Nu turnerar Towa Carson för sista gången

Hösten 1956 sjöng två storsångerskor i vardande på varsin anrik dansrestaurang i Stockholms innerstad. Tillsammans med Leif Kronlunds orkester uppträdde Towa Carson på La Visite på Drottninggatan fyra kvällar i veckan medan Barbro “Lill-Babs” Svensson var en återkommande artist på närbelägna Bal Palais, där hon ett par år tidigare hade gjort sin professionella debut som sångerska.

Under samma period var de fotbollsspelande tvillingbröderna Bengt och Björn Anlert från AIK:s allsvenska A-lag emellanåt ute och slog runt om kvällarna. Bengt gick gärna till La Visite och dansade, medan Björn föredrog Bal Palais. En kväll bad Bengt, som var bekant med trummisen i Leif Kronlunds orkester, att få komma backstage och bli presenterad för Towa. Det dröjde inte länge förrän de var ett par.

Något liknande måste ha hänt på Bal Palais där Barbro och Bengts tvillingbror Björn fattade tycke för varandra. Några månader senare var både Towa och Barbro mer eller mindre permanent boende i tvillingbrödernas föräldrahem i Bromma.

 

– Jag minns hur Barbro och jag en gång var ute på stan tillsammans. Barbro hade jämt dåligt med pengar eftersom hennes manager Simon Brehm skötte hennes ekonomi med järnhand. När vi kom ner på Kungsgatan ville jag hitta någonstans att äta, varpå Barbro bedjande frågade: “Towa, kan du låna mig tio spänn till en varmkorv?” Det glömmer jag aldrig, konstaterar Towa med ett leende.
Några svägerskor i ordets rätta bemärkelse blev de aldrig. Medan relationen mellan Towa och Bengt utmynnade i äktenskap och ett långt liv tillsammans till blev förhållandet mellan Barbro och Björn kortvarigt. Under årens lopp har Towa och Barbro bara setts sporadiskt, men stämningen när de mötts har alltid varit lika hjärtlig.

– Den här fick jag av Barbro när jag fyllde 70, säger Towa och tar fram ett elegant skohorn i rostfritt stål av ett exklusivt märke.

– Barbro var så generös med presenter, blommor, och telefonsamtal. Det första hon sa varje gång vi träffades var: “Får jag se på dina naglar?” Barbro hade alltid fina naglar, men hon var lite avundsjuk över att mina långa naglar till skillnad från hennes var äkta.

Naglarna var också det första Barbro förde på tal när hon och Towa träffades i november förra året. Att det skulle bli sista gången de sågs hade nog ingen av dem kunnat tänka sig.

Den 3 april ringde Ann-Louise Hansons man, Bruno Glenmark, till Towa för att berätta att Barbro somnat in.

– Då blev jag ledsen faktiskt. Det är fortfarande svårt att förstå att det är sant. Barbro var så levande att man nästan förväntade sig att hon skulle vara med på sin egen begravning.

Veckan efter Barbros bortgång fick Towa frågan om hon ville hoppa in i showen 186 år tillsammans som Siw Malmkvist och Ann-Louise Hanson gjort tillsammans med Barbro.

– Först tackade jag nej. Att ersätta Lill-Babs är det ingen som kan göra. Dessutom avskyr jag turnélivet. Jag föreslog att Siw och Ann-Louise skulle göra turnén själva, men det ville de inte höra talas om. Då ändrade jag mig och tänkte: Det är bara tio platser, det går ju fort att avverka. På villkoret att jag skulle bli upphämtad och avlämnad hemma tackade jag ja.

Towa har aldrig varit intresserad av att stå i rampljuset. När hon ringer för att boka in ett datum för intervjun säger hon med ödmjukt allvar: “Det är inget intressant med mig. Jag är ju bara precis som vem som helst.”

Påståendet att Towa skulle vara ointressant avfärdar jag dock i samma stund som vi sätter oss vid det uppdukade kaffebordet för att ta en titt på hennes livsresa.

 

Vilken väg var den första du gick på?
– Noachsgatan i Eskilstuna. Jag var mina föräldrars enda barn. Vi bodde omodernt i ett rum och kök med vedspis, kallvatten och dass ute på gården där stora råttor huserade. Men det var ändå ett tryggt hem. Mamma var hemmafru och pappa hade yrkestiteln ­avsyningsförman.

Hur ser din livsväg ut?
– Under min uppväxt ville jag bli skådespelerska, hårfrisörska eller jobba med djur. Även om jag tyckte om skolan var jag en medelmåttig elev. Jag ville så gärna fortsätta mina studier på läroverket, men jag hamnade på reservplats och kom inte in. Om jag hade fortsatt studera är det nog troligast att jag hade blivit djurskötare. Det hade passat mig väldigt bra.

– Första gången jag sjöng ­offentligt var på en restaurang i Eskilstuna när jag var 14 år. Vi var tre stycken som tävlade mot varandra. Jag vann och fick en gräddtårta och 25 kronor i pris. Några år senare började jag medverka i lokalrevyer. Därigenom blev jag 1954 uttagen till en talangtävling. Finalen gick på Skansen. Jag sjöng bland annat Stormy weather och ackompanjerade mig själv på piano. Återigen vann jag. I juryn satt orkesterledaren Seymour Österwall som tog med mig ut på turné med sitt storband.

– Det var inte lätt att vara ung, ensam tjej bland en massa manliga musiker. Jag ledsnade, hoppade av och jobbade på ett kontor i något halvår. Under tiden jag satt där ringde Leif Kronlund och erbjöd mig att bli vokalist i hans orkester. Det var så stort att jag inte kunde tacka nej. Leif Kronlunds orkester sjunger jag för övrigt fortfarande med ibland.

Annars har du tackat nej till mycket under din karriär. Bland annat en ­USA-lansering.
– Ja, jag tillhörde samma skivbolag som Paul Anka och sjöng några låtar i en show som han gjorde i Zürich. Pauls manager ville att jag skulle komma över till USA och sjunga. Han reste till Sverige för att kontraktera mig, men jag smet från mötet. Jag har alltid varit lite rädd för att ge mig in i nya saker. Och inte ville jag åka till USA heller. Då som nu har jag helst velat vara hemma.
– Det enda jag ångrar att jag tackat nej till under min karriär är ett erbjudande om att spela in en jazzskiva i storbandsarrangemang. Det var väldigt dumt! Jag tycker ju om att sjunga jazz. Med facit i hand borde jag nog ha ägnat mig mer åt jazzmusik. Schlager är egentligen inte alls min musik, jag har bara råkat hamna i det facket.

Vilken är höjdpunkten i din karriär?
– Mitt samarbete med Lasse Lönndahl under 1960-talet. När det kom på tapeten var jag less på mitt jobb, men åren med Lasse gav mig ny lust till yrket. Lasse Lönndahl och pianisten Göte Wilhelmson är de enda i branschen som jag umgås med privat – Lasse ringer mig varje tisdagsmorgon klockan halv tio. Inte ens när vi bodde i Stockholm umgicks jag med några andra artister. Jag har alltid prioriterat familj, släkt och barndomsvänner.

När har du stått i en ­vägkorsning?
– Det är nog de tillfällen då jag har blivit tillbakalurad till musikbranschen, efter att ledsnat och hoppat av. Flera gånger har jag bestämt mig för att jag ska vara hemma, men det är alltid någon som lyckas övertala mig att komma tillbaka. Det som har avgjort saken är att min man Bengt har tyckt att jag ska hoppa på tåget, men jag ångrar nästan alltid att jag tackade ja. Det är så mycket att tänka på innan man ska ut på jobb. Det ska införskaffas kläder, packas och så vidare. Jag är nog lite bekväm, säger Towa nästan viskande.

 

Vilken är vägen till det goda livet?
– Det viktigaste för mig är att alla i familjen, det vill säga jag, Bengt och vår hund Loka, får vara friska. Och att vi kan bo kvar i vårt hus så länge som möjligt.

Vem har funnit vägen till ditt hjärta?
– Det måste väl vara Bengt. Vi har varit gifta i 60 år, även om vi haft några pauser längs vägen. Under många år var jag nästan hatisk mot fotbollen, eftersom Bengt ständigt var bortrest på olika träningsläger runt om i världen. Jag var bara och tittade på ett par av alla matcher som han spelade. Men för några år sedan blev jag plötsligt idrottsintresserad. Nu är det jag som talar om för Bengt när det är fotboll på tv och sedan ser vi matchen tillsammans.

Vilken är den största ­motgången du upplevt?
– Bengt och jag har inte fått några barn. Eller vi fick faktiskt två barn, 1959 respektive 1962, men vi hade oturen att mista båda. Det ena barnet levde i sju dagar och det andra dog i magen i nionde månaden. Jag har aldrig varit sådär väldigt barnkär, vilket kanske var tur med tanke på att vi inte fick bli föräldrar. Och sedan har jag ju haft mina hundar. Jag har alltid tyckt bättre om djur än om människor, men nu på ålderns höst känns det tråkigt att det inte blev några barn. Det hade varit ­roligt att ha barnbarn. Det är ju något som nästan alla i vår ålder har.

Vart är du på väg i livet nu?
– Jag kommer nog fortsätta att uppträda lite sporadiskt så länge jag orkar. Det är roligt att få så stort gensvar från publiken. Men det här blir förmodligen den sista turnén för min del. Siw och Ann-Louise ville att jag skulle fortsätta jobba med dem i höst, men där blev det stopp, sörru.
När hösten kommer vill jag vara hemma med Bengt och Loka.

Hur ska du fira din semester?
– Jag har ju i stort sett haft semester i 20 års tid. I sommar kommer jag att ha semester hemma när vi inte är ute på turné. Förr om somrarna brukade jag och Bengt åka på olika kryssningar i exempelvis Medelhavet, då jag också uppträdde på fartygen. Det var fina upplevelser, men nu orkar vi inte med det längre.

Favoritplats på sommaren?
– Vi trivs så bra här hemma på landet. Vår bostad var från början en sommarstuga som Bengt byggde 1985. 1989 sålde vi vårt hus i Eskilstuna och flyttade ut hit på heltid.