Jan Guillou blev romanförfattare efter IB-affären

Det är inte utan att Jan Guillou verkar lite vilsen.

Han har just avslutat bok nummer sju i sin serie Det stora århundradet, som handlar om familjen Lauritzen och 1900-talet.

Han är framme vid 1975 – och det är nu det blir problem.

– Det är faktiskt svårare nu, säger Guillou. Det är lätt att inte se skogen för alla träd. 20-talet var på det sättet idealiskt eftersom jag inte har några som helst personliga minnen av det. Det är genomforskat och lätt att läsa in – att få en nästan perfekt bild av hur det var.

– Det gäller att börja varje dag med att säga till sig själv: “Jag vet inte vem Adolf Hitler är”, ha-ha … De svårigheterna gick att behärska men nu riskerar jag att pladdra bort mig i alltför många detaljer.

I den nya boken De som dödar drömmar sover aldrig är huvudpersonen biträdande juristen Eric Letang, ett av Guillous alter ego i boken – det andra är journalisten Erik Ponti. Letang jobbar för kändisadvokaten Henning Sjöstrand (Sjöström).

– Ponti är den jag blev, säger Guillou. Letang är Sliding Doors-varianten, alternativet som jag kunde ha blivit.

Liksom Letang studerade Guillou juridik.

– Det hade nog gått ungefär som i boken om jag fortsatt, säger han. Jag har alltid känt att jag haft en fallenhet för juridik. Jag kan se på ett juridiskt problem, sortera ut det och hitta en lösning. Men det ska mycket till för att jag skulle haft roligare som jurist än jag haft som journalist och författare, ha-ha.

På somrarna bor Letang i ett kollektiv utanför Katrineholm. Jag säger till Jan att jag har svårt för att se honom i ett kollektiv, även om det var på 70-talet.

– Det hade jag inga som helst svårigheter med. Jag gillade matlagning redan då och det var kul för barnen. Vi hade inte råd med något eget sommarställe. Men genom att lägga 1500 spänn var kunde vi köpa ett gammalt ålderdomshem och ha som andelsboende på sommaren.

– På det sättet fick alla ett sommarställe där de små barnen kunde måla varandra med fingerfärger. Det dröjde tills mormor dog och jag fick ett arv. Då kunde vi köpa stället i Uppland där jag fortfarande bor kvar – fast nu är det något utökat.

 

Jan ler blitt. Det viktigaste i den nya boken tycker han är att Sverige och Norge var i stort sett de enda länderna i Västeuropa som inte förföll till vänsterterrorism. Till skillnad från Italien, Frankrike, Spanien, Holland, Belgien, England och till och med Danmark.

– Staten vill göra oss till terrorister. Så fort det kommer en kamrat och säger att han har handgranter hemma så se upp! De vill oss inte väl. De vill att vi ska ta till våld så att de kan utplåna oss – politiskt, och till och med fysiskt.

Vi sitter hemma i Jan Guillous femrummare på Östermalm i Stockholm. På väggarna slåss ett tryck av Ernst Josephson om utrymmet med tavlor av Grünewald, Peter Dahl och en malplacerad Bruno Liljefors (“den ska tillbaka ut på landet”). På bordet framför den mörkgröna chesterfieldsoffan, som Jan sitter i, ligger en hög böcker, förutom De som dödar drömmar sover aldrig också Ulf Lundells Vardagar. (“Den var bra – jag trodde det mest skulle vara gubbgnäll.”)

I slutet av den nya boken har en av Letangs kamrater värvats av svenska underrättelsetjänsten SSI och skickats på kurs hos MI6, den brittiska militära underrättelsetjänsten. På bokens sista sida dyker en oförstörd korpral, med FNL-märke på sin klassiska sjömanskostym upp, och presenterar sig: “Mitt namn är Hamilton. Carl Hamilton.”

– Som en rolig knorr på slutet är det okej, säger Guillou. Men det är inget löfte om att Hamilton ska komma tillbaka i nästa bok. 80-talet, som jag har framför mig nu, tycker jag ska bli svårt eftersom jag redan skrivit tio Hamiltonböcker om det. Det kan bli lite hämmande.

– Hela den tiden, politiken på 80-talet, är skildrad i en löpande krönika, år för år. Men jag kan skriva om att satsa på sig själv, att bli rik på aktier, fastighetsspekulationer – GW förlorade en förmögenhet på fastigheter. Ungdomarna i släkten Lauritzen kan komma upp sig, bli rika och förlora alltsammans.
Guillous skrivande följer ett strikt reglemente.

– Jag skriver från januari till in i juni. Det är en väldigt intensiv period. Då är jag kanske i Stockholm en gång i månaden. Det går inte en dag utan att jag jobbar. Jag går upp klockan tio, åker in till Östhammar och äter lunch så jag har frukost och lunch avklarade. Sedan läser jag dagens tidningar och svarar på mejl till klockan två.

– Jag jobbar till sex på min gamla skrivmaskin – jag har färgband i frysen – går ut en timme i mitt gym och sätter mig för andra arbetspasset mellan åtta och nio. Jag skriver fram till tolv, sedan tar jag en whisky eller två och tittar på cowboyfilmer. När jag var yngre kunde jag skriva i åttatimmarspass.
Det är ett tufft schema för en 74-åring.

– Det skulle inte gå utan den dagliga träningen. Folk tror att ett stillasittande jobb är så enkelt men den rygg som suttit på en stol professionellt i över 50 år mår inte så bra. Det är väldigt hårt men annars blir det inget gjort.

Han skiner upp.

– Och jag är ledig på helgerna – på fredagskvällen kommer min fru Ann-Marie, fullastad med mat från saluhallen.

Han tycker fortfarande det är roligt att laga mat.

– Det är därför lasten från saluhallen är så väsentlig. Under veckorna består mina måltider av en burk makrill i tomatsås eller en burk tonfisk i olja som jag äter direkt ur burken framför Rapport.

Hamilton-böckerna kom till som en direkt följd av IB-affären, där Guillou och journalistkollegan Peter Bratt anklagades för spioneri. Guillou åkte i fängelse, först på Långholmen, sedan på Österåker, och tillbringade tiden med att läsa och värka fram en helt ny serie böcker om en svensk spion.

– Att sitta i fängelse har sina fördelar, särskilt för oss bokläsare. Alla har böcker de aldrig får tid att läsa. Men en volta på tre månader om året för alla medborgare skulle lösa det problemet, ha-ha. I mitt fall hade jag dåligt samvete för att jag inte läst Sjöwall–Wahlöös böcker. Det innebar ett socialt handikapp. Det spelade ingen roll vilka kretsar du befann dig i – förr eller senare kom någon in på Kollberg och Martin Beck …

Efter fem års journalistik fick Guillou äntligen “ändan ur vagnen” och skrev sin första Hamilton-bok. Tiden hade hunnit ikapp honom.

– Jag fick påstötningar från två förläggare samtidigt. Båda tyckte att jag var som klippt och skuren för att skriva svenska spionromaner. Mitt svar? Jag kan lämna den första i morgon!

När Hamilton-romanerna närmade sig sitt slut och Sovjetunionen var i upplösning såg Guillou det nya hotet – terrorismen, det heliga kriget.

– Jag skrev en kolumn om att allt kommer att handla om ras och religion i fortsättningen – och blev utskrattad. Jag insåg att resten av mitt liv skulle jag se hangarfartygen tuffa iväg mot Libyen, Irak, Indonesien eller vilka mål de hittar på.

Guillou tror inte att det bara handlar om oljan.

– Det handlar om behovet av ett nytt krig. Det kalla kriget var behagligt och stabilt. Världen var välordnad. Det fanns inga oklarheter om var man stod och terrorbalansen fungerade. Men när Sovjetunionen försvann ur ekvationen och Warszawa-pakten avvecklades, medan Nato fanns kvar … Jag minns fortfarande den isande känslan när jag läste en notis i DN om att Nato behövs som “försvar för hotet från islam”. Vadå? Hallå? Hot från en religion?

Efter Arn-böckerna, som handlade om det första heliga kriget, korstågen, flyttade Guillou fram handlingen till det heliga kriget, del två.

– Jag skrev fyra terroristromaner och nu har jag varierat de här frågeställningarna så mycket att jag inte har mer att säga. Det handlar i grunden om vanföreställningen att för att skydda demokratin måste vi avskaffa den – eftersom hotet från terrorismen är så stort.

– Alla svenskar är övertygade om att terrorismen är ett fruktansvärt hot mot oss alla. Men det svenska badkaret är betydligt farligare än terroristerna för vårt vidkommande – tre människor om dagen dör i fallolyckor i Sverige!

Om bok nummer nio innebär problem för Jan Guillou så vet han i alla fall hur Det stora århundradet ska avslutas.

– 90-talet varar fram till den 9 september 2001 – då börjar en ny epok. I den sista boken kommer SS Obersturmbannführer Harald zurück från Argentina! 83 år, en reslig, vithårig norrman som numera är argentinsk medborgare med nytt argentinskt namn. Han har en del viktiga dokument med sig som kommer att vända upp och ner på hela släkten Lauritzens tillvaro.

Då är det nästan tio år sedan Guillou “fylld av eufori och galenskap kastade sig utför stupet” och började skriva Det stora århundradet.

– När jag tog mig an det här projektet var det så stort, att jag såg det som en slutpunkt. Men nu är det, i bästa fall, bara två år kvar och då kanske jag ska börja grubbla på något annat.

– En författare pensioneras på grund av hjärnblödning eller möjligen sin rygg. Fast Ivar-Lo Johansson skrev några av sina bästa böcker i 80-årsåldern så visst är det möjligt att fortsätta.