• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Våra söner misstänktes för mordet på Kevin!

    Nya bostadsorter, nya jobb, nya skolor, ny umgängeskrets … 1998 är året då familjen Dahlén/Karlsson i värmländska Dottevik påtvingas ett helt nytt liv. I två decennier lever Weine, Eva och Annika med en tung hemlighet som på inga villkor får avslöjas: Deras söner Christian och Robin är de två omskrivna pojkarna som står anklagade för att ha mördat fyraåriga lekkamraten Kevin. Tack vare envetna journalister får familjen 2017 sin upprättelse.

    Våra söner misstänktes för mordet på Kevin!

    Nygifta och förväntansfulla inför framtiden blickar Weine och Eva Dahlén ner från bröllopsfotot som hänger i hallen. Bara två månader efter vigseln ska deras tillvaro förvandlas till en mardröm som kommer att förmörka de kommande två decennierna av deras liv, men om det är brudparet i denna stund lyckligt ovetande. Sommaren 1998 är över huvud taget en harmonisk tid för Weine och Eva.


    – Vi levde ett vanligt familjeliv. På fritiden var vi ofta ute och lekte med barnen. Vi hade många kompisar omkring oss och umgicks också flitigt med våra föräldrar. Det fanns mycket glädje i vår vardag.

    Weine har från ett tidigare förhållande sönerna Christian, 7, och Robin, 5, som vid denna tid mestadels bor hos honom och Eva. Pojkarnas mamma Annika är bosatt i närheten och umgås flitigt med sina söner. Även för henne börjar saker och ting falla på plats här sommaren.

    – Det var en behaglig period i livet. Jag och Christian hade haft en härlig semestervecka på Gotland. Strax efter att vi kom hem därifrån skulle Christian börja i ettan, vilket han såg fram emot.

    Familjen bor i det lilla samhället Dottevik utanför Arvika. Deras bostadsområde består av låga hyreslängor placerade runt en skola med tillhörande fotbollsplan. Omkring 300 meter från Weines och Evas lägenhet ligger sjön Glafsfjorden där traktens barn ofta vistas. Sammanhållningen i området är stark. Föräldrarna turas om att övervaka barnen när de är ute och leker. Ibland slinker de in på en kopp kaffe hos varandra. Snett mittemot Weine och Eva bor ett lite äldre par som de brukar småprata med. Det äldre parets barnbarn Kevin är bästa kompis med Weines och Evas Robin.


    Porträttbild av bröderna Christian och Robin. Foto: Privat.

    – Robin och Kevin var jämnåriga och lekte tillsammans nästan varje dag. De hade så roligt ihop. Båda två älskade att cykla. De brukade hoppa med cyklarna i sandlådan så att sanden sprutade om hjulen.
    Eftermiddagen den 16 augusti är Robin för ovanlighetens skull inte tillsammans med Kevin. Weine och Eva har sina bästa vänner på besök. Från köksfönstret har de uppsikt över barnen som leker utanför på lekplatsen.

    – Barnen var bara ute en kvart, tjugo minuter, i väntan på att vi skulle åka och fiska. Hur de på den korta stunden skulle ha hunnit ner till sjön utan att vi märkte det har jag aldrig fått ihop. Vi tittade ut hela tiden och dessutom hade våra vänners tioåriga son som var med ute på gården koll på våra barn, betonar Weine.

    Dagen efter får han ett telefonsamtal från sin mamma. Kevin har hittats död nere vid sjön.
    – Det gjorde så ont i mig när jag fick veta det. Christian och Robin hörde bestörtningen i min röst och frågade: "Vad är det som händer, pappa?" Jag försökte förklara för dem att Kevin nu var en fågel som levde i himlen. Kvällen därpå gick vi ned till sjön med pojkarna och lade ner lite blommor vid en björk.

    Till en början misstänker polisen att Kevin drunknat. Senare slår en preliminär rättsmedicinsk rapport fast att Kevin har kvävts och sannolikt utnyttjats sexuellt, vilket skapar oro i lilla Dottevik.


    Weines och Evas bröllopsfoto. Bara två månader efter vigseln ska tillvaron förvandlas till en mardröm som kommer att förmörka de kommande två decennierna av deras liv. Foto: Privat.

    – Genom media fick vi veta att man misstänkte att det var ett pedofilbrott. Det drog igång en massa vilda spekulationer. Vi föräldrar träffades ute på gården och diskuterade vad som kunde ha hänt Kevin. Det var det enda vi pratade om. Vi reflekterade inte över att barnen lyssnade på våra samtal och kunde snappa upp saker som sas.

    Polisen uppmanar allmänheten i Dottevik att höra av sig om barnen kommer med upplysningar som kan vara värdefulla för utredningen. Sex dagar efter Kevins död säger Christian att han på söndagseftermiddagen sett några äldre barn prata med Kevin, varpå Weine och Eva tar kontakt med polisen.

    – Den där lördagen har jag alltid ångrat, erkänner Weine. Vi var den enda familjen i hela utredningen som åkte in till polisen frivilligt. På den tiden litade jag på myndigheterna, men det gör jag inte längre.

    Under bilfärden till polishuset i Arvika påstår lillebror Robin att han bevittnat hur en person mördat Kevin. På polisstationen vittnar han om att han sett någon sticka en "görvass" kniv i Kevins mage. Trots att polisen vet att Kevin inte dött av knivhugg fortsätter man att förhöra pojkarna.

    Nu börjar Annika ana att hennes söner gått från att vara vittnen till att stå misstänkta för mord på Kevin. Weine har däremot ingen insyn i det som försiggår – han blir avskuren från sina närmaste utan att ha någon aning om varför. Först långt senare får han veta att han varit misstänkt för att ha hjälpt sina söner att flytta Kevins kropp.

    – När jag ringde till våra bästa vänner, som vi umgicks med dagen då Kevin dog, svarade de att de inte fick prata med mig och lade på luren. De bara försvann ur våra liv. I efterhand har vi förstått att det var polisen som hade förbjudit dem att ha kontakt med oss. Att de gett Christian och Robin alibi fick vi inte veta förrän vi 2016 till slut fick tillgång till förundersökningen.


    I och med frikännandet av Christian och Robin har en blytung börda lyfts från Weines, Annikas och Evas axlar. De ser också en märkbar förändring hos sina söner, som de nu upplever som mer avslappnade och företagsamma än tidigare.

    – Alla stängde mig ute under den här perioden, fortsätter Weine. Jag fick varken prata med Eva eller Annika. När jag inte ens fick träffa barnen blev jag så deprimerad att jag hamnade på en psykavdelning. Där blev jag kvar i fyra veckor.

    I Weines frånvaro är Annika och Eva helt utlämnade till varandra. Timme efter timme sitter de och väntar i polishuset medan Christian och Robin förhörs i avskilda rum som deras mammor bara undantagsvis får tillträde till.

    – Vi blev intalade att vi kunde vara helt trygga med att lämna över pojkarna i polisens händer. Barnpsykologer och personal från socialtjänsten översåg alla förhören och skulle gå in och bryta om det blev för jobbigt för barnen, försäkrade man oss. Någon enstaka gång fick vi komma in för att trösta pojkarna när de var ledsna eller uppmuntra dem att prata med förhörsledaren. Den övriga tiden satt vi mest där och oroade oss för om de skulle få mat och dryck när de var i behov av det. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte hade haft dig i den situationen. Vi var ett jättestort stöd för varandra, säger Annika och vänder sig till Eva som instämmer.

    I gapet på ett stort rättsmaskineri inser Annika, Weine och Eva att de är tvungna att skjuta allt smågnabb åt sidan och hålla ihop.

    – Polisen spelade ut oss mot varandra, vilket emellanåt skapade tvivel mellan oss. Men i det läget förstod vi samtidigt att vi måste stå enade och sätta pojkarna i centrum. Vår styrka har hela tiden varit att vi har samarbetat och stöttat varandra. Om det finns någon mening i all den här skiten så måste det vara att vi skulle få den fina relation som vi har idag.


    Christian Karlsson och Robin Dahlén på presskonferensen den 19 maj 2017. Foto: IBL

    Den 2 november 1998 anses målet vara avslutat. Vid en presskonferens pekas Christian och Robin ut som mördare. Varken Weine, Annika eller Eva tror att sönerna är skyldiga till Kevins död. Ändå måste de finna sig i att socialtjänsten nu har makten över deras tillvaro. Under ett och ett halvt år bor Weine och Eva tillsammans med pojkarna på ett behandlingshem.

    – Från att barnen vaknade på morgonen tills att de somnade på kvällen var vi övervakade av personal. När jag började ifrågasätta polisutredningen fick inte pojkarna vara kvar hos oss. Jag och Eva fick fem minuter på oss att packa och överlämna barnen till Annika. Jag kommer så väl ihåg hur Christian och Robin stod på balkongen och grät och skrek "pappa!" efter mig när jag åkte iväg. Jag visste att det kanske var sista gången jag såg dem, säger Weine och har nära till tårarna vid minnet.

    Efter advokatförhandlingar får Weine ett telefonsamtal om att han och Eva kan få återförenas med pojkarna på behandlingshemmet.

    – Men det var på ett villkor: Att jag hundraprocentigt tog till mig att mina barn hade tagit livet av Kevin. I det skedet ljög jag för mig själv och intalade mig att pojkarna var skyldiga. Innerst inne visste jag att det inte stämde, men jag var beredd att göra vad som helst för att få vara med mina barn.

    När socialtjänstens utredning är klar väntar ett nytt liv. Till Arvikatrakten tillåts inte pojkarna att återvända. Weine och Eva får vårdnaden om Robin och köper hus strax utanför Karlstad. Annika bosätter sig i en grannkommun med Christian som hon blir vårdnadshavare för.

    – Vi fick verkligen börja om från noll – ny skola, nytt jobb, ny bekantskapskrets … Barnen blev uppryckta med rötterna och tvingades lämna alla sina kompisar. De fick aldrig komma tillbaka hem, vilket också innebar att de inte kunde umgås med sina mor- och farföräldrar lika frekvent som de hade gjort innan. Allt som de hade rätt till togs ifrån dem, konstaterar Annika.

    För att skydda barnen är familjen tvungen att ingå en överenskommelse: Ingen person utanför den närmaste släkten kan någonsin få veta att Christian och Robin är de omskrivna pojkar som anklagats för att ligga bakom Kevins död.

    – Under alla år har vi alltid behövt tänka på att inte försäga eller avslöja oss. När pojkarna mått dåligt har vi aldrig kunnat tala om orsaken, inte ens för läkare eller skolsköterskan. Det var en risk som vi inte var beredda ta eftersom det hotade att förstöra den trygghet som vi hade byggt upp.

    Trots att de på ytan lever som vilka andra familjer som helst, med jobb, skola och innebandyträningar, finns det som hänt ständigt i Weines, Annikas och Evas tankar.

    – Jag har tänkt på det från att jag vaknat på morgonen tills att jag gått till sängs på kvällen, säger Eva. Jag är inte samma person som jag var innan Kevin dog och kommer aldrig mer att bli det.

    Weine tillägger:
    – Jag och Eva har varit dystra människor i 20 år. Varje dag har jag gråtit vid något tillfälle.

    Misstron mot polisens slutsats i Kevinfallet får Weine att vid två tillfällen begära ut förundersökningsmaterialet. Båda gångerna får han nej, med motiveringen att utredningen är sekretesskyddad. När Robin kommer upp i tonåren ventilerar han dagligen sina tvivel kring att han skulle vara inblandad i Kevins död med Weine och Eva.

    – Ju äldre han blev desto mer läste han om fallet. Hans känsla har hela tiden varit att han är oskyldig. Varken Robin eller Christian har något minne av att de varit närvarande när Kevin dog.

    Familjerna Dahlén och Karlsson är inte ensamma om att ifrågasätta pojkarnas skuld. Även SVT-journalisten Dan Josefsson har sina tvivel. Han tar kontakt med Weine och ställer frågan: "Är det helt säkert att de här två pojkarna gjorde det här?"

    Efter fem månader av överläggningar och riskkalkylerande tar familjen ett gemensamt beslut om att medverka i den dokumentärserie om Kevinfallet som Dan Josefsson vill göra. I samband med det får de för första gången ta del av förundersökningsmaterialet, inklusive de videofilmade förhören med Christian och Robin.

    Videoklippen från de långa, pressande utfrågningarna av barnen kan få vem som helst att vrida sig av olust. Under ett förhör får femåriga Robin exempelvis nästan exakt samma fråga 117 gånger: "Vad gjorde ni mot Kevins hals?"

    Weine, Annika och Eva blir chockade när de med egna ögon får se vad deras barn blivit utsatta för.
    – Vilket svek och bedrägeri, utbrister Annika. När jag såg förhören kände jag mig som den värsta mamman i hela världen. Invaggad i en falsk trygghet hade jag hjälpt polisen att få Christian att prata. Då visste jag ju inte att han inte hade något att berätta. Barnen utfrågades trots att de var helt apatiska av uttröttning, och till slut svarade de bara det förhörsledaren ville höra bara för att få komma därifrån. Det får en att känna sig så blåst att det inte är sant. Det har varit många tårar och sömnlösa nätter sedan vi fick tillgång till videoförhören.

    Weine känner störst agg mot de psykologer och familjeterapeuter som närvarade under förhören men inte ingrep mot de tvivelaktiga förhörsmetoderna.

    – Det var de som skulle värna om barnen, men ändå gjorde de inte det. Polisen litade på deras omdöme. När de tillfrågades om man verkligen kunde fortsätta att pressa barnen så hårt svarade de att det var okej.

    Inför sändningen av dokumentären om Kevinfallet i maj 2017 är hela familjens nerver på helspänn. Hur ska alla i deras omgivning, som inte vetat något, reagera? Och tänk om pojkarna inte blir trodda, utan drabbas av repressalier nu när de har avslöjat sina identiteter?


    Bröderna lämnar presskonferensen för att påbörja ett nytt liv, fria från misstankar. Foto: IBL

    Samtidigt är det en lättnad att till slut få släppa på garden och berätta sanningen.

    – Morgonen efter att dokumentären hade sänts var första gången på alla år som Kevin inte var det allra första jag tänkte på när jag vaknade, säger Eva. Jag tänker fortfarande ofta på Kevin, men idag har de ljusa minnena tagit över. När jag tänker på honom nu ser jag framför mig den glada, utåtriktade fyraåringen som lekte med våra pojkar.

    Dan Josefssons dokumentärserie och en granskande artikel i Dagens Nyheter leder till det som familjen hoppats på. Åklagarkammaren beslutar att återuppta förundersökningen. På Christians födelsedag den 27 mars i år kommer beskedet att alla misstankar mot honom och Robin är avskrivna.

    – Visst känns det som en upprättelse. I alla fall nästan. Jag önskar att förundersökningsledaren kunde svälja sin stolthet och erkänna att något i utredningen gått fel. Det skulle väga tyngst för mig, menar Weine.

    – Det är ju inte bara vår familj utan även Kevins familj som fått lida för polisens misstag. Efter att Christian och Robin blev rentvådda har vi träffat Kevins föräldrar. Det är verkligen på vår sida. Det finns bara kärlek mellan dem och oss. Med deras godkännande har vi bestämt oss för att starta en stiftelse i Kevins namn.

    I och med frikännandet av Christian och Robin har en blytung börda lyfts från Weines, Annikas och Evas axlar. De ser också en märkbar förändring hos sina söner.

    – Det finns ett nytt glitter i deras ansiktsuttryck. Och de är mer avslappnade och företagsamma än vad de var tidigare. Det här känns som en nystart för både dem och oss. Nu kan vi äntligen leva i trygghet och få vara oss själva fullt ut.


    I början av nästa år kommer en bok om Kevinfallet berättad ur familjen Dahlén-Karlssons perspektiv. Författare till boken är Andreas Slätt.

     

    Fallet Kevin

    Vid halv tio på kvällen den 16 augusti 1998 hittas fyraåriga Kevin död. Han ligger på en lastpall i vassen i sjön Glafsfjorden.

    Under förundersökningen hålls 1300 förhör med 482 personer, varav 120 är barn.

    Christian Karlsson och Robin Dahlén förhörs vid 31 tillfällen, utan juridiskt biträde. Flera av förhören är över en timme långa. Polisens metoder under vallningar och förhör strider enligt flera experter mot riktlinjerna för barnförhör.

    Den 2 november 1998 meddelar förundersökningsledaren att Christian Karlsson och Robin Dahlén är skäligen misstänkta – den lägre misstankegraden – för mord. Mordutredningen avslutas och pojkarna överlämnas till socialtjänsten.

    Någon teknisk bevisning som kan binda bröderna till Kevins död presenteras aldrig. Inte heller några vittnen som sett pojkarna mörda honom. Förundersökningsledaren hävdar att Christian och Robin i ett förhör erkänt att de kvävt Kevin till döds med hjälp av en pinne, men detta förhör finns till skillnad från andra förhör och vallningar varken inspelat med bandspelare eller filmkamera.

    I maj 2017 meddelas det att förundersökningen om Kevinfallet ska öppnas på nytt. 27 mars 2018 avskrivs misstankarna mot Christian och Robin. Hur Kevin dog är fortfarande oklart. Polisen utreder nu om han verkligen blev mördad.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!