• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Nu klappar Svantes hjältehjärta i en annan kropp

    När det stod klart att 18-årige Svante inte skulle överleva motorcykelkraschen tog hans familj ett avgörande beslut. Svantes organ skulle få leva vidare i andra kroppar. Idag är Svantes storasyster Linn tacksam att en del av hennes bror lever vidare efter hans död.

    Nu klappar Svantes hjältehjärta i en annan kropp

    Linn Koljo sitter hemma i lägenheten i Norrköping där hon bor med sambon Rasmus Mikkola och tvååriga dottern Iris. Hon tittar på bilderna hon har av sin bror Svante – en levnadsglad 18-åring som älskade sin familj över allt annat men som nu inte finns i livet längre.

    – Det är obegripligt att jag ska leva ett helt liv utan honom. Men det är en tröst för mig att hans organ fortfarande lever och att han räddade sex andra människoliv, säger Linn när hon tittar på bilderna.

    Som sex år äldre storasyster till Svante tog Linn på sig den omhändertagande rollen.

    – Om någon gjort något dumt mot honom reagerade jag starkt och likadant var det om Svante gjort något elakt mot någon annan människa. Då förklarade jag att så där gör eller säger man inte. Visst kunde vi vara ovänner men det fanns en väldigt stark syskonkärlek mellan oss.

    Hon beskriver sin lillebror som en kille med "myror i byxorna", vilket kunde kopplas till hans diagnos ADD. Han var ständigt på språng och ständigt på gång med nya projekt.

    – Han var samtidigt en väldigt lojal kille som alltid ställde upp för andra, poängterar Linn.

    Motocross blev tidigt Svantes grej. Pappa Tobias hade samma intresse och blev på ett naturligt sätt både hans tränare, coach och vän. Även farfar Leo följde ofta med på tävlingar och stöttade sitt barnbarn.

    – Svante älskade farten och spänningen i allt han gjorde. Han brukade säga att när han tog på sig hjälmen, då blev han ett med sin motocrosscykel.



    Svante älskade sin motocross och delade dessutom intresset med sin pappa och farfar.

    Torsdagen den 10 maj i år, Kristi himmelfärdsdag, var Linn hemma hos sin familj i Finspång. Allt var som vanligt och Svante berättade att han skulle på serietävling i motocross på lördagen.

    – En sak var konstig, säger Linn och blir eftertänksam. Bland det sista han sa till mig var: "Bara så du vet syrran, om jag har varit taskig mot dig och sagt dumma saker, så har jag aldrig menat det." Det var så typiskt honom, han ville aldrig vara osams med någon. Nu i efterhand har jag funderat på att han sa det just där och då, precis som han omedvetet visste något.

    Linn åkte tillbaka till Norrköping och på lördagen åkte Svante och pappa Tobias till tävlingen i Hallstavik.
    Hon satt på en restaurang runt lunchtid när mobiltelefonen ringde.

    – Direkt när jag så att det var pappas nummer fick jag en obehagskänsla av att Svante varit med om en olycka. Normalt ringer aldrig pappa när de är ute på tävling.

    Hon fick rätt.

    Pappa Tobias berättade att Svante var på väg till Karolinska sjukhuset i Solna i en ambulanshelikopter. Svante hade hoppat över ett platåhopp, tappat kontrollen över crosscykeln och flugit med huvudet före in i nästa hopp.

    – Pappa lät lugn, troligtvis på grund av chocken. Det man då trodde var att Svante fått en rejäl hjärnskakning. Självklart blev jag både chockad och rädd. Min sambo Rasmus och jag körde direkt till Karolinska sjukhuset.

     

    Medan Svante låg på sjukhus höll Linn ofta hans hand. Foto: Privat.

    Svantes tillstånd var mer kritiskt än man från början trott. Frågan var om han skulle överleva operationen. Det gjorde han, fast med allvarliga hjärnskador. Ändå såg det ganska bra ut det första dygnet. Men läkarna förklarade att hjärnan inte är förlåtande och precis som ett blåmärke så sväller den efter ett tag när den fått en sådan kraftig smäll. Det var precis vad som hände.

    – Tiden på sjukhuset är som ett vakum och var otroligt jobbig för oss anhöriga. Det enda jag minns är när sjukvårdsteamen bytte av varandra, berättar Linn.

    Prognoserna var inte goda. Svante hade tio procents chans att överleva och då med svåra hjärnskador och förlamning i vänstersidan. Han skulle troligtvis sitta i rullstol resten av livet och inte kunna klara sig själv.

    Efter fem dagar på sjukhus, den 17 maj, var beskedet att Svante inte skulle klara det.

    Det var då Svantes mamma Gunilla sa:
    – Jag vill att hans hjärta ska leva vidare.

    Svante fanns inte med i något donationsregister. Men för familjen kändes allting självklart – Svante skulle ge liv till andra människor.

    – Han var ung och stark, vältränad och hade aldrig rökt eller druckit alkohol. Varför skulle hans organ grävas ned på en kyrkogård när de kunde rädda andras liv? säger Linn.

    Den 18 maj förklarades Svante död. Hans hjärta och bukspottskörtel, hans lungor, båda njurarna och hans lever opererades bort och transplanterades. Sammanlagt blev det sex personer som fick livet tillbaka tack vare Svante och familjens beslut i en svår stund.

    – Jag vet att en kille fick hans bukspottskörtel och ena njure, en annan kille fick den andra njuren, en man i 60-årsåldern fick hans lungor, en man fick delar av levern och en man som var svårt hjärtsjuk fick hans hjärta och blev mycket bättre på bara en dag.

    – Dessutom fick en liten pojke en del av hans lever men stötte bort den. Barnet överlevde dock efter en annan donation och föräldrarna har förstått att Svante var den första donatorn. De har hört av sig efteråt och tackat för gåvan, det kändes jättebra, säger Linn.

    Hon ser sin lillebror som en hjälte som räddade andra familjer undan den sorg hon och hennes familj tvingats gå igenom.


    Svente blev 18 år gammal. Födelsedagen firades förstås med familjen: mamma Gunilla, pappa Tobias och storasyster Linn. Foto: Privat

    – Det är bättre att sex lever, än att det finns sex gravstenar till på kyrkogården.

    Hon saknar sin lillebror men glädjen över alla han gett liv till är en stor och viktig tröst.

    – Svante lever på något vis kvar, fast i andra människor och för mig kommer han alltid att vara min lillebror. Om någon frågar mig när jag är 80 år om jag har syskon kommer jag att svara: "Ja, jag har en lillebror." Det fanns ett liv med Svante och det finns ett liv efter Svante. Just nu blir jag ledsen om jag ser en ung kille i Adidas-byxor och bakvänd keps som påminner om honom men om några år ler jag kanske åt den bilden.

    – Jag försöker tro på en annan sorts närhet för att kunna leva ett helt liv utan Svante. Han hade många fina vänner och efteråt har de gett oss oerhört mycket kärlek. Nu har jag själv anmält mig till donationsregistret, vilket jag tycker är en självklarhet för att kunna hjälpa andra.

    Med tanke på Svantes svåra hjärnskador och hur det skulle påverkat hans liv, tycker hon att det som skedde var bäst.

    – Vi hade aldrig fått tillbaka vår gamla Svante och ett liv där han tvingats sitta still, det hade han aldrig velat leva.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!