“Jag har precis fyllt 40, har två små barn, ett fantastiskt jobb och ett makalöst hus i den “rätta” förorten. Jag är gift sedan drygt tio år med mannen som är barnens far. Vi är båda läkare på samma sjukhus. Min man gör väldigt litet av hemarbetet och jag måste ta hjälp av mamma för att få hem barnen från förskolan i tid och så vidare.
Trots det har min man börjat gnälla över att jag jobbar för mycket, att jag inte tar hand om barnen ordentligt. På en tillställning påstod han att jag flirtade med en av grannarna. Han släppte det inte, utan tjatade hela natten. Nu kan jag se ett mönster i det här, han har blivit allt mer kontrollerande. Han vill ha detaljerade redogörelser för var jag har varit, vilka jag har varit med och vad vi har gjort. Jag försöker prata om det, men då bara försvinner han. Nu är det trist hemma och vi sover inte längre i samma säng. Vi säger inte många ord till varandra. Jag har föreslagit att vi ska gå till någon rådgivning, men han svarar att det inte behövs utan om jag bara uppförde mig som folk, skulle allt bli bra.
Tessan”
Ingemar svarar:
Det låter oroväckande. Det känns också olustigt att han aldrig vill prata om det utan glider undan. Klassiskt för en man som uppför sig som din är att han ser sig som offret. “Om du bara uppförde dig som folk” skulle han inte behöva agera som han gör.
Jag säger alltid att man inte kan förändra andra och det gäller också för dig och din man. Men du har förstås all rätt i världen att vädja och villkora, för det är inte ovanligt att den här typen av beteende eskalerar och blir än mer obehagligt.
Du borde på en gång skaffa någon professionell att rådgöra med. Och, om din man fortsätter att vägra att gå till rådgivningen, ja han vill ju inte ens sätta sig ner och prata, då återstår nog bara, åtminstone tillfälligt, en separation.
