Dottern Lilly lever vidare i familjens hjärtan

Mimmi Åström minns inte ögonblicket då de sa att Lilly var död. Men hon kommer ihåg att hon på sjukhuset frågade om hon fick ta upp sin lilla flicka.

– Jag tror att det var då det sjönk in, säger Mimmi dröjande. Massor av läkare och sjuksköterskor stod där med nedsänkta huvuden, vissa grät.

När vi ses är det tre veckor kvar tills Lilly skulle ha fyllt sex år. Men hon dog i plötslig spädbarnsdöd, bara tio veckor och två dagar gammal.

Vid köksbordet, i lägenheten i Sandviken, berättar mamma Mimmi om den där fredagen som började som vilken fredag som helst. De skulle gå till öppna förskolan, hon och Lilly, men somnade om efter morgonamningen.

– När jag vaknade igen var Lilly alldeles slapp och blå, minns Mimmi. Jag slet upp henne och ringde ambulans. Fast jag tänkte på en gång att hon var död …
Mimmi tystnar en kort stund men fortsätter sedan.

– På väg till akuten i Gävle frågade jag ambulansmannen om det var kört. Han svarade att det inte såg bra ut.

Mimmis dåvarande pojkvän befann sig vid tillfället i England – där han bodde – men som stöd på sjukhuset hade hon sina föräldrar.

– Pappa kom tack och lov precis när jag skulle få gå in till Lilly.

Mimmi tystnar återigen innan hon forsätter.

– Det kändes inte som mitt barn, med alla maskiner och slangar. Vi fick sedan gå till ett anhörigrum medan de klädde på Lilly. När de kom med henne igen såg hon ut precis som vanligt. Men hon var iskall att ta i – och just den här kalla känslan, den satt kvar jättelänge.

De första dagarna efter Lillys död sov Mimmi större delen av tiden. Hon hade fått lugnande medicin utskrivet. För att skingra tankarna la hon därefter all sin fokus på förberedelser för begravningen.

– Jag satt hela dagar och letade musik. Det finns tyvärr väldigt många fina sånger som passar barn.

En kista i ljusrosa specialbeställdes. Mimmi förklarar med ett svagt leende att det är hennes favoritfärg. Hon kommer ihåg hur surrealistiskt allt kändes. Först på begravningsdagen, när kyrkklockorna ringde, blev allt verkligt.

– Då förstod jag att det var någon som skulle begravas, mitt barn dessutom. Jag har pratat med mamma om det efteråt och hon säger också att just då sjönk det in även för henne. I övrigt minns jag inte mycket från den dagen.

Mimmi bloggade redan under graviditeten med Lilly men efter dotterns död blev inläggen allt fler. Även om hon hade fint stöd från sin familj kände Mimmi ett behov av att skriva av sig.

– Jag skrev för att få ur mig alla tankar. Det kändes skönt för stunden.

Via diskussionsforumet Familjeliv kom Mimmi även i kontakt med andra som befann sig i en liknande situation, vilket betydde mycket. Hon fann också människor som tidigare förlorat ett barn men som sedan tagit sig vidare.

– Det kändes skönt att se att de trots allt kunde leva ett vettigt liv.

Drygt ett halvår efter Lillys död hände något som Mimmi på ett sätt längtat efter men som samtidigt gjorde henne rädd. Hon blev gravid igen.

– Jag ville bli gravid men det var ändå skitjobbigt. När jag väntade Lilly var jag i min rosa lilla bubbla. Men under hela graviditeten med Lo gick jag till en psykolog. Det hade inte gått annars.

Fyraåriga Lo sitter med vid bordet. Hon vill egentligen gå ut och cykla, men väntar tålmodigt.
– När Lo väl kom kändes allt bättre, fortsätter Mimmi. Det gick bra fram tills hon började närma sig den ålder Lilly var i när hon dog. Då blev det jobbigt igen. Egentligen var jag nog orolig de två första åren men det gick lite lättare efter att Lo passerat tio veckor.

Medan Lo är upptagen med att titta på film berättar Mimmi att Lo ibland säger att hon saknar Lilly, fastän de aldrig träffats.

– Hon vet att hon skulle ha haft en storasyster. Hon älskar att gå till graven. Det bästa hon vet är att åka och vattna blommorna. Jag tror att det är jätteviktigt att prata om Lilly med Lo. Det kommer nog att komma fler och fler frågor ju äldre hon blir.

Mimmi ler lite svagt.

– Lo har en Lilly på dagis som är hennes bästa kompis och så Lilly i himlen som är hennes storasyster. Men det är svårt för henne att greppa att Lilly i himlen är en baby. Fast hon vet att Lilly legat i magen innan hon gjorde det.

Lo har också en lillasyster, Lykke. När vi ses sover hon middag med pappa Jesper.

– Det känns bra att prata om Lilly, säger Mimmi och ler återigen. Och det känns fint när andra pratar om henne. Min mamma, farmor och syster gör det jätteofta. Jag vill ju inte att Lilly ska glömmas bort.
Mimmi funderar lite innan hon fortsätter:

– Efter att Lo föddes upplevde jag att många förväntade sig att jag skulle gå vidare och vara glad. Och glad var jag ju såklart. Men Lilly fattades fortfarande. Det kändes tungt. Jag tänkte: “Kanske jag borde ha sörjt färdigt?” Men min psykolog var jättebra och man vet ju själv hur man känner. Till slut la jag ingen vikt vid vad andra tyckte. Och ett sorgeår är egentligen ingenting. Oftast tar det två–tre år, av vad jag sett.

Fortfarande kommer det dippar då och då, men Mimmi konstaterar att hon oftast är glad.

– Första tiden fanns inte en tanke på att jag skulle kunna leva igen, på riktigt. Allt var bara svart. Men så en dag så kom jag på mig själv med att le. Samtidigt fick jag dåligt samvete. Hur kunde jag göra det? Det går aldrig över men man lär sig att leva med det. Särskilt när man har fler barn. Då har man inte tid att sitta i soffan och gråta.

Hon förklarar att det som kan kännas jobbigt är när dödsdagen närmar sig och att inse att man glömmer saker – ljud och dofter. Mimmi minns inte längre hur Lilly lät. Hon minns inte hennes skratt.

– Och att se syrrans pojke, fortsätter Mimmi. Han ska börja skolan nu. Det skulle Lilly också ha gjort. Sådant kan kännas tungt att tänka på.

Till den som går igenom något liknande har Mimmi främst ett råd:

– Låt det ta tid. Jag tyckte att de som sa så till mig i början var dumma. Inte en chans, tänkte jag. Men livet går vidare vare sig man vill det eller inte. Till slut kunde jag andas igen. Jag har ett bra liv nu.