Jag befinner mig i den fullsatta salongen på Dramatens stora scen. Den äldre mannen i bänkraden bakom uttrycker sin aktning för Sven-Bertil Taube minuterna innan ridån till föreställningen Påklädaren ska gå upp. “Jag är kolossalt imponerad av Sven-Bertil. Han har en sådan värdighet!” säger han.
Jag gissar att hans beundran knappast är mindre när ridån två timmar och 25 minuter senare går ner. Sven-Bertils rolltolkning av den åldrande stjärnskådespelaren Sir John som närmar sig ett sammanbrott är på alla sätt imponerande. Med ungdomlig schvung i steget förflyttar sig Sven-Bertil obehindrat över den stora scenen. Det är svårt att tro att han nästintill är helt blind och dessutom genomgick en omfattande hjärtoperation för bara ett drygt år sedan.
Medan man emellanåt måste spetsa öronen för att uppfatta de andra skådespelarnas repliker når Sven-Bertils bärkraftiga stämma utan ansträngning ut över hela salongen. För att inte tala om den trovärdighet med vilken han förkroppsligar sin komplexa rollkaraktär. Krister Henriksson, som gestaltar den stora skådespelarens påklädare, visste uppenbarligen vad han gjorde då han efter flera års sökande efter rätt motspelare bestämde sig för att han i Sven-Bertil hade funnit den han letade efter.
– Krister hade suttit och sett ett tv-program om mig en natt när han var sömnlös. Där har vi honom! tänkte han. Nästa dag ringde Krister och erbjöd mig rollen som Sir John. Jag var inte sen att tacka ja.
Sven-Bertil debuterade som 26-åring på Dramaten 1960 och gjorde ett drygt 30-tal roller på nationalscenen innan han 1971 lämnade teatern för att satsa på en filmkarriär.
– Det är fantastiskt skojigt att efter så många år komma tillbaka till Dramaten som är mitt andliga hem. Samtidigt som jag känner mig hemma där är det lite som att hamna i en tidsmaskin. Jag stiger in på teatern som någon som kommer från en annan tidsepok. De flesta av dem jag spelade mot och umgicks med under mina år på teatern är ju döda och borta nu. När jag går i korridorerna på teatern träffar jag på spöken lite överallt, bekänner Sven-Bertil leende.
Påklädaren är inte den enda publiksuccén på Dramatens stora scen som Sven-Bertil under det senaste året gjort sig skyldig till. Även i vintras lyckades han fylla salongen till sista bänk. Då handlade det om konsertserien Så länge skutan kan gå där han tolkade sin pappa Evert Taubes visskatt och delade med sig av minnen från barndomen. Framången gav mersmak. I höst ger sig Sven-Bertil ut på en landsomfattande turné. Innan dess kommer han under sommaren att göra en rad framträdanden.
Däribland en konsert i Borgholms slottruin i juli, där han ackompanjerad av Norrköpings Symfoniorkester sjunger sin pappas sånger.
– Senast jag uppträdde där var 1981, men trots att det gått så långt tid kommer jag ihåg det mycket väl. Det var en lyckad spelning. Borgholms slottsruin är en sådan vacker plats. Det ska bli roligt att komma tillbaka dit.
På något vis har Sven-Bertil även lyckats pressa in en skivinspelning i sitt digra schema. I oktober kommer ett nytt album med Evert Taube-tolkningar. Vi träffas på en av Sven-Bertils få lediga dagar, som inte riktigt gör skäl för namnet.
– Innan vi sågs hade jag en tv-intervju och nu sitter jag här med här med er. Så ser min “lediga dag” ut, men det gör ingenting. Jag är tacksam för det visade intresset, konstaterar han på sitt karakteristiskt artiga, ödmjuka manér.
Vilken väg var den första du gick på?
– Det var förmodligen på Kaptensgatan på Östermalm där jag föddes 24 november 1934. Mina föräldrar lärde mig att man ska vara artig och trevlig mot alla människor, oberoende av deras status. Evert brukade säga: “Ren skjorta och putsade skor är den ram inom vilken din personlighet ska utvecklas.” Vad man sedan ville lägga i den där ramen fick man bestämma själv, det var upp till var och ens eget omdöme.
Hur påverkade det dig att båda dina föräldrar var konstnärsjälar?
– Hemmet var både ett hem och en arbetsplats. Astri arbetade med skulpturer i sin ateljé och Evert satt i sitt rum och skrev visor. Jag fick tidigt lära mig att ha en väldig respekt för disciplin och arbete.
Jag har förstått att Evert och Astri var ganska ovanliga föräldrar för sin generation.
– Ja, det är riktigt. Vi barn behandlades som intelligensvarelser, vilket skapade en vänskap och trivsel som kanske inte var så vanlig på den tiden. Det fanns inga generationsgränser i vårt hem. Mina föräldrar var också vänner till mina vänner. Olle Adolphson, som var lekkamrat med mig, blev exempelvis även väldigt god vän med både Astri och Evert. Han och Evert kunde hamna i långa diskussioner om ämnen som intresserade dem båda. Jag tror att Olle lärde sig mycket av Evert, och Evert kanske lärde sig lite av Olle också. Det var underbart trevligt att växa upp med sådana vidsynta föräldrar.
Hur ser din livsväg ut?
– Det är klart att jag är påverkad av miljön jag växte upp i. Det ena har gett det andra. Gitarrstudierna ledde till jag hamnade på scenen och upptäckte att jag var tvungen att lära mig mer om scenyrket. Då sökte jag en teaterskola, varifrån jag sökte mig vidare till Dramatens elevskola. Det var en höjdpunkt när jag kom in där. En annan höjdpunkt var när jag efter många om och men fick göra min första Bellmanskiva. Skådespeleriet och musiken har löpt parallellt genom hela min karriär. Jag brukar säga att de är grenar på samma träd. Jag har haft en väldig glädje av att jag både kan agera och sjunga. Nyfikenheten har alltid varit min största drivkraft i yrkeslivet. Jag har varit välsignad med framgång och bra recensioner.
Vem har funnit vägen till ditt hjärta?
– Min fru Mikaela som jag varit gift med sedan 1985. Jag är lyckligt lottad som har Mikaela som hjälper mig med allting nu när jag inte kan se och är lite handikappad på grund av det. Till exempel kan jag inte längre läsa och skriva. Mikaela är min förtjusande ledarhund.
Vilka är de viktigaste faktorerna bakom er långa relation?
– Att vi tycker om varandra och trivs bra tillsammans…
Här bryter Mikaela, som sitter en bit bort i rummet, in.
– Du måste säga något mycket mera intelligent än det där, Sven-Bertil. Själv tror jag att framförallt våra många gemensamma intressen har varit avgörande. Vi är båda teatermänniskor och musikälskare. Sedan gillar vi också hav och segling. Att vi delar samma intressen gör att livet tillsammans blir kul varenda dag.
Vad har ni för olikheter?
– Jag är oerhört energisk, och Sven-Bertil är mycket lat. Det är en strålande kombination, slår Mikaela fast.
Håller du med om att du är lat, Sven-Bertil?
– Ja, det är därför jag måste utsätta mig för olika arbetssituationer i den mån jag kan. Teatern var en bra uppfostran för mig, för där jobbar man ständigt. Genom att alltid ha olika arbetsuppgifter övervinner man sin lättja. Om jag inte är tvungen att stiga upp på morgonen hoppar jag inte ur sängen utan ligger kvar och latar mig. Konstigare än så är det inte.
Vart är du på väg i livet nu?
– I april förra året genomgick jag en kranskärlsoperation och fick också en ny hjärtklaff. Innan operationen var jag väldigt klen och hade svårt att andas, men nu mår jag mycket bättre. Läkarna förutspådde att det skulle ta ett år att bli något så när återställd och det har stämt ganska bra. Kardilogen sa att det var viktigt för hjärtat att jag promenerar mycket, och det har jag gjort. Att hålla sig i någorlunda god fysisk form och ha en vettig arbetsuppgift är centralt för att jag ska må bra. Framtiden är fylld av uppgifter. Jag har jobb inplanerade i ungefär ett år framåt. Det får räcka för mig. Längre fram än så blickar jag inte. Det är nuet som är det viktiga.
Sven-Bertil dog i London på förmiddagen den 11 november 2022. Han somnade in i stillhet med flera av de närmsta där, säger managern Anders Ramstedt till DN.
