Ja, Rut var ingen ny bekantskap, hon hade funnits med under min och mina syskons uppväxt också. Mina föräldrar hade umgåtts med henne och hennes man, men kommit ifrån dem sedan vi flyttat. De hade inga egna barn, men lånade gärna andras och ordnade med små fester för oss när vi var små.
När mamma började bli dement, så sökte pappa sig tillbaks till kyrkan, där de hade haft sina vänner och gemenskapen tidigare. Rut hade blivit änka, och pappa kände sig ensam, så de fann en tröst i varandra på nytt. Detta bekymrade oss syskon, och vi ville nog inte förstå pappa i det fallet. Vi var besvikna på honom som lämnat mamma på ett hem. Jag och min man besökte henne så gott som varje dag, då vi kom från vårt arbete. Hon var inte medveten om att vi var där och det kändes så tråkigt. Åtskilliga var de gånger då jag grät, när vi gick därifrån.
Ett par år förflöt och mamma blev bara sämre, vi visste inte hur medveten hon var om sin situation. Till sist somnade hon in för gott och det var väl egentligen mer en befrielse för oss alla, och mest för henne själv.
Pappa och Rut förlovade sig snabbt efter mammas bortgång och Rut flyttade in i villan som pappa byggt i stort sett helt själv. Där allt stod som det var då mamma gått och pysslat om hemmet, pappa och oss syskon. Dit vi kom hem från skolan då det alltid doftade av nybakat bröd. När vi fick äta varma bullar och mjölk och lyssna på mammas härliga humor och känna hennes omtanke om oss.
En släkting hade hjälpt Rut att flytta sina personliga saker. För övrigt hade hon gjort sig av med möbler och sådant som inte fick plats i huset. Alltså hade hon inte så mycket mer än sina närmaste tillhörigheter med sig till pappa.
Det kändes konstigt och inte alls bra att komma hem och se Rut gå där och pyssla bland mammas saker. Dessutom var hon inte alls huslig, utan raka motsatsen till mamma.
Så småningom fick vi ändå inse att pappa mådde bättre av att ha någon som brydde sig om honom och i ärlighetens namn så underlättade det ju för oss syskon som inte behövde bekymra oss så mycket för honom. De hade dessutom mycket samma intressen, åt det konstnärliga hållet.
Till sist blev det för jobbigt även för två pigga pensionärer med en stor villa och trädgård. Då sålde pappa huset och de flyttade till en lägenhet. Vårt barndomshem var nu inrymt in i en trerumslägenhet. Vi hälsade på så ofta vi kunde, vi bodde inte så långt ifrån varandra. Rut sa alltid att vi var hennes familj. Hon hade ju inga andra. Den enda släktingar vi hade hört talas om var en syster och svåger som pappa och Rut hälsade på ett par gånger under de år pappa och hon levde tillsammans. Vi var en stor släkt med barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Självklart räknade vi senare in även Rut i vår familj. Vi tyckte om henne, även om det hade börjat dåligt.
De var två friska 80-åringar som fick en fin ålderdom tillsammans. Men så blev pappa dålig och hamnade på sjukhus och därifrån kom han aldrig mer. Han var helt klar in i det sista, då var han över 90 år.
Pappa hade tidigare vid något tillfälle sagt att han ville att Rut skulle få sitta i “orubbat bo” och det var ju inget vi hade något emot, även om vi nu senare fått höra att det inte finns något som heter så, då det gäller sambor. Jag och mina syskon fick ärva det som fanns kvar av husförsäljningen.
Rut levde vidare utan honom och vi besökte henne med jämna mellanrum samt ringde henne för att se till att hon hade det bra. Särskilt hennes födelsedagar firade vi med hela eller delar av familjerna. Annars hade hon sina vänner i kyrkan, där hon flitigt tillbringade sin tid.
Pappa hade varit några år äldre än Rut, så hon hade några år till att leva innan hon blev 90 år. När så även hon blev dålig och hamnade på sjukhus var det jag som blev underrättad. Jag, som äldst av mina syskon, och min man besökte henne ett flertal gånger och varje gång ville hon att vi skulle gå in i lägenheten och tömma den. Vi räknade ju med att hon skulle bli frisk och komma hem så det var inget som kändes aktuellt. Hon blev mycket riktigt bättre och kom hem igen för en tid.
Men det dröjde inte länge förrän hon hamnade på sjukhuset igen. Varje gång vi ringde sjukhuset och frågade hur det var med henne fick vi svaret att hon inte var kontaktbar. När vi kom dit så var hon alltid vaken och klar. Även dessa gånger ville hon att vi skulle tömma lägenheten och särskilt gå igenom papperen i ett av rummen.
Då räknade vi med att hon skulle få komma till ett hem eftersom hon blivit friskare och kanske ta med sig en del saker hemifrån. Så att röra hemmet ville vi inte i det läget, men hon kom inte heller hem mer.
Hon somnade in i exakt samma ålder som pappa och i samma månad och nästan samma datum, fem år senare.
Vi började undra om vi skulle ordna med begravningen, men då hörde vi plötsligt av två släktingar som vi aldrig hört talas om. Det var tydligen syskonbarn till Rut. Hennes syster hade blivit dement och inte kapabel att ordna med någonting. Alltså blev det dessa två damer som ordnade med begravningen.
Vid begravningen var det oss som pastorn pratade med, som anhöriga. Det var ju oss hon hade pratat om, som sin familj, och pastorn kände både pappa och Rut väl. De två damerna (låt oss kalla dem Eva och Vera) som “dykt upp från ingenstans”, satt bredvid mig i kyrkan. Då vi gick fram till kistan för avskedet, med den ros som man alltid brukar ha och lägga på kistan så hade Eva och Vera ingen blomma överhuvud taget. De stod och grät vid kistan och jag kunde bara tycka att det var hyckleri. Varför hade vi aldrig sett till dem tidigare under alla dessa år om de nu sörjde henne så?
Vera berättade för mig att de fått nyckeln till lägenheten, av bouppteckningsmannen för att ta reda på Ruts tillhörigheter. Då protesterade jag och sa att det mesta lösöret där var ju från vårt föräldrahem. Hon sa då att vi inte hade någon rätt till någonting, eftersom de inte varit gifta. Jag blev helt förstummad. När jag senare ringde och talade med juristen som hade hand om bouppteckningen, så berättade han att det var besvärliga damer han hade att göra med, men att de hade rätten på sin sida.
Nu började jag förstå vad Rut hade haft i sina tankar. Hon ville att vi skulle gå igenom papper och allt. Kanske hade hon till och med ett testamente skrivet där, det får vi aldrig veta.
Uppenbarligen visste hon att det fanns två giriga släktingar med i bilden. Släktingar som inte hade brytt sig om henne tidigare, trots att de inte alls bodde så långt ifrån henne.
En utlandsresa hade vi beställt sedan tidigare och vi åkte iväg i två veckor efter begravningen. Att koppla av, med den vetskapen att vårt “föräldrahem” skövlades under tiden var inte det lättaste.
När vi sedan kom hem, jag och min man, så hade vi båda åkt på en kraftig influensa med hög feber. Vi fick då två dagar på oss att tömma Ruts lägenhet på det lösöre som Eva och Vera lämnat kvar. Vi hade varken kraft, tid eller ork att göra någon riktig genomgång. Ett av mina syskon försökte att hjälpa till, men vi lämnade det mesta. Vad som hände med resten vet vi inte.
Nog kändes det i hjärtat att hela vårt barndomshem bara försvann, för att två personer gått in och försett sig med det som de ville ha.
Om juristen hade gjort rätt, som givit dem nycklarna, vet jag inte. Men det kändes som om något var fel. Man hade lika gärna kunnat sätta eld på det som fanns kvar.
Vi blev inte heller kallade till någon bouppteckning. Vi visste att Rut hade en hel del pengar, och det var självklart att inte vi skulle ha någon rätt till dem, men jag hoppades att om det fanns något, att det åtminstone gick till kyrkan och inte till två giriga lycksökare. Vi hade bara velat ha lite minnessaker och eventuella fotografier och album, eftersom pappa hade fotograferat mycket. Han tyckte även om att skriva, men vi hittade inget av det han hade skrivit heller. Nu var allt från vår barndom och uppväxt borta!
Viola
Viktigt att fråga sig om det finns andra arvingar
Hemmets Journals jurist Peter Samuelsson kommenterar Violas brev.
Tyvärr är situationen inte helt främmande för mig då den har dykt upp ett antal gånger under åren. Många gånger på grund av de inblandades okunnighet som att man inte har förstått att det även finns arvingar, till exempel föräldrar, syskon, syskonbarn efter den först avlidne maken som nu, när den efterlevande dör, också ska ha ut sitt så kallade efterarv. En del av boet betraktas nämligen vid den efterlevande makans död som ett arv från den maken och resterande som ett arv från henne.
Därför finns det all anledning att inte bara rusa iväg och kanske röja och avyttra saker i en avliden släktings bostad utan att förvissa sig om vilka som är delägare i boet. Det finns fall där sist avlidnes släktsida trott sig vara ensamma arvingar och därför sinsemellan fördelat lösöret men sedan tvingats köra tillbaka allt på grund av att en delägare inte har varit närvarande eller har gett fullmakt.
Det är viktigt att vid ett dödsfall alltid fråga sig om det kan finnas andra arvingar, som ska ta del av boet. Så ett gott råd är att man som anhörig så snart som möjligt tar kontakt med den som ska göra bouppteckningen för att undvika att hamna i problem i onödan.
En annan sak som lätt går snett är när man inventerar den avlidnes bostad i jakt efter dennes eventuella anvisningar om sin framtida begravning eller efter ett eventuellt testamente. I den situationen kan det vara lätt att senare få beskyllningen att något har försvunnit från bostaden från någon annan arvinge som inte var närvarande.
Så kan samtliga arvingar av till exempel tidsskäl inte delta i inventeringen av bostaden bör man ta med sig ett neutralt vittne, från till exempel en begravningsbyrå eller den som ska sköta den kommande bouppteckningen.
Ruts syskonbarn borde till exempel ha tagit ett steg tillbaka när de fick veta att det mesta lösöret var från Violas och hennes syskons föräldrahem och sett till att de fick tillfälle att hämta lösöret som tillhörde föräldrars dödsbon, men som Rut fått sitta kvar med. Det är naturligtvis lätt att vara efterklok, men visst hade det varit tydligt och bra om Viola och hennes syskon tillsammans med Rut dels hade upprättat en förteckning över vad Rut ägde, men också vad som tillhörde Violas föräldrars dödsbon plus ett avtal dem emellan om att Rut fick nyttja detta bohag och lösöre under sin livstid eller så länge hon önskade.
Att lägenhetsnycklarna lämnades ut till syskonbarnen var inte så konstigt eftersom de var de enda arvingarna och omständigheterna om det oskiftade lösöret förmodligen bara var något Rut och Viola kände till.
Men även om detta förhållande hade varit känt, skulle Viola och hennes syskon ändå inte ha kallas till Ruts bouppteckning eftersom de inte tillhörde arvingekretsen efter henne. Att de hade ägodelar i Ruts bostad var inget skäl att kallas till en bouppteckning.
När det sedan gäller fenomenet att släktingar, som tidigare inte har funnits med i bilden, plötsligt dyker upp belyser vikten av att vi, var och en, verkligen frågar oss vem eller vilka vi vill ska ärva oss. Är vi inte nöjda med att arvet kommer fördelas på det sätt arvsordningen i lagen gör, har vi möjlighet att genom upprättande av ett testamente själva bestämma vem eller vilka som istället ska ärva.
