Det finns arter i naturen som man drömmer om och som man känner att man bara måste få uppleva en dag. Den undersköna nornan var länge en sådan art för mig. Det är en norrländsk specialitet och för mig som skåning känns den väldigt exotisk och spännande.
Men den är inte helt lätt att pricka in. Jag älskar Norrland och åker ofta norrut men det brukar bli i slutet på juli, början av augusti. Oftast gör jag som så många andra turister – åker upp i fjällvärlden. Eftersom nornan blommar i skogslandet och dessutom i början av sommaren har jag aldrig en chans att se den.
Jag har vänner i Ragunda i Jämtland, underbara människor med en självklar närhet till naturen och en fantastisk gästfrihet. Det här är några år sedan. Vi hade pratats vid redan under vintern och bestämt när jag skulle komma upp. Självklart fick jag bo hos dem. Och självklart skulle de visa mig nornan. De visste ju precis var den växer.
Så nu skulle det ske. Jag anlände på kvällen och ganska tidigt på morgonen gjorde vi oss i ordning för dagens nornautflykt. Vi var fem personer i bilen. Det var en bit att köra på skogsvägar som blev allt smalare. De jämtländska skogarna är djupa och täta.
På ett ställe mötte vi en bil med österrikisk registreringsskylt. Långväga turister, tänkte vi, och undrade hur de hamnat i just den här skogen. Vi såg i backspegeln att de stannade och det slog oss att de kanske kört vilse och behövde hjälp. Så vi stannade också.
Mannen i bilen klev ur. Han hade något desperat i blicken när han på tyska berättade för oss att han var botanist från Österrike. Han älskade orkidéer och nu var han i Sverige med sin fru bara för att leta upp den sällsynta och enormt vackra nornan.
De hade kört kors och tvärs i skogarna och nu var det bara en dag kvar innan de var tvungna att köra söderut för att komma med färjan som de bokat från Trelleborg till Sassnitz.
Vi trodde knappt våra öron. Vi berättade för honom att vi var ute i precis samma ärende, med den skillnaden att vi visste var nornan växte. Det var bara ett litet stycke längre bort längs vägen och sedan ett hundratal meter in i skogen.
Han stirrade på oss som om han sett en hägring och var han inte religiös innan så tror jag han blev det. Detta var ju nästan för bra för att vara sant.
En stund senare stod vi, hela gänget, vid några höga granar med mosstäcke under och där i mossan växte de – en liten grupp av nornor. Stora, rosa blommor på korta stjälkar. Sköna och nästan magiska i hela sitt väsen.
Jag var lycklig men min lycka kunde knappast mäta sig med den lycka våra österrikiska vänner visade. Särskilt mannen. Jag tror aldrig jag sett en lyckligare människa. Han plockade fram inte bara sin kamera utan även skärmar och speglar som han riggade upp runt nornorna. Han kröp på alla fyra, han mätte avstånd, han provade olika vinklar och jag tror han tog minst hundra bilder.
De hade kaffe och bullar i bilen och nu blev det firarkaffe i skogen. Detta var ett stort ögonblick för oss alla.
Innan vi skildes bytte vi adresser och jag lovade att jag skulle besöka dem nästa gång jag kom till Österrike. De ville visa mig en mängd olika orkidéer i Alperna. Ännu har det inte blivit av men adressen har jag kvar.
Sverige är stort, inte minst de norrländska skogarna. Det var där våra österrikiska vänner misstagit sig.
De kunde naturligtvis inte drömma om vilka enorma skogar de skulle möta på sin expedition för att hitta nornan. Att det skulle vara som att finna en nål i en höstack. Hade de anat det hade de säkert tagit kontakt med någon svensk botanist i förväg för att få tips om vart de skulle bege sig.
De hade en väldig tur som mötte oss. Och jag har tur som har vänner i Ragunda. Det är fantastiskt att hitta vackra och sällsynta arter i naturen, inte bara orkidéer. Men vad det än är så blir känslan ännu större om man får dela den med någon. Det är då man får vänner för livet.
