• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Hjältesystrarna besgrade cancern tillsammans!

    När 10-åriga Ellen Ryberg insjuknade i leukemi drabbades hela familjen. För storasyster Märta innebar det en tid av rädsla och oro. Men mitt i det jobbiga fortsatte systrarna att ha roligt tillsammans – och tack vare nya stamceller från Märta lever Ellen nu som vanligt igen.

    Hjältesystrarna besgrade cancern tillsammans!

    Tre meter och tjugo centimeter – så långt är Ellen Rybergs supersnöre.

    – Vi mätte det i skolan när jag skulle visa upp det, förklarar hon.

    Supersnöret är ett snöre med färgglada pärlor i olika former. Pärlorna har Ellen fått på sjukhuset, och varje pärla representerar något hon varit med om under tiden då hon behandlades för sin leukemi.

    – Den här betyder första guldmedicinen, säger hon, och syftar med "guldmedicin" på cellgifter.

    – Och den som ser ut som en keps, den får man när man tappar håret, berättar storasyster Märta.

    Den var en novembersöndag 2016 som Märtas och Ellens mamma Malena bad Märta sätta sig i soffan. Därefter berättade hon att Ellen insjuknat i akut myeloisk leukemi.

    – Jag visste att Ellen blivit inlagd på sjukhuset på fredagen, men jag visste inte varför, säger Märta. Jag skulle på kalas den helgen, vi skulle övernatta i en scoutstuga. Jag hade längtat jättemycket och mamma och pappa ville inte förstöra det, så de sa inget förrän jag kom hem. Jag minns det inte själv, men mamma har sagt att jag skrek.

    Vi träffas i familjens hus i Floda en bit norr om Göteborg. 10-åriga Ellen och 12-åriga Märta har nyss kommit hem från skolan. Det är fredag och det pratas redan om kvällens tacomiddag.


    Hjältesystrarna med sin storebror och sina föräldrar utanför hemmet i Floda.

    – Jag tänkte att jag var rädd, säger Ellen dröjande när jag frågar henne hur det kändes att bli inlagd på sjukhuset.

    Hon funderar lite innan hon fortsätter:
    – Jag visste att det fanns något som hette cancer, men inte vilka olika sorter som fanns. Jag visste också att folk hade dött av det och att man kunde tappa håret. Men sedan visste jag inte så jättemycket mer.
    Märta, som sitter bredvid lillasyster vid köksbordet, berättar att hon och Ellen är bästa vänner.

    – Vi lekte varje dag. Men när Ellen blev sjuk kunde vi inte vara med varandra lika mycket. När jag kom hem från kalaset längtade jag efter att få åka till henne på sjukhuset. Jag ville bara träffa Ellen.

    – Märta är bäst, men vi bråkar ibland, säger Ellen med ett skratt.

    Under tiden då Ellen behandlades tillbringade även Märta mycket tid på sjukhuset samtidigt som flickornas föräldrar var noga med att de friska syskonens vardag skulle få fortsätta som vanligt – i familjen finns även 15-årige Joel.

    – Att inte få träffa min bästa kompis och andra vänner, och att inte kunna leka som vanligt – det var nog det jobbigaste, säger Ellen. Att inte få vara fri, eller hur man ska säga. Och så att jag mådde illa hela tiden och kände mig nere.

    Efter en kort stunds tystnad lägger hon till:

    – Men jag var glad över lekterapin. Där fanns roliga saker att pyssla med, även om jag aldrig gillat att pyssla innan. Men vissa pysselsaker som jag fick sparade jag till Märta.


    Märta har under lillasyster Ellens sjukdomstid varit delaktig i allt som pågått.

    I lokalerna där sjukhuset har sin lekterapi har både Märta och Ellen tillbringat otaliga timmar. De berättar skrattande om vad de där skapat tillsammans.

    – Jag minns när du och jag gjorde ett litet godisstånd av lera, säger Ellen med ett leende samtidigt som hon ser på Märta.

    – Ja, det var när mamma och pappa var borta och jag och farfar var på sjukhuset, säger Märta.

    – Jag minns att jag tyckte att det var jätteroligt, fortsätter Ellen. Vi gjorde godis av leran men vi hade riktigt godis också.

    På sjukhuset har Märta även fått möjlighet att träffa den syskonstödjare som finns tillgänglig för syskon till just cancersjuka barn. Tillsammans med honom har hon umgåtts med andra barn som befinner sig i samma situation som hon själv.

    – Vi hittar på roliga saker, man får komma på andra tankar, säger Märta. Det blir en annan sak med andra syskon. I skolan vet de inte hur det känns. Men andra syskon, som är i samma sits, de förstår.
    Märta berättar att det ploppade upp en massa funderingar när hon fick reda på att Ellen var sjuk. Först ställde hon sina frågor till mamma och pappa.

    – Men när jag började lära känna personalen på sjukhuset frågade jag även dem.

    – Har inte du pratat med skolkuratorn också? flikar Ellen in.

    Jo, Märta har på eget initiativ sökt upp kuratorn i skolan. Hon förklarar att hon ville prata med någon annan – någon som inte var lika inne i det, som hon själv uttrycker det. Men Ellen däremot, hon vill helst inte prata med utomstående om hur hon upplevt den tuffa tiden.

    – Jag vill inte prata med någon, säger hon med eftertryck. Det är inte min grej.

    – Men du har pratat med mamma och pappa, säger Märta. Pappa berättade en gång vad ni pratat om en natt. Mitt i natten, när du var inlagd. Berätta vad du sa då.

    Ellen svarar först bestämt nej. Sedan säger hon att Märta får berätta. Därefter ångrar hon sig igen. Men när pappa Henrik en stund senare kommer hem får han lov att tala om vad Ellen sa till honom: "Om jag inte kämpar nu så dör jag." Då hade Ellen både lunginflammation och blodförgiftning.

    Även Märta har haft mycket tankar som rör döden. Hon har varit rädd att Ellen ska dö, berättar hon. Men tack vare den transplantation av stamceller som genomfördes i mars 2017, med Märta som donator, mår Ellen idag bra även om hon fortfarande går på kontroller.


    Ellens "supersnöre" är över tre meter långt. Det består av pärlor som representerar alla åtgärder hon har varit med om i behandlingen mot leukemin.

    Hon är tillbaka i sitt innebandylag och ler när hon konstaterar att innebandy är det bästa som finns.
    – Första matchen, när jag kom tillbaka efter att varit borta i nästan ett och ett halvt år, då gjorde jag hattrick, utbrister Ellen. Och efteråt firade vi med sushi!

    Det hon har siktet inställt på nu är att spara ut sitt hår igen. Det vardagliga livet är tillbaka.
    – Innan hade jag page, berättar Ellen. Nu vill jag spara till långt hår faktiskt.

    Utöver Ellens tankar kring sitt hår funderar systrarna på ett nytt projekt för att samla in pengar till Barncancerfonden. Tidigare gjorde de armband som de sålde, men nu vill de komma på något annat. Armband är för vanligt, tycker de.

    – Vi såg på Cancergalan, förklarar Ellen. Där var några tjejer som samlat ihop pengar till Cancerfonden. Vi ville göra samma sak, fast till Barncancerfonden.

    – Pengarna kan gå till roliga saker som sjuka får göra, eller till forskning, fyller Märta i.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!