Efter 50 år hittade Lisbeth sin pappa!

Det enda Lisbeth Sogn visste om sin pappa var hans namn. Och i många år lät hon sig nöja med det. Men när hon skulle fylla 50 kände hon plötsligt att hon måste få veta om han fortfarande var i livet. Det var ett beslut hon aldrig ångrat.

Lisbeth Sogn är åtta år och hämtar som vanligt posten en tidig lördagsmorgon hemma i det stora vita huset i Asker, sydväst om Oslo. Det är sol och t-shirtväder och hon på sig en med en nalle på. Hon gläder sig åt att gå på tur med barnvagnarna tillsammans med mamma, lillasyster och lillebror. Hon och mamma kör varsin vagn för lillasyster är bara lite över året.

Mycket har hänt de senaste tre åren. I fem år var det bara mamma och Lisbeth. Sedan träffade mamma Anders och nu är de en familj på fem. Lisbeth är väldigt stolt över att ha fått syskon. De är som en riktig familj nu. En sådan som hennes kompisar har.

Lisbeth tänker inte så ofta på att hon har en annan pappa – hon har ju Anders. Mamma har berättat vad hennes pappa heter och det namnet har hon aldrig glömt. Hon förstår att hon inte ska fråga så mycket för mamma blir så mörk i ögonen och stel runt munnen.

Förutom namnet vet Lisbeth bara att hennes pappa är sjöman och har ljusa lockar och att han drog till sjöss igen när hon bara var en baby. Han kom aldrig tillbaka.

Den här lördagsmorgonen vid brevlådan står hon plötsligt med en lapp med hans namn på i handen. Jan Ørnov. Lisbeths hjärta slår lite fortare när hon läser det. Det är inte så länge sedan hon lärde sig läsa. Hennes pappa blir liksom mer verklig när hon kan läsa hans namn på en lapp från postgirot. Hon förstår inte vad lappen är med än idag minns hon talet 575 som står på den.

Hon lägger lappen tillsammans med resten av posten på köksbordet och sätter sig ner. Mamma lagar frukost och Anders gör småsyskonen i ordning. Mamma bläddrar snabbt igenom posten och och lägger den ifrån sig. Hon säger ingenting. Lisbeth vågar fråga försiktigt:

– Mamma, varför står min pappas namn på lappen?

– Det är bara barnbidraget. Inget speciellt, vännen min, säger mamma, till synes oberörd.

Men Lisbeth känner att stämningen i köket redan har ändrats.

– Vad är barnbidrag? frågar hon.

Mamma säger att det är pengar som är till saker som Lisbeth behöver.

Lisbeth dukar bordet och säger inget mer men inom sig har hon tusen frågor. Varför vill han inte träffa henne? Lära känna henne? Veta vad hon behöver och inte bara betala för det.

Tidens tystnad och en i övrigt sorglös barndom sopar sakta bort hennes frågor om sjömannen som aldrig kom tillbaka för att se om hon ärvt hans lockar.

I juni 2015 har Lisbeth hunnit bli 49 år gammal. Det är en lugn söndag på Bislet i Oslo. Dagen före fyllde hennes son Michael år och de var på sommarfest. Det är T-shirtväder igen och Lisbeth ler för sig själv när hon sitter på verandan och går igenom de sista detaljerna inför sin stundande 50-årsfest. En milstolpe i livet. Hon vill markera den med familj och goda vänner.

På sistone har tankarna på vem hennes pappa är dykt upp allt oftare. Varför har han aldrig tagit kontakt? Är de lika varandra?

Hon sökte på hans namn på internet för ett par år sedan och fick upp en bild på en man i Stavanger med ett trevlig leende och några få grå lockar. Hon frågade sin mamma om det var han och hon bekräftade att det var så men som vanligt dog samtalet ut där.

Och hon har nöjt sig med det under alla år, även om hon tyckt det varit obehagligt när väninnorna frågat om hon vill söka upp sin biologiska far, om hon inte är nyfiken och vill höra hans version. Hon har alltid svarat nej. Tänkt och svarat att det inte betyder något. Hon hade ju ändå en så fin barndom med en kärnfamilj omkring sig.

Nu, i morgonsolen på verandan, vågar hon för första gången på länge känna efter på djupet. Hon känner att hon försökt skydda sig sjäv och sin mamma och styvpappa. Hon var rädd för att såra dem genom att tjata om denne Jan Ørnov. Hennes pappa.

Lisbeth går in på en adressöktjänst på nätet men hittar inte sin pappas namn. Hon bestämmer sig för att ringa varenda en med pappans efternamn. Efter 49 år är hon plötsligt säker. Hon vill veta.

Den förste Ørnov Lisbeth ringer till är en ung man. Hon berättar vem hon är och vem hon söker. Grabben säger att han inte känner Jan Ørnov men att kanske hans pappa gör det. Att det möjligen är hans farbror. Han säger att han ska ringa och kolla.

Efter bara två minuter ringer det från ett nummer hon inte känner igen. Hjärtat innanför T-tröjan slår snabbare. Tankarna på och planeringen av 50-årsfesten är plötsligt som bortblåsta.

– Hej! Jag är din fars halvbror. Du måste vara Lisbeth, säger en mjuk mansröst.

Lisbeth blir helt överväldigad.

– Har du en bild av dig själv från ditt dop hemma? Som föreställer dig och ett annat barn, en pojke?

– Ja …

Lisbeth minns mycket väl en svartvit bild av sig själv och en liten pojke, båda i dopklänning.

Hennes mamma har sagt att det är en kusin och hon har aldrig frågat mer.

– Det är du och jag på bilden! Jag har själv en kopia av bilden, fortsätter mannen och förklarar varför han är så mycket yngre än sin halvbror, alltså Lisbeths pappa – de har olika mödrar.

Han berättar att Jan var en riktig kvinnokarl som aldrig behövde springa efter flickor – de sprang efter honom! Själv har han inte pratat med Jan på 20 år man han har ett mobilnummer som hon kan prova.

Lisbeth vill inte sluta nu när hon är så nära. Så fort hon avslutat det trevliga samtalet med hennes pappas halvbror ringer hon numret han gav henne.

Efter 50 år hittade Lisbeth sin pappa!

Det ringer länge utan att någon svarar. Lisbeth känner plötsligt att det börjar bli kallt på verandan och går in och tar på sig en jacka. Plötsligt piper mobilen fram ett sms: “Jan här. Försöker ringa men kommer inte fram.”

Hjärtat bankar som en stångjärnshammare när Lisbeth ringer upp igen. Den här gången får hon svar.
– Jan här.

– Det är Lisbeth, din dotter.

– Jamen där är du ju! Äntligen! Jag har väntat på att du ska ringa, svarar han mjukt i andra änden, som om hon bara hade gått en tur till affären…

Samtalet löper lätt och Lisbeth är överraskad över hur bekvämt det känns att parta med pappan hon aldrig träffat. Hon minns ju inget av honom eftersom han drog när hon var baby. Men han minns väl. Han berättar att det var med tungt hjärta han lämnade henne och hennes mamma. De bodde på en gård hos hans far men klarade inte att hålla ihop förhållandet och genomföra det planerade bröllopet.

Så han drog till sjöss, som han alltid gjorde när livet blev svårt. Första gången var han bara 14 år och liftade från Tönsberg till Oslo med fem kronor på fickan och mormoderns förfalskade namnteckning som intrygade att han fick lov att mönstra på en båt till Hamburg.

De pratar i en och en halv timme. Lisbeth känner en överraskande ro och glädje inom sig där på verandan, denna sommardag. Hon känner väl igen sig i den rastlösa äventyraren som seglat jorden runt sju gånger och har sysslat med allt från att driva bilverkstad i Polen, till norska restaurang i Filippinerna och att sälja jacuzzi i Dokka.

Innan hon fattar mod att fråga varför han aldrig tagit kontakt berättar han själv. Han var rädd för att förstöra för henne och tänkte att det var bäst att vänta och hoppas att hon själv tog kontakt. Han hör på hans röst att han är uppriktig när hon säger att han tänkte mycket på henne genom åren, funderat på hur hon har det och vad hon har blivit. Han har saknat henne.

Till slut återstår bara en viktig fråga för Lisbeth:

– Har jag några syskon?

– Ja, min flicka. Du har sju systrar och en bror, svarar hennes pappa.

Några få dagar senare har Lisbeth bokat ett flyg till Stavanger för att besöka sin pappa. Tidigare har han haft hus och sambo på Filippinerna men på grund av hälsoproblam vill han hem till norska sjukvården. Planen är att resa tillbaka när han är i bättre form.

I Stavanger får Lisbeth veta att hon har två tvillingsystrar på 25 där. Annars är övriga halvsyskon spridda över hela världen, från Karibien och San Diego till Drammen och Hamar.

Mötet med pappan blir starkt. Hon känner igen honom direkt när hon kommer ut på parkeringsplatsen vid flygplatsen. Han står slängigt och avlappnat intill en mörkblå Opel Corsa. Kläderna är också mörkblå.
Först verkar han bara främmande. Han öppnar galant dörren för henne och de kör iväg. Hon är spänd och betraktar honom i smyg. Han skrävlar lite men hon märker av en förlägenhet bakom den tuffa masken. Hon studerar hans ansiktsdrag och tänker: “Herregud, så lika honom jag är!” Den höga pannen, hakan, ansiktsformen, örnnäsan – allt!

Plötsligt är mannen i förarsätet inte så främmande längre. Han är hennes pappa. Hon bor på hotell i Stavanger men de tillbringar många trevliga timmar tillsammans, berättar om sina liv och frågar ut varandra. Lisbeth lär känna en pappa full av humör och med ett hav av både goda och sorgliga historier.
Han har sett hur mycket elände alkohol kan leda till, så mycket att han själv aldrig dricker. Han berättar att han ofta fick stryk av andra sjömän av den andledningen.

När Lisbeth kommer hem har hon en lapp i fickan med telefonnumret till halvsystern i Hamar som hennes pappa haft sporadisk kontakt med genom livet. Han var gift med hennes mamma i fem år. Hon har också fått reda på namnet på halvbrodern som bor i Drammen.

Men först har hon en 50-årsdag. Hennes pappa kommer körande i sin Corsa och tillsammans åker de till Sverige för att köpa mat. Pappa Jan betalar den och serverar fläsklägg och lingonmousse på den stora dagen. Många är nyfikna på att träffa honom och det går överraskande bra.

Därefter följer två nya och starka möten. I Hamar blir Lisbeth och lillasyster Anita sittande hela natten och snackar och lillebror Ståle träffar hon på kafé i Oslo. Det blir många tårar. I alla år har de levt så nära utan att känna till varandra. Det gör ont. Men nu har de äntligen kontakt.

Deras dröm är att en dag få resa runt i världen tillsammans med pappa och träffa alla syskon.
– Jag är så glad att jag tog kontakt med Jan. Många bitar har fallit på plats. Jag vet mer om min historia, var jag kommer ifrån, mina rottrådar och förgreningar. Det har gett mig en ro jag inte visste att jag behövde eftersom jag i så många år trängt bort behovet att få veta.

Trots att hon fortfarande har okända syskon säger Lisbeth med ett leende:
– Till och med denna rastlösa sjömansdotters hjärta får ro.

Scroll to Top