“Nu slipper jag allt spring på toaletten”

Gabriela Almgren var lycklig när hennes yngste son kom till världen för nio år sedan.

– Men jag upptäckte ganska snabbt efter förlossningen att jag hade fått konstiga problem med blåsan. Jag fick springa och kissa hela tiden. Det hade jag aldrig upplevt tidigare och det var riktigt jobbigt.

Sedan dess har hon sökt hjälp mot den besvärliga urininkontinens som drabbade henne i samband med hennes sons födelse.

Älskar promenader

När Gabriela inte pluggar ägnar hon sig åt sina många fritidsintressen. Hon älskar böcker och är med i två bokklubbar.

– Jag bakar gärna, fast helst fixar jag goda efterrätter. Och jag promenerar så ofta jag hinner och umgås med min familj och mina vänner.
Men mycket roligt i livet har hon tvingats avstå när inkontinensen med trängningar allt mer tog över hennes vardag.

– När jag märkte att något var fel efter förlossningen, sökte jag på vårdcentralen. Där fick jag veta att det inte var något konstigt alls med kissproblem efter en vaginal förlossning. Det var bara att knipa musklerna i underlivet. Annars var det inget man kunde göra.

– Och jag övade och övade… men problemen blev bara värre under de kommande åren.
Det kändes som om hon behövde kissa hela tiden. Speciellt besvärligt blev det när hon stod upp långa stunder, sprang eller gick snabbt.

– Det var jättejobbigt. Jag var tvungen att kontrollera att jag alltid hade nära till en toalett. Och jag gick ofta på toa. Ibland för att det kändes som om jag verkligen behövde, ibland förebyggande om jag till exempel skulle på ett möte på jobbet. Jag kände mig aldrig säker och fick använda bindor. På natten tvingades jag att gå upp två, tre gånger, så sömnen blev rejält lidande.

– Jag kunde känna mig väldigt kissnödig men ändå kom det kanske bara några få droppar.
På flyget var hon noga med att alltid boka plats nära någon av toaletterna. Om det skulle vara dags igen. Och att kissa förebyggande inför landningen var ett måste.

Kissade hela tiden

Men det värsta var att inkontinensproblemen påverkade hennes familjeliv. Barnen förstod inte varför mamma måste gå och kissa hela tiden.

– Nej, allt det roliga vi brukade göra fick jag tyvärr avstå ifrån. Trevliga picknickutflykter med pojkarna till skogen blev omöjliga för mig när jag inte kunde gå i flera timmar ute i naturen, utan en enda toalett i sikte.

– Det blev inte heller roliga, långa cykelturer eller besök i simhallen med barnen, berättar Gabriela, som under åren förtvivlat sökt hjälp på vårdcentralen. Där konstaterade man att det inte rörde sig om urinvägsinfektion. Och sedan hände det inte så mycket mer.

– Det var först när jag bytte vårdcentral för en tid sedan och träffade en lyssnande läkare som jag fick ordentlig hjälp. Han skrev en remiss till Stockholms UroGynmottagning, där man bland annat behandlar patienter med besvärliga inkontinensproblem.

Nu blev Gabriela ordentligt läkarundersökt, med olika typer av ultraljud.

– Det kändes så skönt att bli lyssnad på och ordentligt undersökt, efter alla år. Och det allra bästa var när jag i slutet av juni förra året träffade en uroterapeut.

– Jag fick fylla i ett speciellt schema med tabeller, där jag angav hur mycket vätska jag drack varje dag, hur mycket jag kissade varje dygn och hur många gånger jag gick på toa för att kissa.

– Första gången jag fyllde i blanketterna blev det fyra hela sidor. Det visade sig att jag kissade över tjugo gånger per dygn. Rekordet var nog 23 gånger.

Gabriela behandlades nu med KBT, kognitiv beteendeterapi, som innebär att patienten gradvis lär sig att förändra sitt invanda beteende, det kan som i Gabrielas fall handla om att försöka minska vätskeintaget och inte kissa förebyggande.

Bindor och medicin

Hon fick speciella, effektiva bindor mot just urinläckage och en medicin, Tolterodin, som dämpar trängningarna. Hon lärde sig också, genom KBT, att inte dricka så mycket vatten och att inte gå på toaletten så fort hon kände minsta behov, utan försöka hålla sig ett tag. Och hon fick lära sig att effektivt knipa med musklerna i underlivet.

Behandlingarna gav snabbt ett positivt resultat.

– Nästa gång jag kom till Pia hade jag bara ett enda ifyllt papper med mig, istället för fyra!
Nu har en tung börda lyfts från Gabrielas axlar, men hon har ytterligare problem, som hon hoppas snart kan vara över.

– Jag lider av ansiktsförlamning, sjukdomen Bells pares, sedan en tid tillbaka. Den kom utan förvarning och jag har opererats flera gånger. Men jag ska klara av den också!

Hon ser ljust på framtiden, nu när hon äntligen är kvitt problemen med trängningsinkontinensen.

– Ja, det är härligt att slippa ständiga toalettkoller och rädsla för att jag ska kissa på mig i olika situationer. Jag känner mig fri!