När vi ses på förlaget har det bara gått några dagar sedan Carolinas bok Låt oss hoppas på det bästa kom ut. I samband med boksläppet har en ångest över den hudlösa uppriktighet som genomsyrar hela boken infunnit sig hos Carolina.
– Det känns som att jag har fläkt ut hela mitt inre. Just nu känner jag mig extremt blottlagd, bekänner hon sammanbitet.
Från början hade Carolina tänkt nöja sig med att skildra sin sambo Aksels chockartade dödsfall och tiden efteråt, men snart insåg hon att hon även var tvungen att ge läsarna inblick i hennes och Aksels fem och ett halvt år långa förhållande. Annars skulle det inte vara möjligt att förstå vad hon hade förlorat.
Carolinas och Aksels första möte sker på en fest på valborgsmässoafton 2009. Carolina blir snabbt våldsamt kär i den två år yngre Aksel.
– Jag föll för att han var så okonstlad. Han hade en trubbighet som jag förälskade mig i.
Carolina illustrerar detta med ett exempel:
– Jag har alltid varit dålig på att laga mat. Första gången jag bjöd hem Aksel på middag bestämde jag mig för att göra en riktigt god spaghetti med köttfärssås. När vi satt och åt frågade jag Aksel hur han tyckte det smakade. “Det var helt okej”, svarade han. Den sortens ärlighet tyckte jag var väldigt unik och fin. Aksel kunde inte fejka artighet.
Stora olikheter
Redan från början står det klart att det finns stora olikheter i Carolinas och Aksels personligheter. Medan Carolina kastar sig in i förhållandet med hull och hår håller Aksel en viss distans. Carolina är initiativtagaren i relationen, den som hela tiden vill framåt. Aksel bromsar och vill skynda långsamt. På egen hand köper Carolina en lägenhet som de flyttar in i. Efter lite lirkande går Aksel med på att skaffa katt. När frågan om föräldraskap kommer upp blir situationen mer komplicerad. Carolina, som ska fylla 35, jagas av den biologiska klockan och kan inte tänka sig ett liv utan barn. Men Aksel är inte redo. Han vill att de ska vänta. Efter många uppslitande förhandlingar enas de om att ändå försöka bli föräldrar. Det tar bara två månader innan graviditetsstickan visar blått. Carolina känner skuld över att det gått så fort. Det väntade barnet är ett känsligt ämne som de nästan aldrig vidrör under graviditeten.
– På något sätt var det enligt överenskommelsen, hur hårt och kallt det än kan låta. Om jag ville leva med Aksel fick jag acceptera att han hade svårt för vissa förändringar. Det var min uppoffring. Aksels uppoffring var att han gick med på den här förändringen som han inte kände sig redo för. När vår son Ivan väl föddes blev det uppenbart för mig att det inte handlade om att Aksel inte ville ha barn utan om att han hade velat vänta lite. Aksel blev genast väldigt förälskad i Ivan, vilket också förde honom och mig närmare varandra, förklarar Carolina.
Oroande mejl
När Carolina i maj 2014 sitter och ammar kommer det ett mejl från Aksel. “Om jag dör”, står det i ämnesraden. Meddelandet lyder: “Bra att ha om jag tar ner flaggan”, åtföljt av en utförlig lista med inloggningsuppgifter till hans kunders servrar och andra praktiska instruktioner. Aksel är datatekniker till yrket. Han avslutar meddelandet: “Låt oss hoppas på det bästa!”
– Visst blev jag illa till mods när mejlet kom, men den perioden av mitt liv hade jag så mycket annat att tänka på. Jag var en nervös och orolig förstagångsförälder. Mina största rädslor just då var att Ivan skulle bli sjuk eller inte få i sig tillräckligt med mjölk. När jag frågade Aksel om mejlet på kvällen sa han att det bara hade varit ett infall. “Man vet ju aldrig vad som kan hända”, lade han till. Jag tror att jag undermedvetet lät honom komma undan med det. Mejlet var så pass i linje med hans personlighet att jag aldrig diskuterade det med någon utomstående.
Ålder: 39 år.
Yrke: kommunikatör och författare.
Familj: Sonen Ivan, 4 år.
Bor: På Södermalm i Stockholm.
Aktuell: Med den självbiografiska boken Låt oss hoppas på det bästa (Albert Bonniers förlag).
Idag kan Carolina bara spekulera i vad som låg bakom meddelandet.
– Jag har landat i att jag tror att Aksel skickade mejlet för att han kände sig utmattad utöver det vanliga. Kanske kände han att något inte riktigt var som det skulle i hans kropp. Jag har svårt att tänka mig att det bara var en slump.
Visar inget onormalt
Hösten 2014 får orkeslösheten Aksel att gå till vårdcentralen. Proverna som tas visar inte på något onormalt och läkaren avfärdar tröttheten som en naturlig följd av Aksels stressade tillvaro. Carolina oroar sig över Aksels planer på att vara pappaledig på halvtid på dagarna och arbeta på kvällarna och nätterna. Kommer han verkligen att palla? Bara en vecka återstår innan Aksels föräldraledighet ska börja.
Det är en söndagskväll och båda är trötta. Carolina nattar Ivan. När han inte vill somna bestämmer hon sig för att lägga sig i hans rum. Hon skickar ett sms till Aksel som sitter i köket och jobbar och får ett “okej och god natt” till svar. När hon en stund senare skickar ännu ett meddelande uteblir svaret. Carolina tänker att Aksel nog har hunnit somna, eller så ligger han och läser och orkar inte svara. På morgonen går hon in till Aksel och sätter ner Ivan i sängen för att sonen ska vara det första Aksel ser när han slår upp ögonen. Men något är fel. Aksel ligger i framstupa sidoläge och hans hudton är ljusare än vanligt. När Carolina känner på hans ankel som sticker fram under täcket är den helt sval.
– Jag förstod direkt att Aksel var död. Den låga kroppstemperaturen signalerade att det inte hade skett nyss utan för flera timmar sedan. Det hade gått för lång tid för att det skulle vara någon idé att påbörja hjärt-lungräddning.
Inväntar ambulansen
Carolina handlar rationellt. Hon ringer SOS Alarm, stänger in katten i badrummet med mat och vatten så att den inte ska smita ut när ambulanspersonalen kommer, stoppar åtta månader gamla Ivan i en bärsele, tar hissen ner till markplan och sätter sig på en bänk utanför och inväntar ambulansen. Lägenheten klarar hon inte av att vistas i. Inte förrän på eftermiddagen börjar konsekvenserna av det som har hänt på allvar gå upp för henne.
– Först var det bara en iskall vetskap om att ingenting någonsin skulle bli sig likt igen. Sedan förstod jag att jag hade en fruktansvärd tid framför mig. Ska jag leva ensam utan Aksel? tänkte jag chockad.
De första månaderna lotsar familj och vänner Carolina genom vardagen. Det finns en person som förstår henne bättre än alla andra: Styvmamman som 18 år tidigare blev ensam med en sex månaders bebis då Carolinas pappa efter ett hastigt förlopp dog i cancer.
– Många runt omkring frågade mig vad jag behövde hjälp med, men i början är det inte så lätt att säga vad man behöver för man vet det inte ens själv. Det förstod min styvmamma. I stället för att fråga klampade hon bara in och fixade olika saker som hon såg att jag hade behov av att få hjälp med.
– När min pappa dog tyckte min styvmamma att det var så jobbigt att alltid vara den som alla tyckte synd om att hon lämnade vår hemstad efter ett par år. Idag förstår jag hur hon kände. Jag kan också tycka att det är jobbigt att bli ömkad. Att vara den som fick en skithand i kortleken jämfört med alla andra. Min styvmamma är den enda jag kan prata med om sådana saker utan att känna mig gnällig.
Anklagar sig själv
Till en början anklagar Carolina sig själv för Aksels död.
– Vi hade haft en påfrestande småbarnstid. Jag tyckte att jag hade sålt in ett liv till Aksel som jag inte klarade av att leverera. Jag var ju inte den där coola och starka föräldern som jag hade tänkt att jag skulle bli.
Den första tiden tänker Carolina att förhållandet förmodligen ändå inte skulle ha hållit i längden. Hon och Aksel var nog egentligen för olika för att leva tillsammans, intalar hon sig.
– Det var definitivt en skyddsmekanism. Jag försökte hitta tankar som mildrade sorgen, och att tänka att vi ändå skulle ha separerat gav en pytteliten lindring. Det blev en berättelse som jag skapade för att orka med min förlust.
Efter ett halvår dimper obduktionsresultatet ner på hallmattan. “Misstänkt kardiomyopati” (hjärtmuskelsjukdom), lyder utlåtandet.
– I början ville jag veta alla medicinska detaljer för att hitta någon att klandra för det som hänt. När sedan en motvillig acceptans infann sig inriktade sig mina tankar mer på Ivan. Genprover har visat att det inte finns någon påvisbar ärftlighetsfaktor, men man kan ändå inte utesluta ärftliga faktorer. Vartannat år genomgår Ivan omfattande kontroller på barnkardiologen. Ännu vet han inte om att han är den enda på sin förskola som går på hjärtkontroller. Jag tycker inte att han redan vid fyra års ålder ska behöva tänka på att han tillhör en riskgrupp.
Starka band
Aksels frånvaro har skapat ett starkt band mellan mor och son. Carolina och Ivan har svårt att vara separerade från varandra.
– Jag känner mig tilltufsad av ödet. Samtidigt är jag mer tacksam för sådant som jag tidigare tog för givet. God hälsa är en sådan sak. Numera tänker jag ofta på hur glad jag är över att Ivan och jag får vara friska.
Läs resten av reportaget om hur Carolina lyckades gå vidare efter hennes sambo, pappan till hennes barn, gick bort i nummer 19 av Hemmets Jouornal.
