Mitt under undervisningen på Nordinskolan i Smålandsstenar i slutet av vårterminen förra året börjar det plötsligt blixtra i Lena Erikssons ena öga. När hon strax därefter satte sig i bilen för att köra hem till Värnamo förlorade hon synen på det drabbade ögat.
– Jag har alltid varit frisk och har tidigare i mitt liv aldrig besökt en akutmottagning. Förutom att synen försvann kände jag mig helt frisk nu också och trodde att det kunde ha orsakats av stress.
Men efter att hon tuppat av hemma i sängen blev hennes sambo orolig och larmade ambulans. Alla proverna visade normala värden, men en neurolog ville för säkerhets skull röntga henne. Då upptäcktes det att Lena hade tre tumörer i hjärnan.
– Det var den största av dem som tryckte på synnerven och som orsakade epilepsiliknande krampanfall.
Lena blev omedelbart inlagd och överfördes så småningom till Ryhovs sjukhus i Jönköping. Där upptäckte man själva modertumören som satt i hennes högra lunga. Den hade spridit sig till hjärnan och lymfkörtlarna. Det var ett chockbesked för Lena. Hon var bara 35 år, kände sig fullt frisk och har i hela sitt liv skött sin hälsa.
– I början sa läkarna att min cancer var obotlig.
Det första hon gjorde efter diagnosen var att köpa en lippizanerhäst, den världsberömda hästrasen som används vid Spanska ridskolan i Wien.
– Jag och min dotter har en ponny sedan tidigare. Men jag har alltid drömt om en lippizaner. Jag hade tänkt att jag skulle skaffa en när jag fyller 50, men nu insåg jag att jag kanske inte blir så gammal.
Hon sjukskrevs samtidigt som hon gick igenom en tuff behandling.
– Det är en ovanlig form av lungcancer som jag har drabbats av och jag fick medicin som var speciellt inriktad mot den. Det gjorde att jag slapp cellgifter.
Lena svarade mycket bra på behandlingen samtidigt som dottertumörerna i hennes hjärna strålades bort.
Det första hon tänkte när hon fick det positiva beskedet var att hon ville tillbaka till jobbet så fort som möjligt.
– Min läkare tyckte först att det inte var så bra. Men jag älskar mitt arbete. Den dagliga kontakten med eleverna och mina hästar fungerar som medicin för mig.
Och hennes elever älskar sin lärare och tyckte synd om henne när de hörde att hon inte fick köra bil längre. Tumören hon har i hjärnan kan nämligen orsaka krampanfall.
Utan att hon visste om det hade eleverna i klass 8 B samlat ihop till en elcykel åt henne genom att sälja kakor och kläder och vänt sig till lokala företag för sponsring.
När Lena åter träffade eleverna efter jullovet stod elcykeln en dag i klassrummet.
– Jag blev så rörd att jag började gråta när jag förstod att den var till mig, berättar hon.
Det är ovisst hur framtiden ser ut för Lena. Hon går fortfarande på behandling mot cancern.
– Men jag känner mig friskare än på länge och behandlingen har hittills fungerat bra. Jag har nu i höst kunnat jobba 75 procent, säger hon.
