Olyckan har fått oss att älska vardagen

I juni 2015 hade Linn Maria Wågberg precis börjat se ljuset i tunneln efter en uppslitande skilsmässa. Linn hade levt med pappan till sina tre barn i 20 år när han 2013 tog initiativet till separationen efter att ha träffat en annan kvinna. Linn, som alltid värnat om familjelivet, gick in i en långvarig kris. Hennes livs värsta kris, trodde hon. Men ännu hårdare prövningar väntade.

Just den här kvällen befann sig Linn på Sollentunavallen, där det pågick en ungdomslandskamp. Yngste sonen Noel fungerade som bollkalle och Linn och exmaken Anders var funktionärer. Dagen innan hade Linn vinkat av äldsta sonen Leo, som efter viss övertalning gått med på att åka på konfirmationsläger till Åre – ett läger som anordnades av den församling som Linn arbetade för.

– Barnen fick inte ha mobil-telefoner på lägret men Leo hade lovat att ringa mig mellan klockan sex och sju på kvällen, då det var telefontid. När klockan blev sju och han inte hade hört av sig tyckte jag att det var lite konstigt men jag tänkte att han nog hade så roligt på lägret att han glömt bort att ringa mig.
Bara runt en kvart senare ringde det i Linns telefon. Men rösten i andra änden tillhörde inte Leo utan prästen som var ansvarig för konfirmationslägret och Linns kollega. Hon bad Linn att sätta sig ner.

– Jag förstod att något hade hänt men jag kunde inte tänka mig att det rörde sig om något allvarligare än, på sin höjd, ett brutet ben. När prästen började berätta att ett antal konfirmander samma dag gett
sig ut för att paddla avbröt jag henne och sa, skrattande:
“Du behöver inte berätta något mer just nu. Säg bara att han lever.” Då blev det knäpptyst i luren. Jag tappade telefonen och sjönk skrikande ner på golvet i spelargången.

 

Då samtalet kom var Leo mycket riktigt död. Han och två lägerkamrater hade kommit ifrån den övriga gruppen, kantrat med sin kanot och hamnat i det iskalla vattnet. Leo hade legat i vattnet i cirka två timmar och tjugo minuter när två fjällräddare hittade honom och påbörjade hjärt-lungräddning innan en ambulanshelikopter anlände till platsen. Vid ankomsten till sjukhuset hade Leo en kroppstemperatur på 14,5 grader. Ingen pojke eller man hade tidigare överlevt med en så låg temperatur.

– Det enda Anders och jag ville var att ta oss till Leo men ingen kunde säga var han fanns. På kvällen satt vi och ringde runt till olika sjukhus och frågade om de hade fått in en 14-årig pojke. Vid midnatt fick vi napp. Universitetssjukhuset S:t Olavs Hospital i Trondheim bekräftade att de hade tagit emot ungdomar från lägret. Leo kunde slutligen identifieras genom ett par regnbyxor som jag skrivit hans namn i.

En läkare förklarade att man efter nästan sex timmars hjärt-stillestånd fått igång Leos hjärta. Han hölls nu vid liv via så kallad ECMO-behandling, det vill säga en avancerad hjärt-lungmaskin.
Efter en sömnlös natt flög Linn och Anders morgonen därpå till Trondheim via Oslo.

Vid lunchtid anlände de till sjukhuset. När Linn kom in till Leo möttes hon av en skräcksyn.
– Leo både såg död ut och kändes död. Han var så kall. Tinningarna buktade ut och det var blod, sår och slangar överallt. När jag stod där vid Leos säng tänkte jag: “Det här kommer aldrig att gå. Det är kört!”
Leos organ sviktade. Trycket i hans armar och ben var så högt att man var tvungen att öppna upp en arm och ett ben för att undvika cirkulationsstopp och vävnadsdöd.

Efter ett dygn i Trondheim anlände det sjukvårdsteam som skulle flyga hem Leo och hans lika svårt skadade kompis Gabriel till Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm. När Linn fick veta att det
inte fanns plats för henne och Anders i planet bröt hon ihop. Tänk om Leo inte skulle klara flygresan och dö, utan att hon fanns vid hans sida!

– Överläkaren Håkan såg min förtvivlan och tog tag i min arm. “Vi skulle inte vara här om vi inte trodde att det fanns en chans”, sa han. Men i efterhand har andra ur sjukvårdsteamet, som var med på resan, berättat att de trott att det var två organdonatorer som de hämtade hem från Norge. De kunde inte heller tänka sig att pojkarna skulle överleva.

Det första röntgenbeskedet besannade Linns farhågor. Svullnaden i hjärnan var stor och på många ställen syntes utbredda förändringar som orsakats av syrebristen och hjärtstoppet. Förändringar som troligtvis var permanenta. Om Leo mot alla odds överlevde skulle han förmodligen få väldigt svårt att röra sig och kanske inte kunna prata.

Den enda som ansåg det vara värt att fortsätta med de livsuppehållande åtgärderna var en barnneurolog som tagit del av Leos röntgenbilder. “Barns hjärnor är förunderliga och man kan aldrig i förväg riktigt veta hur utgången ska bli”, menade han.

Linn och Anders vakade dygnet runt vid sin sons säng. Leo var försatt i medicinsk koma. Läkarna hade gjort ett misslyckat försök att väcka honom. Efter tolv dygn försökte man på nytt. Man ville se om Leo skulle vakna upp och hur svårt märkt han i så fall var av olyckan. För Linn var det en nervpåfrestande väntan.

– Mitt värsta scenario var att Leo inte skulle minnas mig. Jag kunde inte leva med tanken på att han kanske inte skulle veta att jag var hans mamma.

På sin namnsdag den 28 juni slog Leo till slut upp sina blå ögon.

– “Mamma, jag vill ha glass!” var det första han sa. Det var en enormt stor stund. Att han kände igen oss och kunde prata var över allas förväntan. När Leo tittade på mig och sa “mamma” precis efter att han vaknat upp kände jag för första gången att vi skulle klara det här.

Ännu återstod dock många svåra utmaningar. Den första tiden var Leo helkroppsför-lamad. Några månader efter olyckan stod han upp för första gången. Först efter ett halvår började han
så smått att kunna använda sina händer.

Att ligga hemma i sängen och vara i ständigt behov av hjälp, samtidigt som klasskompisarna började i nian och alltmer frigjorde sig från sina föräldrar tärde på Leo. När allt kändes som svartast sa han att han önskade att han inte blivit hittad ute i vattnet.

– Det var självklart jättetungt att höra det. Som mamma känner man sig så maktlös när man inte kan hjälpa sitt barn. Samtidigt är jag glad över att Leo gav uttryck för vad han kände i stället för att behålla känslorna för sig själv. Jag bekräftade att det var helt rimligt att känna som han gjorde. “Jag förstår att allt känns skit just nu men det kommer inte alltid att vara så här”, försökte jag förmedla till honom.
Linn hade också sitt eget trauma att hantera. Det faktum att hon var en rutinerad kursledare i sorg- och krisbearbetning borde kanske ha underlättat processen men när tillvaron ställdes på ända var Linns teoretiska kunskaper inte mycket att hålla sig i.

– Jag har lärt mig att väldigt många metoder som ser användbara ut på pappret inte fungerar i praktiken. Man kan lära sig mycket ur böcker men det finns inget som är lika utbildande som livet.
Jag tror att jag har blivit en mycket bättre kursledare i sorg- och krisbearbetning
sedan jag fick personlig erfarenhet på området. Det känns meningsfullt för mig att få dela med mig av det som jag faktiskt tycker har fungerat.

Inom Linn bor numera en tacksamhet så ofantlig att den knappt går att förstå vidden av.
– Varje morgon när jag väcker Leo och får krama hans varma kropp tänker jag med förundran: Han är fortfarande här!

Det var en rad lyckliga omständigheter som gjorde att Leo överlevde. Exempelvis hade sjukhuset i Trondheim bara en vecka innan olyckan fått sin andra ECMO-maskin. I den första låg Leos kompis Gabriel. Helikoptern hade inte tillräckligt med bränsle för att flyga till Stockholm där den näst närmaste ECMO-maskinen fanns, så om olyckan inträffat någon vecka tidigare hade Leo dött.

Vid sidan av tacksamheten finns en stor sorg över allt som gick förlorat i och med olyckan. En del av den Leo som Linn skickade iväg till Åre kom aldrig tillbaka.

– Leo har bestående skador i händerna och ena benet men det största menet efter olyckan är att hans närminne är kraftigt försämrat. Tidigare hade han fotografiskt minne, var snabb i tanken och hade jätte-lätt för sig i skolan. Nu måste han kämpa superhårt för att hänga med och ha en assistent som stöd. Han känner inte igen sig själv, vilket gör honom frustrerad.

– Det jag sörjer allra mest är Leo blev berövad de oändliga möjligheter och förutsättningar som han hade. Innan olyckan siktade han på att komma in på Kungliga tekniska högskolan. Det vill han nog fortfarande, men jag tror inte att han längre ser det som möjligt. Efter olyckan har han dragit ner sina förväntningar på livet.

Fortfarande kämpar Linn med skuldkänslor över att hon övertalade Leo att åka på konfirmationslägret.
– Jag har bett honom om förlåtelse många gånger. “Men mamma, jag vet ju att du inte tänkte att det där skulle hända”, svarar han då. Jag hade lovat Leo en moped om han åkte på konfirmationslägret. Min yngsta son Noel har jag lovat en moppe om han inte åker på konfirmationsläger, säger Linn.

Efter olyckan entledigades Linn, utan någon tydlig motivering, från sina uppdrag i församlingen. Lägerledaren som lämnat ungdomarna utan uppsikt dömdes till dagsböter.

– Jag var länge arg över att ingen ville ta på sig ansvaret för olyckan. Den fällande domen kändes som en upprättelse. Det har varit viktigt för mig att erfarenheten av händelsen tas tillvara, för annars vore det som om Leo skadades för livet helt förgäves.

I sin bok Himlen måste sakna en ängel skriver Linn: “När livet ställs på sin spets och man lever nära katastrofen är falukorv och makaroner, en grå tisdag hemma vid köksbordet, det enda man längtar efter.”
Successivt har familjen Wågbergs tillvaro återgått till den där välbekanta vardagslunken som länge framstod som nästintill ouppnåelig för Linn.

– Gudarna ska veta att jag gnäller som alla andra. Det är inte alltid så kul att gå och handla på Ica Maxi och skjutsa barn till träningar – men det är bättre än att inte få göra det alls. När man blivit påmind om hur skört livet är blir det lättare att orka med sådant som är tråkigt i vardagen.

Fotnot: Leos kompis Gabriel, som också skadades svårt i kanotolyckan, återhämtade sig mirakulöst och går idag på gymnasiet. Den tredje pojken som var med vid olyckstillfället har inga fysiska men efter det som hände.