Sonja: 40-årskrisen tog nästan livet av min man

David såg bra ut, motionerade några gånger i veckan och åt hyfsat sunt. Han hade aldrig varit överdrivet fixerad vid utseendet. Om jag på förhand gissat vilka problem vi kunde tänkas få i äktenskapet hade nojor kring åldrande definitivt inte hört till dem.

Men allt förändrades när hans kusin Andreas dog. And­reas var bara 41 år och småbarnspappa. Det hela var oväntat och tragiskt. Han hade haft ett dolt hjärtfel och det tycktes finnas anlag för hjärtproblem i släkten.

David och Andreas hade stått varandra nära, speciellt under uppväxten. Dödsfallet tog David hårt. Han började grubbla över hälsa och åldrande på ett sätt som han inte gjort förut.

Under våra år tillsammans hade han joggat och spelat badminton. Nu började han följa med ett gäng på jobbet till gymmet. Till en början uppmuntrade jag det. David pratade om att han ville ta hand om sig för att kunna hänga med i barnens tempo. Det lät förstås sunt.

Men hans träning tog upp alltmer tid och det gick ut över familjen. Jag fick ta större ­ansvar för barnen, inte minst med läxor och skjuts till träningar.

Träningen tog upp mer och mer tid

Efter en tid började det bli ganska tröttsamt. Jag ville tro att David snart skulle hitta en balans i det han höll på med men istället blev det tvärtom. Träningsgänget började ställa upp i olika lagtävlingar och reste bort en helg då och då. Det ledde till ännu hårdare träning och ännu striktare kosthållning. David åt specialkost och gick upp på nätterna för att dricka proteinshake. Att stanna till vid ett snabbmatsställe var numera helt uteslutet.

Jag försökte prata med honom om proportionerna allt det här hade tagit och hur det påverkade oss men han ville inte lyssna.

– Jag behöver det här. Jag står inte ut med att bli en soffpotatis igen, sa han.

Han hade aldrig varit någon soffpotatis men rim och reson var som bortblåsa. Jag kunde inte prata med honom längre. Vi hade gått från en gemenskap som jag tagit för given till att leva något som mer kan liknas vid parallella liv.

David lade allt större vikt vid sitt utseende. Han köpte nya kläder och gick oftare till frisören. Sedan blev det after work med kollegorna varje vecka.

Jag som en gång i tiden hade varit säker på vårt äktenskap kände hur tilltron till det vi hade började svikta. Att vi inte kunde prata om det här gjorde att vi gled ännu längre ifrån varandra. Jag hoppades att det bara handlade om en 40-årskris som snart skulle mattas. Det hoppet fick mig att kämpa ­vidare men det var tufft.

Min man prioriterade bort mig

Vi hade en gemensam 40-årsfest och sedan ville jag att vi två skulle resa iväg någonstans på egen hand. Få en nystart som vi så väl behövde. Men han sköt på det. Året därpå reste han istället till Spanien på inspirationsresa med träningsgänget. Det var så han prioriterade. Jag var så himla besviken.

När han kom hem igen, hade han bestämt sig för att han ville ha något annat än vår äktenskapliga vardag. Han ville separera. Trots att de senaste åren hade varit väldigt påfrestande fick jag en chock. Tanken på att vårt familjeliv skulle vara över kändes som att tappa fotfästet.

David hyrde en lägenhet och flyttade. Jag kämpade för att få vardagen att gå ihop. På papperet hade vi delad vårdnad men det fungerade inte i verkligheten. Det var jag som drog det tyngsta lasset.

Snart började han träffa andra. Mina vänner såg honom med yngre kvinnor. Det var så overkligt. Medan David levde som om inget hade hänt fick jag kämpa mig igenom dagarna.

Jag sörjde äktenskapet och den framtid vi aldrig skulle få tillsammans. Min självkänsla hade fått sig en rejäl törn. Dessutom tyckte jag synd om barnen. Jag hade inte trott att vi skulle bli en splittrad familj och önskade att allt varit annorlunda.

Separationen blev permanent och efter ett halvår kom vi överens om att skiljas. Men för David blev hans nya liv inte som han tänkt sig. Han fortsatte att träna hårt och äta strikt. Det var stressigt på jobbet och helgerna var intensiva. Han kände ett ständigt behov av att visa sig viril inför de yngre, vältränade kvinnor han träffade. Han började äta koffeintabletter för att orka med, och han brast allt oftare i sina löften till mig och barnen.

Till sist gav hans hjärta upp

David var 44 när hjärtat sa ifrån. Ironiskt nog var hans liv nära att sluta på just det sätt som han kämpat så hårt för att undvika. Han kollapsade och fick tillbringa en vecka på sjukhus.

När jag fick höra vad som hänt körde jag direkt till sjukhuset. Han hade en ny kvinna i sitt liv och vi satt på var sin sida om sjukhus­sängen.

Susanna var tio år yngre och uppenbart obekväm med hela situationen. Obekväm med att jag var där och med att en känslosam David mest pratade om barnen och hur han svikit oss. Det här var nog inte vad hon tänkt sig när de flyttade ihop.

Bara någon månad senare separerade de. Han verkade ganska oberörd när han berättade det. Efter allt som hänt hade han förändrats.

Han tillbringade mycket mer tid med barnen och han åt gärna middag med oss. Långsamt och naturligt började vi kännas som en familj igen.

David tog avstånd från mycket av det som varit hans liv efter skilsmässan. Han skydde stress och hoppade av sin plats i träningslaget.

Han tänkte om kring kost och träning. Han hade drivits av rädsla och det hade lett till obalans och överdrift. Träningen hade blivit ett missbruk.

Nu bytte han till skogspromenader och joggingturer, och mådde mycket bättre. I takt med att han hittade sig själv hittade han också hem till oss igen.

Krisen som David gick igenom var väldigt tuff för oss alla men sju år efter skils­mässan har vi det väldigt bra tillsammans. En vacker dag kanske vi gifter oss igen. Man får inte alltid en andra chans och vi vill verkligen ta vara på vår.

Sonja