Funktionshindrade tog sig an tävlingen Toughest

Jag vet inte om jag vågar, säger hon och rösten bryts lite.

– Vi har pratat om det här, Hanna. Vad ska du säga?

– Åh, jag vet inte… jag vågar!

Hanna Helmersson kämpar med att ta sig över hindret, en brant sluttande vägg. Runtomkring henne kommer peppande hejarop. Guidande ord leder hennes fot rätt och med nyfunnet fäste så trycker hon sig upp och klamrar sig fast med armen över kanten. Hon grimaserar och ojar sig men, sakta men säkert så kommer hon upp och lyckas vända på kroppen för att ta sig ner med fötterna först på andra sidan.
Boendehandledare Cilla Brönemyr står som ett skyddsnät nedanför och leder Hanna genom klättringen med lugn och låg röst. Så är fötterna på fast mark, hindret besegrades.

– Ser du Hanna, du klarade det helt själv, säger Cilla.

– Ja, jag gjorde det, svarar Hanna och stoltheten hörs på rösten.

– Ska du prova en gång till?

– Ja, säger Hanna och sticker iväg.

Det är höst. Löven i björkarna har just blivit alldeles gula, och luften är krispigt klar. Det är två dagar innan hinderbanetävlingen Toughest i Umeå går av stapeln och Uttervägens Hjältar är ute och inspekterar banan.

På väg till nästa hinder blir Hanna plötsligt medveten om kameran, stannar upp och poserar som en riktig modell. Ena handen bakom huvudet och andra vid höften.

– Heej, säger hon och fyrar av ett leende.

Uttervägen är ett kommunalt gruppboende för personer med kognitiva funktionsvariationer, de flesta med Downs syndrom. 2016 gjorde de sig kända som Uttervägens Hjältar när de skrällde och sprang hela hinderbanetävlingen Toughest, och nu ska de göra om det en andra gång. Nio kilometer löpning genom skog och våtmarker med 40 hinder längs vägen. Kort sagt är det en extremt krävande tävling även för personer utan någon funktionsvariation. Eller “normalstörda” som Cilla gillar att säga. Det är hon som är motorn bakom den till synes omöjliga utmaningen.

Innan hon började på Uttervägen jobbade hon på ett annat gruppboende där hon sett vad det gjorde för både personal och boende när man tränade ihop. Genom att alla deltog i aktiviteter kom man varandra närmare, fick bättre arbetsklimat och brukarna mådde psykiskt mycket bättre. När Uttervägen öppnade bestämde hon tillsammans med dåvarande verksamhetschefen att de skulle ha en satsning på träning. Steg ett blev gruppträningar hos ett närliggande gym där John Gröntvedt var instruktör.

– Det var John som halvt på skämt sa att vi borde vara med i Toughest, men han hade nog inte räknat med att vi skulle nappa på det, säger Cilla Brönemyr.

Då var det bara en kort tid kvar till tävlingen och de trappade genast upp träningen. De lade stort fokus på att våga gå utanför sin bekvämlighetszon och göra sådant som känns obekvämt. Höjder, till exempel, är väldigt obehagligt för personer med Downs syndrom eftersom de ofta har problem med avståndsbedömning. Att kliva ner från en pall kan kännas som att hoppa från ett hustak. Och för att kunna springa över en myr så måste man kunna bli både blöt och lerig, någonting som man har fått lära sig sedan barnsben att låta bli. Tävlingsdagen kom. Trots hejaropen utifrån kände Cilla ändå att många tvivlade på dem. Men drygt fyra timmar senare sprang hela gänget över mållinjen, hand i hand.

– Jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjorde den där dagen. Dels för att man var så utmattad och stolt över hur alla kämpat, men också för att jag kände en sådan lättnad. Vi hade motbevisat alla som tvivlade, säger Cilla.

Tillbaka till den klara höstdagen förra året. Hanna sitter vid köksbordet hemma hos mamma Annica Helmersson. Då hade Hannas morfar nyligen gått bort och när de städade bland hans saker hittade de ett gammalt fotoalbum.

– Titta, kommer du ihåg den här leksaken? frågar Annica.

– Åh, jag älskade den, säger Hanna.

Annica är väldigt glad över arbetet som personalen på Uttervägen gör. Genom att Hjältarna får bevisa för sig själva och andra att man kan mer än man tror har Hanna utvecklats på många fler plan än enbart den fysiska.

– Hon har fått ett helt annat självförtroende. Förut ville hon stå bakom våra ryggar när hon kom in i ett rum, för det kändes som att alla tittade på henne. Men nu tar hon plats och fattar egna beslut, säger Annica.

När Hanna var nyfödd sa läkarna att hon troligen aldrig skulle kunna gå eftersom hon hade väldigt låg muskeltonus. Det är vanligt förekommande bland barn med Downs syndrom och innebär att musklerna inte har den naturliga spänst som krävs för att hålla uppe kroppen ordentligt. Förväntningarna på vad Hanna skulle klara av fysiskt i livet blev därför tidigt väldigt låga. När Hjältarna gick över mållinjen 2016 var det något som Annica aldrig trott att hon skulle få se.

– Om jag ska erkänna så trodde jag inte att alla skulle kunna ta sig runt hela banan. Men ungefär när de passerade sju kilometer så insåg jag “herregud, de kommer ju att klara det”, säger Annica.

– Jag har aldrig varit så stolt som då. Jag bara grinade, kramade personalen och de andra Hjältarna. För det handlar ju inte bara om Hanna, jag kände lika mycket glädje för Linus, Jocke och de andra. Men den här gången var jag lite mer förberedd. Nu vet jag att det är möjligt nu när Uttervägens Hjältar ännu en gång vågat anta utmaningen.

När startskottet gick i fjol hängde regnmolnen tunga över Umeå och termometern visade blygsamma åtta plusgrader. Tävlingen skulle visa sig bli en riktig utmaning: De tävlande springer genom snårig skog, tar sig över höga bommar och plumsar i leriga bäckar. Det är tungt. Riktigt tungt. Men de trummar på. Hejaropen från föräldrar vid sidan av banan ger energi. Efter vätskepaus halvvägs igenom är det Hanna som springer i täten och håller uppe farten.

– Hej, säger hon, och poserar medan hon springer.

Men med en kilometer kvar blir det jobbigt. Vid en klättervägg inser Hanna direkt att hon inte kommer att orka och hon ställer sig vid sidan av för att vänta in de andra. När hon ser hur Jocke, Nina, Linus och Frida kämpar så blir hon nedstämd.

– De klarar det men inte jag, säger Hanna och tittar i marken.

Mamma Annica lämnar åskådarplats och går fram till sin dotter.

– Tänk hur många andra hinder som du har klarat på vägen hit idag. Jag är så otroligt stolt över dig, säger Annica.

Hanna ger henne en lång kram och sakta så kommer leendet tillbaka. Och så fortsätter de mot mål.
Väl tillbaka på boendet är Cilla mycket nöjd med resultatet och konstaterar att Hanna fortsätter att göra stora framsteg.

– Utvecklingen är enorm. Hon var en av de som hade det jobbigast i början, men denna gång sprang hon ju i täten flera gånger, säger Cilla.

Nu i somras sprang de för första gången ett lopp utanför Umeå, när Toughest arrangerades i Stockholm.

– Tanken är inte längre att vi bara ska lyckas ta oss runt banan. Vi ska fortsätta att utvecklas, för nu vet vi att vi kan, menar Cilla Brönemyr.