Vedran utsågs till Sveriges bästa högstadielärare!

Vi möts på ett kafé i Katrineholm en solig eftermiddag. Vedran ger ett lugnt och artigt intryck. Han är lärare på Stenhammarskolan i Flen, en liten stad i Sörmland som ofta får utstå mindre smickrande nomineringar, som “fulaste stadskärna” och nu senast som “sämsta kommun” enligt Medborgarundersökningen av Statistiska Centralbyrån för året 2017.

Men nu kan Flen faktiskt stoltsera med att ha en av Sveriges bästa högstadielärare. På lärargalan, som hålls i Stockholm en gång om året, prisas lärare på högstadiet och gymnasiet och det är eleverna själva som får nominera en lärare och skicka in sina motiveringar. 30 000 elever skickade in förslag, 3 000 lärare valdes ut och av dem vann Vedran Maras i kategorin högstadielärare.

– Jag har eleverna så kort period i deras liv och det viktigaste är inte resultaten. Det viktigaste är hur de känner sig under lektionerna. Jag vill att de senare i livet ska se tillbaka på mina lektioner och minnas att vi tillsammans gjorde något väldigt bra.

De senaste åren har rapporter om sviktande svenska skolresultat, omotiverade elever, skoltrötthet och stökiga klasser avlöst varandra och gett en minst sagt dyster bild av den svenska skolan.

– Det är tufft och det kan vara utmanande ibland men jag går in för varje lektion till hundra procent.

Att som lärare verkligen tycka om sina ämnen tror Vedran är viktigt. Själv har han grundämnena svenska och engelska som han älskar.

– Sedan tror jag att många lärare tar åt sig av det som sker i klassrummet. Det händer mycket i en tonårings kropp och man måste sätta gränser och vara lärare, inte kompis. Jag kan bli kompis med dem när de har gått ut skolan, säger han och ler mjukt.

Trivs i skolan

Sättet han talar om sin yrkesroll känns självklar och naturlig. Ändå var det inte självklart att Vedran skulle bli lärare. Under gymnasietiden var han inriktad på att jobba med ekonomi och såg sig själv jobba på bank.

– Men sedan kändes det inte rätt längre, så jag började tänka om. Och då var lärare det första jag kom att tänka på. Jag hade ju alltid trivts i skolan. Det låter konstigt men jag tyckte inte om att ta studenten. För mig var det sorgligt att förlora hela det sammanhanget: kompisarna, lektionerna, lärarna.

Genomgående under intervjun lyser känslan igenom, det är tydligt att han ser sitt jobb som en mycket viktig uppgift. En halvdan insats duger inte, varken vad gäller hans egen insats eller elevernas.

Vedran kom till Sverige från forna Jugoslavien, mitt under Balkankriget. Föräldrarna var välutbildade och de bodde i ett fint hus men situationen blev ohållbar och de blev till slut tvungna att fly. Vedran har svårt att minnas något från den tiden, däremot minns han att föräldrarna hade det ekonomiskt svårt den första tiden i Sverige.

– Jag har ett starkt minne från en dag när min mamma skulle köpa skor till sig själv men jag tjatade om att få en leksak jag hade fått syn på. Då köpte hon leksaken. Efteråt frågade pappa om hon hade köpt skor men då sa mamma att hon köpte leksaken till mig istället.

Hur minns du dig själv som elev?

– Jag fick höga betyg men det var inte så hela vägen. Jag minns så väl ett tillfälle med min mattelärare i sjuan. Han rättade provet framför mig och jag blev superglad över att jag fick godkänt. Men då blev han förvånad över att jag blev så glad, att jag nöjde mig med bara godkänt. Han visade sin besvikelse på ett bra sätt och att han förväntade sig mer av mig. Det gjorde väldigt stort intryck på mig.

Vedran återkommer till den där matteläraren som med sitt engagemang och förmåga att göra ämnet intressant och nära i vardagen banade väg för hur Vedran planerar sina lektioner.

– Han gjorde matematiken relevant och fångade upp det som låg nära oss elever. Vi var många som gillade fotboll – ja då tittade vi i fotbollstabellerna och räknade sannolikhetslära.

Sträng men rättvis

Det är uppenbart att Vedran tar sitt yrkesuppdrag på stort allvar och engagemanget ser ut att komma djupt inifrån. Ändå ger han inte ett karriärslystet intryck. Att bli rektor är inget för Vedran.

– Alla åtaganden som för mig längre bort från eleverna känns fel.

Vedran har redan hunnit arbeta sju år och för två år sedan blev han pappa. Jag frågar honom hur han får orken och tiden att räcka till.

– Att vara med eleverna i klassrummet ger kraft tillbaka. Det är där jag trivs allra bäst.

Men det finns även en annan mer filosofisk, kanske existentiell förklaring på var han får sitt engagemang ifrån.

– Jag älskar berättelser. Jag ser på varje människa som en berättelse. Jag är nyfiken på eleven, jag tänker att det främst är en människa jag möter, inte bara en elev. Vem är personen, vad tycker han eller hon om? Vad behöver personen? Det intresset kombinerar jag med att få ihop klassen till en helhet.

Vi talar om att många lärare vittnar om tuffa tongångar inne i klassrummen och elever som brister i motivation och är upptagna av sina mobiler.

– Jag är sträng men rättvis och jag visar dem när jag blir besviken.

Som lärare möter han många elever som har svåra hemförhållanden och att Vedran har hjärtat på rätta stället råder ingen tvekan om.

– Jag är där för att de i första hand ska lära sig något. Jag går inte ner för mycket i olika barns misär. Det finns andra som är bra på det och kan ta det ansvaret. Jag är lärare, för mig är det viktigt att hålla den rollen.

När Vedran är ledig läser han mycket böcker, minst 80 om året. Han är oroad över att elever läser allt mindre.

– Jag kan bli orolig när jag ser stavfel i varannan mening på högstadienivå. Men då krävs det nya idéer. Nu har vi infört läspass och på det sättet får vi med även dem som inte är läsvana, säger han och ler, men blicken har tagit sikte på något långt bort.

Han nöjer sig inte. Han vill mer.