I 1870-talets Frankrike var Blanche Monnier en av många societetsflickor som försökte att hitta en lämplig friare innan det var för sent. När hon till slut föll för en man, var det inte en man som föll hennes familj i smaken. Han var förvisso advokat men inte en framgångsrik sådan och han var bra mycket äldre än den 25-åriga Blanche. Han var i det närmaste utfattig, och Blanche förstod att hennes mamma, madame Louise Monnier, inte skulle tycka om honom.
Sedan Blanches pappa, som hade varit chef för en lokal konstfakultet, dött några år tidigare hade hans änka, Louise, styrt över hushållet med järnhand. Sonen Marcel visade stor aktning för sin mor, medan Blanche var en lekfull, ung kvinna som ville gå sin egen väg, med yvigt, lockigt hår och stora ögon och en sprudlande personlighet.
LÄS ÄVEN: 3 fyrvaktare försvann spårlöst – i en storm som kanske aldrig ägde rum
Blanche höll länge sin kärleksrelation hemlig för sin mamma, madame Louise Monnier, men till slut nådde skvallret modern. Efter att ha blivit tillsagd att avsluta affären smög Blanche ändå ut från den stora villan i den franska staden Poitiers om nätterna för att fortsätta träffa sin älskade i smyg.
Och så, en dag, var hon borta.
Anonymt brev blev räddningen för Blanche Monnier
Den 23 maj 1901 kom ett mystiskt brev till statsåklagaren i Paris kontor.
I det osignerade brevet stod det:
”Monsieur statsåklagare, jag har äran att informera dig om en exceptionellt allvarlig händelse. Jag pratar om en ogift kvinna som är inlåst i madame Monniers hus.”
Polisen chockades av brevets innehåll. Familjen Monnier var högt ansedda i Poitiers. De var till och med ättlingar till släkten som namngivit staden, och madame Monnier hade belönats med ett pris från Kommittén för gott arbete, för sina generösa bidrag.
LÄS ÄVEN: Mormodern mördade 11 av sina egna familjemedlemmar: ”Gjorde mig vansinnig”
Trots Monniers goda rykte beslöt sig polisen för att söka igenom huset.
På övervåningen kom de fram till en dörr, förseglad med hänglås. De avlägsnade det och öppnade dörren.
En hemsk stank slog emot dem. Med stor möda lyckades poliserna också att öppna upp ett fönster som hade bommats igen. Dagsljus letade sig in i det lilla rummet, och där, i ena hörnet, låg en mager kvinna och kisade mot dem.
Madame Monnier avled bara veckor efter avslöjandet
”Den olycksdrabbade kvinnan låg naken på en ruttnande halmmadrass”, beskrev en av konstaplarna senare.
”Vi såg också ostronskal och kryp som sprang över sängen”, beskrev han vidare. ”Luften var så omöjlig att andas, odören i rummet var så frän att det var omöjligt för oss att stanna kvar längre för att fortsätta vår utredning.”
Den vettskrämda kvinnan lindades in i en filt och skyndades till ett sjukhus i Paris, där man först trodde att hon skulle dö. Hon var extremt undernärd, med en vikt på endast 25 kilo. Det toviga håret sträckte sig ner till knäna. Det var svårt att förstå att den magra 52-åriga kvinnan var den söta unga flickan som försvunnit 25 år tidigare.
LÄS ÄVEN: Miljonärsbarnen mördade som tidsfördriv: ”Skulle bevisa att vi var smartare än alla andra”
Medan Blanche fördes ut ur villan satt madame Monnier, då 75 år gammal, lugnt kvar bakom sitt skrivbord, klädd i en vacker svartvitrutig klänning. Hon fördes till häktet men flyttades snart vidare till ett sjukhus även hon. Där avled hon 15 dagar senare. Hon hade snabbt insjuknat efter att en längre tids hjärtproblem förvärrats.
Innan hon dog erkände hon sitt brott för polisen.
En natt, 1876, hade Blanche försiktigt tassat uppför trappan till sitt rum för att inte väcka sin mor och sin bror. Vad hon inte visste var att de redan var vakna och satt och väntade på henne på övervåningen.
Tillsammans hade de kokat ihop en plan: de skulle låsa in Blanche i ett litet vindsrum tills hon gick med på att göra slut med advokaten.
Brodern friades för kidnappningen av Blanche
Men Blanche hade varit envisare än de räknat med, berättade madame Louise Monnier för polisen. Efter att hon vant sig vid det kompakta mörkret och insett att det inte fanns någon flyktväg hade hon bestämt sig för att vänta ut sin mammas tilltag. Men dagarna blev till veckor, månader och år. Även efter att Blanches älskade dött 1885 vägrade Louise att släppa ut sin dotter.
Brodern, Marcel Monnier, åtalades för att ha hjälpt sin mamma att kidnappa och frihetsberöva Blanche. Rättegången började den 7 oktober 1901 och den 11 oktober dömdes Marcel till 15 månaders fängelse, till åskådarnas jubel. Han överklagade omedelbart och hävdade att Blanche kunde ha lämnat hemmet när som helst men valt att inte göra det. Till de närvarandes stora förvåning – och förfäran – friades han den 20 november.
Rätten bedömde att Marcel, en utbildad jurist, inte hade haft den psykiska förmågan att frita sin syster och att han inte heller hade någon plikt att göra så enligt lagen.
LÄS ÄVEN: Den fasansfulla historien om Rodney Alcala: Framträdde i tv mitt under mordvågen
På sjukhuset hade Blanche svårt att vänja sig vid ljuset. Hon knöt ihop ögonen hårt för att lindra obehaget. Hennes hår rakades av och Blanche njöt av att bli tvättad och andas frisk luft.
– Så härligt det är, utbrast hon.
Trots broderns påståenden om att hon var ”otrevlig, arg, uppjagad och full av raseri” noterade läkarna att Blanche var lugn, utan att någonsin gå upp i varv eller tappa temperamentet.
Men hon var påverkad efter att ha varit inlåst under så lång tid, och levde resten av sitt liv på ett sanatorium. Där dog hon 13 år efter sitt frigivande.
Vem räddade Blanche Monnier?
Under rättegången sa sig flera vittnen ha hört Blanche vädjande skrika ord som ”frihet”, ”polis” och ”nåd”. En av dem påstod sig den 16 augusti 1892 ha hört henne förtvivlat ropa:
– Vad har jag gjort för att bli inlåst? Jag förtjänar inte den här vedervärdiga tortyren. Gud kan inte existera, om han låter sina skapelser lida så här. Och ingen kommer till min räddning.
När någon hade frågat madame Monnier vad som egentligen pågick sa hon att Blanche hade blivit galen. I slutet av 1800-talet var det vanligt att psykiskt sjuka familjemedlemmar hölls instängda, så Louise slapp vidare frågor.
Brevskrivaren hade dock mer specifik information om Blanches fångenskap.
”I 25 år har hon levt i en soptipp”, stod det i brevet.
Det har spekulerats om att brevet ska ha skrivits av en före detta soldat som hade sällskap med en av familjens husor, men som själv inte kände någon lojalitet mot familjen Monnier. Förutom från sin mor och bror fick Blanche nämligen också matrester från hushållets tjänstefolk.
Utöver den korta mänskliga kontakten under de snåla matleveranserna var ”råttorna hennes enda sällskap”, som New York Times skrev när händelsen avslöjades. ”Vad hon genomled kan man bara föreställa sig.”
Här kan du läsa alla våra artiklar från Historiska Brott & Mysterier
Prenumerera på Historiska Brott & Mysterier
