Pernilla Wiberg: “Jag älskar Bödvar men blir småtjurig när Norge vinner”

Pernilla Wiberg har vunnit bland annat två OS-guld, fyra VM-guld och 24 världscuptävlingar inom alpint. Nu är hon aktuell med sitt andra deltagande i “Mästarnas mästare” – SVT:s succéprogram med svenska före detta idrottsstjärnor som i år firar tio-årsjubileum.

Första gången, 2012, placerade hon sig trea i det individuella tävlandet – men nu är det lagtävling i skidlaget tillsammans med Ingemar Stenmark och Magdalena Forsberg.

– Både Ingemar och Magdalena vann de åren de ställde upp och eftersom jag “bara” blev trea var jag ju som det svarta fåret i sällskapet, skrattar Pernilla. Jag tänkte att pressen skulle vara lite mindre när man tävlade i lag – men den blev ännu större för jag ville ju inte förstöra för de andra.

Hon älskar konceptet med en kombination av hyllningsprogram och tävlande – och kände båda sina lagkompisar innan.

– Ingemar bodde ju 25 år i Monaco förut, så vi träffades där och numera bor han i Vaxholm medan vi har en sommarstuga i Åkersberga. Och Magdalena har jag träffat både när vi jobbar som expertkommentator åt SVT och i andra sammanhang.

Saknade familjen

För egen del flyttade Pernilla motvilligt till Monaco som 24-åring.

– På grund av dåliga ekonomiska rådgivare tvingades jag betala åtta miljoner kronor i skatteskuld och fick uppmaningen att lämna Sverige. Annars skulle jag knappt fått behålla något av det jag i fortsättningen skulle ha tjänat på skidåkningen.

Till en början satt hon ensam i en liten lägenhet och saknade familj och vänner hemma.

– Jag tyckte att livet var trist och mådde inte så bra först. Men jag tog en privatkurs för att lära mig franska flytande och det är jag väldigt glad för i dag när barnen går i skolan där, eftersom all kommunikation sker på franska.

När vi träffas är Pernilla på tillfälligt besök i hemstaden Norrköping, där föräldrarna Margareta och Per bor. Precis som “Pillan” har bägge syskonen flyttat. Storasyster Annika till Mora och lillebror Andreas till Täby.

– Vi brukar alltid åka till Sverige på sommaren och över jul. Även om jag känner mig som någon form av världsmedborgare i dag är Norrköping alltid hemma för mig. Det var ju här jag föddes och växte upp.

Många minnen finns kvar och det är kul att ta en sväng till Yxbacken där karriären en dag började.
“Vi” är maken Bödvar Bjerke, samt barnen Axel (15) och Sofia (11). Efter att Pernilla flyttat till Monaco 1994 dröjde det bara ungefär ett år innan hon träffade sin blivande man.

Slog ned som en blixt

De träffades i en källarlokal i Lake Louise, Kanada i november 1995. Norrmannen Bödvar Bjerke var alpin skidtränare och skulle träna med det svenska och norska laget. Så fort han kom innanför dörren förstod Pernilla att han var den rätte för henne.

– Det var som en blixt slog ned, verkligen kärlek vid första ögonkastet för oss båda två.

De flyttade ihop i Monaco, fick barn – och den 10 augusti 2009 gifte de sig i Idre. Nästa år firar paret alltså tio år som äkta makar.

– Jag önskar alla att få uppleva den passion som vi gjorde från första början. Den har varit och är fortfarande viktig i vårt förhållande. För att få förhållandet att hålla gäller det ju också att ha tur att träffa rätt person, samt att man fortsätter att “se varandra”. Det är viktigt att även ha egen tid som par, utan barnen. Därför har vi haft barnvakt då och då och hittat på egna saker.

Att som svensk stjärna i en vintersport träffa en norrman, kanske inte alltid är helt optimalt…

– Ha, ha, klart att det blivit en del roliga pikar genom åren. Jag håller ju alltid på Sverige och han på Norge så ibland slutar det med att den ena av oss blir lite småtjurig när länderna möts i någon sport. Sverige är ju inte lika bra i skidåkning och vissa andra vintersporter, men i fotboll, hockey och mycket annat är vi ju bäst.

Vilken nation deras barn håller på, är lite olika.

– De känner sig både svenska, norska och franska. När det går bra för Frankrike kan de också glädjas, tillsammans med sina vänner.

Fysiskt aktiva

Precis som sina föräldrar – som håller i gång med träning fem gånger i veckan – är både sonen Axel och dottern Sofia mycket fysiskt aktiva.

– Sofia tävlar inom gymnastik och Axel spelar fotboll i Monaco. Så det är kul att följa deras tävlingar och matcher. Sedan brukar hela familjen åka skidor tillsammans när den tiden finns. Antingen där nere någonstans eller i Idre fjäll, som jag jobbar som ambassadör för.

Pernillas pappa Per var också duktig inom sport – han spelade tennis och sprang 100 meter på 10,8 sekunder. Mamma Margareta var allround i idrott. Hennes lillebror Andreas tävlade i simning och vann senare guld i lag-EM i triathlon. Annika var den som började träna i alpint först i familjen.

– Mina föräldrar tyckte också att det var roligt att åka skidor och skapade det intresset. De jobbade som lärare så vi kunde åka till fjällen på både sportlovet och påsklovet. Men jag höll även på med andra sporter som friidrott, basket och jazzdans – och gick på musikskola.

Hennes skidåkning började ta fart i 10-årsåldern i Yxbacken i Norrköping. Som 14-åring vann hon ungdoms-SM och två år senare den internationella Kalle Anka-finalen i Italien. Karriären pekade uppåt, frånsett en tung knäskada i samband med junior-VM i USA 1989.

Två år senare tog Pernilla sensationellt VM-guld i storslalom och belönades med utmärkelsen Bragdguldet.
Redan som 16-åring flyttade hon hemifrån för att plugga på skidgymnasiet i Malung.

– Det var väldigt viktigt för min fortsatta utveckling, eftersom skidanläggningen hemma inte längre räckte till. Under de tre åren där gick jag framåt mycket både som person och skidåkare. Det var ju en stor omställning att helt plötsligt klara sig på egen hand med allt vad det innebär, utan att ha sina föräldrar nära.

Vägrar ge upp

Stora delar av hennes enorma framgångar beror på viljestyrkan.

– Jag ville vinna jämt och hatade verkligen att förlora. Sedan fick jag bra gener från mamma och pappa och var otroligt envis. Jag vägrade att ge upp. Om en väg inte fungerade såg jag till att hitta en annan. Det mentala är ju A och O, mycket sitter i huvudet och det gäller att ha ett starkt pannben för att lyckas.

Trots alla guld är det faktiskt ett silver hon är allra mest stolt över – det i störtlopp i OS i japanska Nagano 1998.

– Störtlopp hade ingen tradition överhuvudtaget i vårt land. Ända sedan Ingemar slog igenom och blev folkkär är det ju slalom och storslalom som gällt. Han provade ju störtlopp, men kraschade otäckt. Efter det känns det som att svenskar under många år drog sig för att tävla i den grenen. Jag visste att jag aldrig skulle komma upp i Stenmarks 86 världscupsegrar, men om jag lyckades inom fartgrenar som störtlopp och super-G skulle jag ju klara något som han aldrig gjorde.

Som mest under ett lopp var hon uppe i smått ofattbara 135 kilometer i timmen i backen under störtloppet i OS…

– Det låter ju otroligt, är ju fortare än många kör på motorvägen med bilen. Men det gällde att bara ha respekt och aldrig vara rädd för hastigheten. Annars skulle det inte fungera. Man förberedde sig in i minsta detalj genom att besiktiga och memorera banan – och fick hjälp av sin tränare.

Vill vinna Let´s Dance

Ingemar Stenmark ställde ju inte bara upp och vann i Mästarnas mästare – utan även Let´s dance på TV 4. Där skulle Pernilla kunna tänka sig att delta också någon gång.

– Men det är svårt nu när vi bor i Monaco. Att tävla där innebär ju att man tränar nästan dygnet runt i flera månader. Och jag vill inte vara borta så länge från barnen. Men det skulle säkert vara roligt, så vi får väl se någon gång.

Sedan går Pernilla Wiberg vidare till nästa möte. I dag är det affärslivet som gäller för henne.