• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Humlan väcker ömma känslor

    Att Göran Holmströms kärlek till humlor är stor går inte att ta miste på. Han har följt dem under många år och hans stora passion har också resulterat i en bok.

    Humlan väcker ömma känslor

    Alla älskar humlor! Det tror jag man vågar påstå. Det finns knappast någon djurgrupp som väcker så ömma känslor hos oss svenskar. En humla som förirrat sig in i vårt hem kan räkna med att bli varsamt infångad och utlyft i det fria. Humlor som besöker blommorna i vår trädgård kan känna sig varmt välkomna. En humla som ligger död på trottoaren får oss att stanna upp och sörja en liten stund.
    Jag känner så och för rätt många år sedan fick jag för mig att jag skulle skriva en bok om Sveriges humlor. Jag hade verkligen förälskat mig i dessa charmiga små brumbjörnar och ville lära mig mer om dem.

    På den tiden fanns det ingen svensk bok om humlor och det var inte många som studerade dem. Jag fick ge mig ut på egen hand med anteckningsbok och penna och leta upp humlorna. Sen antecknade jag noga hur de såg ut och vilka växter de besökte. Det var väldigt kul och jag kände mig lite som en pionjär.



    Tundrahumlan är en bjässe bland humlor och Sveriges största art.

    I flera år höll jag på och gjorde humleutflykter. I början hemikring men efterhand allt längre bort. Jag ville ju hitta så många arter som möjligt och alla fanns ju inte vid min sommarstuga. Ganska snart blev jag tvungen att skaffa en kamera med makroobjektiv. En bok måste ju innehålla bilder också.

    Den som vill beskriva och ta bilder på alla Sveriges humlor måste förr eller senare bege sig långt upp i fjällen. Några arter finns nämligen mer eller mindre bara på kalfjället. Så jag satte sonen i bilen, han var då sju år gammal, och så lämnade vi Malmö med destination Abisko.

    Det är väldigt gott om humlor i fjällen. Detta var i månadsskiftet juli/augusti när humlesamhällena är fulla av arbetare och hanarna börjat flyga. Vi vandrade upp på Njulla, det lilla fjället alldeles vid Abisko. Vi notarade fjällhumla, ljunghumla, alphumla, polarhumla, lapphumla och berghumla och jag gjorde mitt bästa för att fotografera de olika arterna. 

    Humlor trivs i fjällen, inte minst här i Abisko.

    Uppe i videzonen upplevde vi något lustigt. Det susade runt humlor i luften med en väldig fart. Vad var det som hände? Efter en stund blev vi kloka på att det var lapphumlehanar som spanade efter unga drottningar. Humlehanar gör så att de doftmarkerar på olika ställen längs en liten slinga, det kallas att de banflyger. Här hade hanarna markerat sin doft på de översta bladen på videbuskar. Hela förmiddagen flyger de sedan runt och kontrollerar de olika ställena för att se om någon drottning lockats dit. Vid lunchtid ger de upp. Då är hungern den starkaste driften och de beger sig till något ställe med gott om blommor. Bättre lycka nästa dag.


    Lapphumlehanarna jagade drottningar hela morgonen. Vid lunchtid gav de upp och sökte sig till blommor istället...

    Det var ett fantastiskt skådespel att se, synd bara att ingen drottning dök upp.

    Efter tre dagar hade jag gjort beskrivningar och lyckats fotografera alla fjällens humlor. Allla utom en, den viktigaste, tundrahumlan! Det är bjässen bland humlorna, Sveriges största humla, och den mest extremt nordliga. Den är också relativt sällsynt. Och nu började jag bli nervös. Utan bild på tundrahumlan skulle ju hela bokprojektet gå i stöpet.

    Vi körde vidare mot norska gränsen. Här och var stannade vi och gick upp över trädgränsen. Inget napp. När vi kom till Riksgränsen var vi hungriga. Vi åt och sen gick vi en liten runda bland husen. Då ropade sonen.


    Svarthö är en av de blommor som uppskattas mest av fjällens humlor.

    "Vad är det för en humla, pappa?"

    I något som mest liknade en liten rabatt mellan husen satt en jättehumla i en blomma. Mitt hjärta slog en volt i bröstet. Bara hon inte flyger sin väg innan jag hunnit fotografera henne. Jag fick fram kameran och gick ner på knä. Hon satt snällt kvar och jag fick mina bilder. På kvällen firade vi vår tundrahumla med glass.

    Det blev en bok, med bilder på alla Sveriges humlearter. Tack vare min son. Boken är sedan flera år slutsåld men det finns två nya böcker om Sveriges humlor som är väldigt bra.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!