– Det här trodde jag aldrig att jag skulle vara med om, säger Gilma Parra. Jag har inte studerat, jag har aldrig rört mig i de här kretsarna, jag har jobbat med att passa upp på andra. Men mitt liv har förändrats sedan Carolina kom tillbaka.
Det har gått fyra år sedan Gilma fick telefonsamtalet som hon knappt hade vågat drömma om.
– Har du lämnat en dotter för adoption? frågade rösten i andra änden.
– Skojar du med mig, svarade Gilma, samtidigt som hon kände hur allt runt henne började gunga. Alla känslor rusade genom henne samtidigt. Rädsla, glädje, misstänksamhet, förvåning.
– Jag fick veta att min dotter levde, i Sverige. Jag hade aldrig ens hört talas om att det finns ett land som heter Sverige, säger Gilma och ler.
Rösten frågade om hon fanns på sociala medier eller åtminstone hade en mejladress. Det hade hon inte, men hennes nioårige systerson hjälpte henne att öppna ett Facebook-konto.
– Varje dag gick jag in och tittade om jag hade fått något meddelande, men det var alltid tomt. Jag började tvivla på att den där som ringde talade sanning, säger Gilma.
Men visst var det sant. Det var bara så, förklarade rösten, att Carolina behövde lite tid för att mentalt hämta sig sedan hon hade fått veta att hon skulle få kontakt med sin biologiska mamma. Efter ett par månader kunde dock Gilma inte vänta längre utan skickade en vänskapsförfrågan på Facebook.
– Då fick jag för första gången se henne, jag såg hennes profilbild på Facebook, och jag trodde först att det var ett foto av mig. Vi är så lika, säger Gilma och skrattar.
Berättelsen om Carolina börjar när Gilma är 15 år och jobbar som inneboende hemhjälp hos en välbärgad familj. Hon blir våldtagen av sonen i huset och märker snart att hon är gravid. Hennes arbetsgivare säger åt henne att göra abort – det är fullkomligt uteslutet att deras son ska erkänna faderskapet av ett barn som föds av hembiträdet.
– Men jag kunde inte tänka mig att göra abort. Dels är det förbjudet, dels ser jag det som att döda ett barn, säger Gilma.
Gilma fick sparken och stod utan jobb, helt ensam. Hon vågade inte berätta för någon att hon väntade barn. Än mindre vågade hon berätta för någon att hon fött en dotter.
– Jag tänkte inte ens tanken att berätta det för mina föräldrar. De skulle ha blivit så arga, säger hon.
Gilmas pappa var dessutom sjuk i cancer, och hon var rädd att han skulle bli ännu sjukare om hon berättade om sitt barn.
Gilma fick jobb på ett enkelt café och lyckades hyra ett rum precis intill. På så sätt kunde hon titta till sin dotter då och då. Men långa stunder var hennes baby hemma helt ensam. Gilma såg hur sjuk och undernärd hon var.
– Jag var så rädd att hon skulle dö, säger Gilma, och smärtan syns fortfarande i hennes ögon.
En dag när Gilma var ute och gick med sin dotter i famnen hamnade hon framför ett av socialtjänstens kontor.
– Min dotter var sex månader gammal då. Utan att egentligen tänka gick jag in och frågade om jag kunde få lämna in henne.
Gilma fick höra att om hon bestämde sig för att lämna sin dotter så skulle hon aldrig mer få veta något mer om henne.
– Jag tror inte att jag var vid mina sinnens fulla bruk. Jag tror att jag var traumatiserad, säger Gilma.
Hon skrev under alla papper och personen som skulle ta emot den lilla babyn hämtade en korg och lade ner Carolina i den.
– Jag stod kvar och såg henne försvinna i korridoren. Jag glömmer aldrig den synen, säger Gilma, som efter det gick hon ut och satte sig i en park. Hon minns att hon förvånades över att hon inte kände något alls.
– Tänk om det hade funnits någon som hade stöttat mig. Jag skulle ha behövt psykologiskt stöd. Och kanske ekonomiskt och socialt stöd också. Jag mådde så dåligt efter våldtäkten och jag var bara 15 år och helt ensam i världen.
Till alla kvinnor som funderar på att lämna bort sina barn för adoption skulle hon vilja säga:
– Försök att få psykologiskt stöd. Fatta inte ett så avgörande beslut om du inte mår bra. För det är något du måste leva med hela livet.
Och just så säger hon, nu när hon och Carolina är ute och pratar på olika håll i Colombia. Båda ser att det behövs mer stöd till utsatta kvinnor.
– Det finns så mycket skuld och skam, både kring att bli gravid och kring beslutet att lämna bort sitt barn, säger Gilma.
Själv hade hon bara berättat om Carolina för en enda människa innan hon och hennes dotter återfick kontakten för fyra år sedan.
– Det var min före detta man, han som är far till mina andra barn, säger hon.
Ingen annan hade fått veta, inte ens hennes syskon som står henne väldigt nära.
– Jag var rädd för vad de skulle säga, att de skulle döma mig, tycka att jag var en dålig människa, oansvarig mor.
Men när Carolina tog kontakt försvann rädslan. Gilma fylldes av kärlek och började tänka att hon inte skulle bry sig om vad andra människor sa. Hon hade börjat tro på Gud på ett annat sätt än tidigare, och kände sig stark och beredd att berätta hemligheten som hon så länge burit på.
Gilma vänder blicken inåt för ett ögonblick och hennes ögon tåras.
– Carolina har fyllt mitt liv med glädje. Under många år levde jag med en känsla av bitterhet och jag har inte förmått känna verklig kärlek till mina barn.
Gilma har haft ett tufft liv. Förutom sorgen efter Carolina har hon också tvingats begrava två söner, som båda omkommit i olyckor i vuxen ålder.
– Med Guds hjälp har jag kommit vidare. Kärleken till Gud och kärleken till Carolina har gjort mig lycklig igen, säger hon.
Hand i hand går Carolina och Gilma in på bokmässan. Det är människor överallt. Under de två veckor som mässan pågår lockar den runt en halv miljon besökare.
Gilma och Carolina rör sig med säkra steg mot det colombianska förlagets monter. Där väntar ett team från tv-nyheterna.
– Det är fantastisk historia, jag blir så berörd, jag får gåshud, säger reportern, efter att han intervjuat dem båda.
Och det långa inslaget i kvällsnyheterna blir fint och känslosamt.
– Det känns så viktigt att nå ut med vår berättelse. Det är svårt att prata om adoption i Colombia, och jag tror och hoppas att vi kan hjälpa adopterade och biologiska mammor här i landet att börja prata mer öppet. Vi vill visa att man kan frigöra sig från känslor av skuld och skam, och också prata mer om vilket stöd mammor behöver för att inte tvingas lämna bort sina barn, säger Carolina.
