• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Mamma och dotter är båda adopterade!

    Barn är ingen självklarhet, utan en gåva. Men hur man som förälder får de små underverken varierar – det är inte alltid på en förlossningsavdelning. Det vet 38-åriga Sandra Lidin i Jönköping. Hon är adoptivbarnet som hennes svenska föräldrar fick åka ända till Peru för att hämta – och när hon själv blev mamma för andra gången skedde det i Taiwan.

    Mamma och dotter är båda adopterade!

    Hon, maken Mattias och biologiske sonen Wilmer reste dit för att ta emot lilla Elsie.

    – Vi fick henne i vår famn på självaste Alla hjärtans dag, den 14 februari 2017. Det var som att sluta en cirkel, 14 februari är också min biologiska mammas födelsedag. När Elsie kom till oss kändes vår familj komplett. Och Wilmer älskar sin lillasyster, trots att han egentligen önskade sig en storebror …

    Sandra är alltså född i Peru men var bara elva dagar gammal när hon fick sina svenska föräldrar. Hon växte upp i Lekeryd med sin familj bestående av mamma, pappa och en adoptivsyster. Sandra har alltid vetat om att hon inte legat i sin mammas mage, men båda hennes föräldrar har gett henne massor av trygghet och kärlek och hon har aldrig någonsin känt sig utanför, aldrig känt någon skillnad – varken hemma eller bland kompisar.

    När Sandra var 16 år lärde hon känna Mattias, som snart blev hennes bästa vän. År 2000 insåg de dock att de tyckte om varandra lite mer. Vänskapen hade övergått i kärlek och de blev ett par.

    – Vid det laget kände vi varandra väldigt väl, och han visste om hela min historia. Det blev rätt från början, säger Sandra.

    Svårt bli gravid

    När bröllopsklockorna ringde i december 2002 hade hon och Mattias börjat pratat om att bilda familj. Båda kunde tänka sig att adoptera, eftersom Sandras erfarenheter var så positiva. 2006 bestämde de sig ändå för att försöka på naturlig väg, men då uppstod snart problem i form av stora blödningar och smärta och Sandra fick uppsöka sjukvård.

    Undersökningarna visade att hon hade drabbats av myom i livmodern. Läkaren hon träffade var fantastisk, men gav henne beskedet att det skulle bli svårt, kanske omöjligt, för henne att bli gravid.

    – Det var fruktansvärt jobbigt, det var ju inte mitt eget beslut.

    Sandra fick genomgå fyra ingrepp på fyra månader, där läkarna försökte ta bort myomet. Så här i efterhand kan Sandra inte förstå hur hon orkade, men på något vis gick det. Och när hon efter lång väntan fick ett plus på stickan blev hon överlycklig. Men då fick hon missfall.

    – Kroppen orkade inte och jag var extremt ledsen. Jag kände att det bara var fel på mig och gled in i någon slags depression. Jag hade kämpat så hårt och utstått så mycket, och när jag äntligen blev gravid fick jag missfall.

    Sandra började tvivla på sin kvinnlighet, och hemska tankar dök upp: Kanske var det mer rättvist att Mattias bildade familj på annat håll?

    Men kärleken var stark. Att gå skilda vägar var aldrig något alternativ. Sandra och Mattias såg andra möjligheter och snart började de undersöka förutsättningarna för att få adoptera.

    Men då skedde ett mirakel. 2009 blev Sandra gravid, och det var fantastiskt, samtidigt som hon var väldigt orolig. Läkaren var dock positiv, och lugnade henne.

    Äntligen mamma

    I oktober samma år kom Wilmer till världen. Lyckan var total. Nu var de tre en familj och i samma stund som Sandra fick hålla sin nyfödde pojke i famnen visste hon: "Det är mamma jag ska vara". Sömnlösa nätter gjorde henne ingenting, hon njöt i fulla drag och började snart längta efter en större familj.

    – Läkarna uppmanade oss att försöka igen så snabbt som möjligt och när Wilmer var ett år började vi planera för syskon. Men myomet som varit borta hade kommit tillbaka och vi fick börja om med allt.
    2011 blev Sandra gravid igen, men fick missfall. Hon blödde kraftigt och fick skrapas, men hade bara en sak i huvudet: Att ge Wilmer ett syskon.

    – Jag slets mellan hopp och förtvivlan, fram till dess att Mattias sa ifrån: "Vad håller vi på med"?

    Adoption hade alltid varit ett alternativ och Sandra och Mattias bestämde sig för att försöka få bli adoptivföräldrar. För Sandra var det förlösande, hon kände att hon kunde andas igen, och hösten 2014 fick de två börja på den obligatoriska föräldrautbildningen. Samtidigt togs beslutet om att operera bort Sandras livmoder, då myomet påverkade henne. Det tog hon dock med fattning, nu när hon visste att hon skulle få bli mamma igen på ett annat sätt.

    – Men det var en lång väntan med utredningar och pappersarbeten. Jag ville ju ha mitt barn nu … Samtidigt var det ju en del av vår "graviditet", vi skulle få ett barn!

    Ingen skillnad

    Den tionde februari 2017 åkte familjen och Sandras föräldrar till Taiwan. Fyra dagar senare satt de med sin lilla Elsie i famnen. Det var så stort och så mäktigt – föräldrakänslorna tog dem med storm samtidigt som det var fantastiskt att se Wilmer och Elsie tillsammans första gången.

    Efter tre veckor i Taiwan fick familjen komma hem och sedan dess är Sandra föräldraledig. Och hon hävdar bestämt att hon är mamma – inte biologisk mamma eller adoptivmamma, utan mamma.

    – Nu kan jag till fullo förstå hur mycket mina föräldrar älskar mig och min syster. Wilmer växte i min mage och Elsie växte i mitt hjärta, men kärleken är densamma, säger hon och kramar om sina barn.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!