• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • 83-åriga Greta bor helt ensam på en ö!

    Den lilla klippön Järkö mitt ute i Blekinge skärgård är Greta Hanssons paradis på jorden. Här vill hon leva och här vill hon dö. Hon badar i havet, har ingen tv och eldar i vedspisen. Dessutom är hon öns enda invånare.

    83-åriga Greta bor helt ensam på en ö!

    Ute på det öppna havet syns ett av den svenska flottans krigsfartyg som mjukt forcerar vågorna på väg in mot den stora örlogshamnen i Karlskrona. Samtidigt kommer Greta Hansson körande i sin lilla båt. Hon styr vant mot bryggan på Sturkö. 

    Sjön är lite lagom krumbuktig denna dag och Greta jobbar febrilt med att förtöja båten. Men hon är van. Greta har lagt till vid bryggan på Sturkö sedan hon var liten och gick i skolan på ön.

    – Hoppa i båten, men akta så du inte druttar i sjön, ropar hon.

    Snabbt och enkelt lägger Greta ut igen och sätter kurs mot hemön, Järkö.

    – Här ska jag leva och dö, säger Greta Hansson, när vi kommit i land på ön.

    Hon föddes här 1935 och var äldst i en barnaskara på sex.

    – Det var en underbar barndom. Vi låg mest i vattnet om somrarna och sedan hjälpte vi till med gården, säger Greta.

    Efter pensionen flyttade hon tillbaka hit, till ett hus utan varken elektricitet eller toalett.

    – Jag hade bara stearinljus i början, men för några år sedan byggde vi ett vindkraftverk och satte upp solceller, så nu finns det tre läslampor och ett litet kylskåp. Någon tv behöver jag inte, det är så här jag vill leva, det har jag velat hela tiden, säger Greta.

    Hon hade hoppats på att få överta gården när föräldrarna gick i pension. Greta var den bland ungarna Hansson på Järkö som mest brann för jordbrukarlivet. Men hennes pappa hade andra tankar kring detta.

    – Min far sa att kvinnfolk inte ska gå bakom röven på en häst. Jag var besviken för jag ville alltid bo kvar här. I stället började jag först i hemtjänsten och studerade sedan i Lund till arbetsterapeut, säger Greta.

     

    Ibland måste extra ved beställas.

    Det var motvilligt hon gav sig ut i världen för att arbeta. Hjärtat har alltid klappat här på Järkö medan kroppen tvingats verka på annan ort. Men så fort hon slutade arbeta gick flyttlasset tillbaka till barndomens ö. Greta var ensamstående vid pensionen och hade ingen att tänka på, bara sig själv. Det var aldrig någon tvekan var hon ville bo.

    – Min faster frågade mig i mitten av 1980-talet om jag ville ta över barndomshemmet som hon hade köpt av mina föräldrar, och självklart ville jag det. Efter pensionen flyttade jag hit för gott, säger Greta.
    Hon har inga egna djur men det betar 24 välgödda kor på ön, och bonden som rår om dem har bett Greta att hålla ett vakande öga över sina kära kritter.


    – Jag tittar till dem och det är trevligt. Vi brukar prata en stund med varandra. Annars kommer det lite djur över till ön på isen och grävlingarna simmar hit för att äta svanägg och deras ungar, säger Greta.
    Länge var svanarna försvunna. Men i samma stund som ämnet kommer på tal kommer ett svanpar elegant guppande förbi.

    – De har börjat ta sig igen, säger Greta med ett leende.

    När Greta fyllde 80 år ringde hemtjänsten i Karlskrona och erbjöd henne sina tjänster.

    – Men då får jag ju hämta er med båten, sa Greta till tjänstemannen.

    Då gick det upp för Karlskrona kommun att det var bäst att låta Greta Hansson vara ifred på sin ö. Det skulle säkert också bli problem med facket om de skulle skicka personal över det svallande Östersjöhavet.

    – Jag åker helst inte in till stan, bara om jag ska till tandläkaren, men det är skönt att slippa.

    – Någon gång i veckan tar jag båten till affären och handlar, säger Greta.

    När stormarna drar in och sliter tag i trävirket på Gretas torp kurar hon ihop sig framför brasan. Skärgården töms på människor och vågorna slår höga in mot de karga klipporna.

    – Årstiderna känns alldeles extra mycket här.

    Varje kväll lyssnar hon på sjövädret i radions P1. Hon lever nära naturen och sådant som vi tar för givet kan ofta innebära ordentliga vedermödor för henne.

    – Om veden tar slut så får jag frysa ordentligt. På nedervåningen har jag en vedspis och en kamin, i sovrummet en kamin till. Det gäller att se till så man har ved så det räcker och mat i kylskåpet. Det är inte roligt att svälta och frysa om det skulle bli dåligt väder, säger Greta.

    När ovädren drar in kan hon bli isolerad från omvärlden. Greta kommer inte in till land och det är bara flygvapenflottiljen i Ronneby som har maskiner som kan nå henne om det skulle behövas. Och när isen lägger sig är det inte säkert att hon kommer till affären.

    – Då måste jag lägga båten på andra sidan ön och ta en annan väg mot land. Det kan bli lite klurigt. Förra vintern när jag skulle resa in fungerade inte motorn så jag fick ro. Mitt ute på havet blåste det upp till storm och så började det snöa, säger Greta.

    Dottern Viola och sonen Ingemar visste att Greta var på väg och stod och väntade oroligt vid bryggan.

    – Till slut skulle de ringa sjöräddningen men då såg de mig långt bort i ett töcken. Det var ett äventyr, säger Greta.

    Men Greta känner sin skärgård väl. Första gången hon rodde själv till Sturkö var hon bara sex år gammal.

    – Som barn var vi tvungna att själva ro till skolan, säger Greta.

    Ibland hände det att Greta och hennes syskon inte kunde ta sig in till Sturkö och skolan för att isen lagt sig mellan öarna.

    – Då fick vi packa ihop och bo hos släktingar när det var som kallast.

    Ensamheten är påtaglig. Ibland stiger det iland några turister som kommer med sina snabba motorbåtar, de vandrar runt på ön och det har Greta inget emot. Men förutom Gretas torp finns det bara ett annat hus. Det är dotterns Violas sommarstuga.

    Här i skärgården är inte människan längre herre över naturen. Hon måste underkasta sig och anpassa sig. Men havet är också livgivande och en viktig del av vardagen.

    – Jag börjar varje dag med att bada, det håller på fram till frosten kommer. Kanske är det ett bra sätt att hålla sig frisk, men jag tycker om att bada också, säger Greta.


    Så här soligt och fint är det inte hela året. På vintern kan Greta bli helt isolerad från omvärlden.

    Fisk var det rikligt med när Greta växte upp. Förr i tiden tog Blekinges kustfiskare sin ål med ljuster. Männen gav sig ut i månskenet efter midsommar. Som svarta skuggor stod de i fören på sina guppande träekor och väntade på att ålarna skulle röra sig på botten. Då – blixtsnabbt högg de till och spetsade de hala krabaterna med sina spjut.

    – Min far var en hejare på att ljustra ål. Det fick vi en hel del att äta.

    Järkös strategiska läge har ibland gjort att Greta fått världsdramatiken in på husknuten.

    – Jag minns under kriget, då vi spikade upp filtar för fönstren och hur de stora strålkastarna svepte över havet. Ibland kom bombarmadorna dånande över oss, flygplanen fullastade med bomber, säger Greta.
    Under de nervspända upprustningsåren, var också skärgården skådeplats för en hel del dramatik.

    – U137 gick på grund vid Gåsefjärd som inte ligger så långt härifrån. Om man går upp där så kan man se det.

    Så alldeles lugnt och stilla är det inte ute hos Greta på Järkö. Och en en sommarkväll varje år samlas barn, barnbarn, barnbarnsbarn och andra släktingar på ön – platsen där förfäder i generationer har levt och verkat.

    – Då kokar vi två stora grytor fisksoppa, säger Greta.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!