Oscar Magnusson sitter i en soffa på Elite Hotel Stockholm Plaza. Han berättar att han tänker på pappa hela tiden. Pappa, det är älskade sångaren, Sven Ingvars-ikonen Sven-Erik som gick bort den 22 mars för nästan exakt ett år sedan.
– Det är en gränslös, avgrundsdjup och livslång sorg. Men alla som bär på en sorg har ett val. Antingen kan man lägga sig under täcket eller så kan man se till det positiva. Pappa vigde sitt liv åt musiken, att sprida glädje till människor och åt sin familj. De glada minnena gör sorgen uthärdlig, säger Oscar på mjuk värmländska.
När han lyfter blicken från soffbordet är den vidöppen.
Parallellt med saknaden pågår vardagen. Treårige sonen John ska lämnas och hämtas på dagis, däremellan vill han leka.
– Han säger att farfar är i himlen och är en ängel. För både honom och mig är pappa väldigt levande. Han finns ju ett knapptryck bort, om man vill se honom.
Lille John har tittat på dokumentären Sven-Ingvars – så många mil, så många år och olika Youtube-klipp ett stort antal gånger.
– Han springer och hämtar min ukulele och sjunger med i Under ditt parasoll, Dans borti vägen och allt vad det är. Farfar finns där, fast han inte finns i det fysiska livet.
(Foto: TT)
Känner pappas ande
Sonen är Oscars stora glädje. Hade inte han funnits hade det varit närmare till hands att dra täcket över huvudet, menar Oscar. Även hustrun Sara är ett stort stöd, liksom irländska settern Doris.
Familjen bor på landet i Borgvik. I stillheten i skogen rensar han huvudet och småpratar med sig själv eller hunden.
– Min härliga lilla Doris, husses ögonsten. Det är inte alltid jag vill ha kloka svar på allt. Doris kan bara titta upp på mig. Jag är övertygad om att hundar, och särskilt Doris, förstår. Är jag ledsen vill hon vara nära och ligga bredvid mig i soffan.
Själv upplever Oscar att han känner av Sven-Eriks närvaro.
– Ja, jag är en rätt andlig och spirituell person. Jag tror på energier och tror absolut att hans ande lever vidare, om inte annat så genom mig, John och musiken.
Musiken är ett språk som Oscar delat med sin pappa hela livet.
Han skrattar till.
– Ibland när vi var trötta på varandra satte jag mig i bilen och så kom en av hans låtar på radion i stället. Vad fasen! Jag ville ju bara vara i fred en stund! Nu finns han för lite och saknas och fattas mig. Då är låtarna ett sätt att härda ut.
Rakade av skägget
I november rakade Oscar av sitt röda helskägg för att uppmärksamma prostatacancer under Movember-kampanjen. Då hade han inte varit renrakad på flera år och kände inte igen sig i spegeln. Trots att hans fru och mamma länge önskat bort hans skägg, tyckte de ändå att han passade bättre i det.
Sven-Erik Magnusson fick diagnosen prostatacancer 2010. Han opererades, men cancern hade redan spritt sig utanför prostatakörteln. Samtidigt fortsatte han att spela i Sven-Ingvars.
– Det var beundransvärt. I början hade han inga fysiska men, men han bar ju med sig cancerdiagnosen i huvudet. Det var väldigt speciellt, även för familjen och andra runtomkring.
Under 2016 gav sig Sven-Ingvars ut på en avslutnings-turné, samtidigt som bandet firade 60-årsjubileum. Cancern hade då satt sig på skelettet och Sven-Eriks ork fick styra turnén.
– För honom var spelandet och mötet med publiken vitaliserande, om inte livsförlängande. Kanske, kanske kunde det lindra smärtan lite grann.
Även om publiken inte märkte något, visste familjen och bandet hur det låg till.
– Man hade känslan av att det här är det sista vi gör. Jag kan tänka mig att pappa visste det också.
Gick fort på slutet
Sista spelningen gjorde Sven-Erik på Eringsboda brunn i Blekinge den 21 augusti 2016.
– Spelningen var jättefin, som alltid. Pappa gav alltid 100. Han öste ur hjärtat och var född till att stå på scen.
Broms-medicinerna fungerade ett tag, sedan blev Sven-Erik resistent och gick över till en ny. När den sista medicinen gav vika sommaren 2016 fanns inga fler alternativ.
– Då sjukdomen väl bet sig fast gick det ganska fort tills den tog över.
Natten den 22 mars 2017 somnade Sven-Erik in, 74 år gammal.
Familjen hade varit hos honom på ett palliativt boende hela dagen och kvällen.
– Jag kände att nu åker jag inte härifrån mer. Jag ville inte lämna honom och tror att han kände ett lugn i att jag var där.
Oscar dröjer på orden.
– Vi pratade om framtiden för barnen, att han inte behövde vara orolig. Den som lämnar det här jordelivet ska göra det med en känsla av att det blir bra.
Nu är det bara mamma Eva, syster Johanna och han själv kvar. Samma treenighet som höll ihop hemma i Karlstad när Sven-Erik var borta mycket.
– Vi har fått ett väldigt speciellt band. Det var liksom chips och dipp och Dallas. Och en irländsk setter som hette Penny efter Penny Lane. Allt går igen.
Smittad av känslan
Oscar sammanfattar uppväxten som trygg och fin. Det var ramar och kramar. Frihet under ansvar. Precis som alla familjer hade de sina upp- och nedgångar. I mesta möjliga mån satte Sven-Erik familjen i första rummet. Han minns sin pappa som ganska barnslig och barnkär. En påhejare när sonen spelade bandy, fotboll och ishockey.
Ett familjeliv som alltid pågått parallellt med Sven-Ingvars karriär.
Första gången Oscar var med och spelade var han 5–6 år. Han har sjungit sedan barnsben och gick musikgymnasium. Då och då gästade han Sven-Ingvars och sjöng en låt på kul, uppmuntrad av pappa.
Då kunde det vara 30 000 personer i publiken.
– Idag kan jag se varje sådant tillfälle som en lektion. Jag hade väl smittats av känslan, men i den åldern var det Guns ‘n’ Roses som gick i stereon. Då tänkte jag inte på att gå i någons fotspår. Det har nästan varit andras påhitt, som jag fått höra sedan jag var talför. “Vad gött, nu är framtiden säkrad.”
Idag är han stolt över att vara Sven-Erik Magnussons son. Han är också trygg i sin egen musikalitet.
– Det är klart att det kunde ses som att jag åkte in på en räkmacka för att pappa valde att jag skulle vara med. Men jag tror att vi visade ganska snabbt att det är för att jag tillför någonting.
Förutom att bandet behövde en akustisk gitarr och sång, kan Oscar hela bandets katalog.
– Jag är nog den i hela världen som sett Sven-Ingvars flest gånger utifrån. Jag var någon som pappa och bandet litade på efter att ha sett bandet två miljoner gånger.
Begravd vid urberget
Hans personliga favorit är Anita, som han upptäckte som 15-åring och gjorde om till powerballad i vardagsrummet. Det hörde pappa och idag är den en av Sven-Ingvars mest uppskattade låtar. Idag har Oscar letat sig tillbaka till känslan i originallåten.
– Alla i bandet är luttrade och kompetenta musiker, som tycker och tänker om låtarna. Jag tror inte Sven-Ingvars hade levt i 60 år, och ska fortsätta leva, om det inte varit så att låtarna är så bra.
Det visar bland annat hyllningsdagen till Sven-Erik Magnusson i Så mycket bättre, som spelades in tre månader efter hans bortgång.
– När jag tittade på programmet efteråt blev det väldigt, väldigt känslosamt för mig.
För Oscar är tre kriterier viktiga när han medverkar i sådant som rör hans pappa: Det ska kännas rätt i hjärtat och magen och finnas en känsla att hans pappa hade gillat det.
I Så mycket bättre gjorde bland andra Tomas Andersson Wij en version av Juninatten. På Sven-Eriks begravning den 20 april förra året spelades låten på flygel.
Efter begravningen letade Oscar länge efter en plats där pappa ska gravsättas. På Ruds kyrkogård i Karlstad hittade han ett urberg som blottar sig. Där man kan sitta ostörd i lugn och ro.
– Vid det värmländska urberget ska pappa vara. Även om det är en plats för familjen, kanske andra också kommer dit och lägger en blomma.
Hans förhoppning är att statyn, som ska resas av Sven-Erik Magnusson i Karlstad, ska bli en plats för folk att gå till.
Den 2 mars inleddes turnén Länge leve Sven-Ingvars.
– Jag ser det som ett tillfälle för mig och bandet att säga tack för allt. Jag vet att vi kommer göra något väldigt bra av det, även om det är otroligt speciellt att han inte är med.
Han betonar att de inte ska bli ett hyllningsband till Sven-Ingvars. I stället är det Sven-Ingvars som hyllar Sven-Erik Magnusson. Nu tar Oscar ett steg framåt i bandet.
– Pappa kommer alltid vara identifierad med Sven-Ingvars. Men det är också ett band och vi har inte rekryterat någon ny. Namnet består och hans ande finns med oss.
Av en tillfällighet spelar de i Karlstad på Sven-Eriks dödsdag.
– Det är klart att det blir en prövning för oss alla, men också en dag att verkligen minnas och hedra.
