• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • "Vi började träna efter 65!"

    Har du alltid velat komma igång med träningen men inte fått in den rätta rutinen? Det är aldrig för sent! Vi har träffat tre kvinnor som började träna regelbundet efter 65 års ålder.

    "Vi började träna efter 65!"

    Från trött och överviktig undersköterska med värkande kropp till en pigg, smal och vältränad pensionär. Simning har fått Eva Waldenström, 73, från Angered i toppform och både ryggvärken och det onda i knäna har försvunnit.

    – Simningen har verkligen gett mig ett nytt liv, säger Eva som aldrig tränat tidigare.

    Det tunga jobbet som undersköterska har varit mer än tillräckligt slit för henne.

    –Det är tufft att jobba inom vården. Som undersköterska har du långa dagar, oregelbundna arbetstider och dåligt betalt. En slitsam tillvaro där fikastunderna blir efterlängtade pauser i stressen och man slarvar lätt med maten när man kommer hem sent och är trött.

    Kilona kom smygande

    Livsstilen satte sina spår hos Eva. Kilona kom smygande och kroppen tog stryk. Det gjorde ont både här och där och då rör man sig lätt ännu mindre.

    När hon sedan gick i efterlängtad pension var hon inte i bra form. Med värk och övervikt blev läkarens varning om att hon riskerade få diabetes en ögonöppnare. Och ett besök med dottern och barnbarnen på badhuset blev vändpunkten.

    Hon märkte att simning inte gjorde ont och att det kändes skönt för kroppen.
    Eva började simma regelbundet, först ensam och sedan i sällskap av dotterns svärmor, även hon pensionär.

    - Nu har vi simmat i flera år. 1000 m två gånger i veckan och vi mår prima.

    Slutade med socker

    Minst 20 kilo har Eva tappat, när hon började träna fick hon också ork att se över sin kost och slutade med allt socker.

    Hennes onda knä är ett minne blott och ryggen värker inte längre. Hela kroppen har blivit mjuk och rörlig.

    – Dessutom är det en billig motion. Pensionärer går gratis på badet dagtid vardagar, ändå är det ganska tomt. Anmäl er till simning, bättre motion finns inte, avslutar Eva Waldenström.

    Hon hade aldrig idrottat i hela sitt liv, men när hon blev pensionär förstod hon att hon måste börja. Raska promenader med en lånad hund som sällskap var det som passade Ingrid Elowsson bäst.

    Varje måndag tar Ingrid fram sina walkingstavar och beger sig till skogen nära där hon bor. De har under flera år varit ett gäng väninnor som snabbt forcerar fram över stigarna runt Kottlasjön på Lidingö.

    –  Idag är vi bara två och själv känner jag att en dag i veckan inte är tillräckligt, minst tre helst fyra gånger i veckan vill jag ut i skogen, säger Ingrid som funnit promenadsällskap i olika hundar hon lånar. Just nu mest lilla schnauzern Sigge som hon passar med jämna mellanrum.

    Motion för två

    En riktig win-win situation, som det heter. Ingrid får motion och Sigge slipper vara ensam hemma (och får självklart motion han också).

    När Ingrid arbetade som administratör på en skola cyklade hon till jobbet, men någon annan motion att tala om har hon inte ägnat sig åt.

    – Som pensionär förstod jag att jag måste börja röra på mig mer. Och det har blivit en väldig skillnad. 

    – Jag kollar mitt hjärta och för min ålder har jag bra värden. Jag är pigg som en lärka, väger sju kilo mindre än när jag jobbade och känner mig väldigt rörlig. Att ligga på golvet och städa är inga problem för mig.

    Bra för balansen

    Att promenera är bra, att gå i skogen extra bra eftersom det är mer utmanande med alla ojämnheter i marken. Finmotoriken tränas, fotens och underbenets muskler likaså. Detta är mycket bra för balansen, som ofta snabbt försämras hos äldre. 

    – För mig finns ingen bättre motion. Men det är viktigt att gå fort. Man ska komma hem med rosiga kinder, säger Ingrid Elowsson.

    Gunnel Blombäck från Bankeryd hade fyllt 66 när hon plötsligt ville börja rida. Med artros i knäna och skolios i ryggen fick hon gå i ridskola med 5-åringar.

    – En häst är som yoga för själen, stallet är mitt Shangri-La, säger hon idag.

    Gunnel och hennes man lämnade Norrbotten och flyttade söderut till Bankeryd utanför Jönköping när de blev pensionärer. Här hade de bott en kort tid under 1980-talet och trivdes bra med mildare klimat och fina promenadvägar för hundarna.

    – Jag gick på gym för ryggens skull, jag har lite skolios, men tyckte aldrig det var speciellt roligt. Funderade lite på golf, men det tar hårt på rygg och höfter, berättar Gunnel som alltid älskat djur.

    Aldrig suttit på en häst

    Under hundpromenaderna passerade hon flera hästgårdar och tanken på att börja rida började gro. Gunnel hade aldrig tidigare suttit på en häst så hon var tvungen att börja från början.

    – Jag hörde av mig till ortens ridklubb och frågade om de hade nybörjarkurser och jag var välkommen en lördag på "prova-på-grupp". Det var jag och några fem, sexåringar, som dessutom hade ridit några terminer, skrattar Gunnel.

    Rida är en sak, den sociala samvaron i stallet en annan.

    – I stallet finns ingen ålder. Jag är en av alla andra. Och jag har fått många nya, unga vänner.

    I stallet får Gunnel dessutom rejält med styrketräning när hon hjälper småflickorna att lyfta på sadeln, mocka skit, köra dyngkärror och bära höbalar.

    – Jag rekommenderar verkligen alla seniorer att gå till ett stall. Vill du inte rida kan du få bra motion bara av att hjälpa till i stallet. Min rygg mår bra av att arbeta med hästarna, jag har blivit starkare och fått nya muskler.

    Minst tio år till

    Vi närmre 68-års ålder slog Gunnel till och köpte sin första egna häst - valacken Carino.

    – Han var 11 år när jag köpte honom och jag har räknat med att jag ska rida minst tio år till. Ja så länge jag kommer upp i sadeln, säger Gunnel och berättar att hon lånar ut Carino till ridlektioner de dagar hon själv inte kan rida.

    – Jag önskar fler äldre skulle prova på att rida. Det är aldrig för sent att lära sig något nytt. Jag har fått många nya vänner över generationsgränserna och jag använder min kropp. Varken min skolios eller artros är några problem längre.

    – Jag hade inte räknat med att bli så frälst! Det går inte att beskriva, man måste uppleva det själv. Detta är som yoga för själen och stallet är mitt Shangri-La.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!