Sveriges bästa kassörska ska koras! Mot Susanne – kandidat nr 2!

Vid fönstret sitter en av stammisarna med en kopp kaffe och en kvällstidning. Ett vithårigt par mumsar i sig varsin varmkorv. En ung kille kommer in och köper läsk.

Sedan 1987, då rastplatsen Gävle Bro invigdes vid E4:an söder om Gävle, har tusentals och åter tusentals bilister och långtradarchaufförer stannat till vid Preemmacken i södergående riktning för att fylla både bensintank och mage.

Bakom disken står Susanne Öman. Jämfört med sina yngre kollegor är hon en riktig veteran i sammanhanget. Redan i 20-årsåldern började hon arbeta på en bensinstation och när Gävle Bro öppnade sökte hon sig hit.

– Jag hade nog inga speciella framtidsplaner men trivdes bra med det här jobbet.

På den tiden hette bensinstationen OK och var framför allt en servicebutik med bilutrustning. Ibland fick personalen hjälpa kunderna med handfasta ärenden som att byta lampor eller fylla på kylarvätska.

– I början var jag kanske inte så motorintresserad men jag lärde mig ju efterhand. Det hände att en kund kom in och frågade efter någon kille som kunde hjälpa till att byta torkarblad. Då kändes det lite häftigt att kunna kliva fram och visa att jag faktiskt kunde.

Ibland blev det också en stund över att sitta ner och fika och småprata med lastbilschaufförerna.

– Men tiderna förändras. Idag hinner vi tyvärr inte med sådant så ofta, konstaterar hon.

Orken var slut

Macken har gradvis förvandlats till en butik som erbjuder allt från lösgodis till läkemedel och grillkorv.

– Vi gör ju allting här – står i kassan, städar toaletterna, skurar pumparna … Vi är verkligen allt-i-allo. Jag tycker att det att kul att det blivit så varierat, även om det också kan kännas lite stressigt ibland.

Arbetet har inneburit ett högt tempo, vilket passat Susanne fint – ända fram till förra vintern då en underlig trötthet kom över henne. Efter arbetspassen var kroppen kraftlös och hon tappade styrseln i benen och balansen i fötterna.

Hon sökte sig till vårdcentralen och blev efter provtagning vidareskickad till sjukhuset. Läkarna gjorde en utredning och konstaterade att Susanne drabbats av den neurologiska sjukdomen ms, multipel skleros.

– Jag kände hur musklerna, orken och energin var slut. Det blir så oerhört frustrerande när huvudet vill men kroppen bara inte orkar hänga med.

Susanne blev sjukskriven under en period och insåg då vilken stor betydelse arbetet och kollegorna faktiskt har för henne.

– Det här jobbet är ju så socialt och jag tyckte att jag tappade mycket av den kontakten när jag var borta.

Viktiga stammisar

Det gångna året har hon och läkarna börjat hitta rätt avvägning med medicinerna och hon har därmed kunnat komma tillbaka på deltid.

– Det mesta går om man anpassar sig. När jag sträcker fram en kaffekopp till en kund får jag stödja underarmen på disken. Mjukglass kan vara svårt att pricka rätt i struten, så det överlåter jag ibland åt kollegorna. Jag är tacksam att ha arbetskamrater som stöttar mig men det har nog hänt att jag grinat i bilen hem.

Sådana gånger behöver hon ha det helt tyst och lugnt omkring sig när hon kommer hem och kliver innanför dörren till huset i Skutskär. Hon stänger av radion och vill helst inte prata med någon. På så sätt kan hon ladda batterierna inför nästa morgon.

För att sluta arbeta helt, det vill hon inte. Hur skulle det då gå med alla kunder hon lärt känna? Det äldre paret från Hudiksvall som åker ner till Stockholm för att vakta barnbarnen. Stammisen som ger en kram när hon kommer tillbaka från semestern. De polska lastbilschaufförerna som övernattar flera dygn på parkeringen.

– Jag tycker lite synd om dem när storhelgerna kommer och de inte ens kan komma hem till sina familjer för att fira jul.

Susanne Öman hoppas att macken utgör en välbehövlig paus för alla dessa vägfarare som passerar varje dygn. För en del är det kanske bara en kort bensträckare men för andra betyder det mycket att få några vänliga ord längs vägen.

– Jag tror också att kunderna märker att vi på macken faktiskt trivs här och har kul ihop. Det blir också en speciell jargong med en del av de återkommande kunderna.

Att hon själv arbetat vid E4:an i över tre decennier är nästan en hisnande tanke.

– Ja, tänk … Det låter ju som väldigt lång tid. Och man är ju ingen ungdom längre. Men det har också varit väldigt roliga år.