Deras vägar korsades första gången 1956. Ann-Louise, som då bara var 12 år, har inget minne av det första flyktiga mötet med sin framtida man. Sex år äldre Bruno kommer däremot vagt ihåg den där söndagseftermiddagen i Surbrunnsparken i Ystad.
– Jag var trumpetare i en orkester som varje söndag var husband i parken och ackompanjerade de gästande artisterna. En söndag kom det en liten kille med ett jättedragspel som kompade sin sjungande lillasyster.
Syskonparet var Ann-Louise och hennes bror Lars. Men det var först den 28 april 1961 som vi träffades på riktigt, då jag började i Leif Kronlunds orkester där Ann-Louise var sångerska, understryker Bruno.
Varje kväll under hela den sommaren spelade orkestern på Skansens dansbana.
– De andra killarna i bandet tog ingen notis om mig, medan Bruno var väldigt gullig och uppmärksam. En kväll i pausen frågade han plötsligt om jag ville följa med och fika. Han bjöd på fikat och öppnade dessutom dörren för mig, vilket ingen hade gjort tidigare.
Så småningom började båda två känna att det fanns något mer än vänskap mellan dem. Som den gentleman han är hämtade Bruno Ann-Louise på Brunkebergs torg med sin vespa när hon skulle hälsa på i huset i Sköndal som han delade med en dansk trumpetare och dennes fru och lilla bebis.
En dag bestämde sig Ann-Louise och det danska paret för att ta en shoppingtur in till stan. Bruno erbjöd sig att stanna hemma och ta hand om bebisen.
Insvept i handduk
– När vi var på väg hem från stan började det ösregna och åska, vilket medförde att vi blev försenade. Bruno kom och öppnade dörren med barnet i famnen. Den lilla låg insvept i en handduk. “Hon bajsade på sig, så jag var tvungen att tvätta henne”, förklarade han. I den stunden insåg jag: Yes, där är han, mannen i mitt liv, utbrister Ann Louise. Att Bruno kunde hantera den där situationen på ett sådant bra sätt imponerade på mig.
Än intensivare blev känslorna då Bruno en dag stannade vespan utanför en guldsmedsaffär och bad Ann-Louise att vänta medan han kilade in i butiken.
– När vi kommit ut till Sköndal och satt under ett äppelträd plockade han fram en ask. Där i låg en liten guldtrumpet i en kedja. Guldkedjan hade jag på mig ända tills våra tvillingar skulle födas. Tyvärr blev smycket senare stulet då vi hade inbrott i vårt hus i Frankrike, förklarar Ann-Louise beklagande.
Bruno och orkesterkollegan Carl Lundborg, som var förlovad med sångerskan Anna-Lena Löfgren, bildade så småningom orkestern Boyfriends som växelvis turnerade som kompband åt Ann-Louise respektive Anna-Lena.
Allt sedan dess har Ann-Louise och Bruno varit ett team såväl privat som yrkesmässigt. 1968 var ett händelserikt år i deras liv. I mars föddes de efterlängtade tvillingarna Jenni och Jessica. Redan till sommaren åkte Ann-Louise ut på vägarna med Socialdemokraterna för att underhålla i samband med partiets riksomfattande förvalsturné.
Foto: Privat
Något överförfriskad
– Det var roligt att turnera med vår dåvarande statsminister Tage Erlander. Han var en glädjespridare och historieberättare av rang. Jag glömmer aldrig hur jag och Magnus Härenstam vid ett tillfälle åt middag med Tage på en restaurang i Malmö och blev underhållna av honom en hel kväll. När vi skulle gå hem var han något överförfriskad och behövde lite stöd av mig och Magnus genom Malmö. Jag lovade Tage att jag inte skulle berätta om det för någon så länge han var i livet, men vid det här laget är det nog preskriberat.
Ann-Louise samröre med regeringsmakten kom att få oanade följder.
– En galning skickade ett brev till mig där han hotade att döda tvillingarna om jag åkte på turné med Socialdemokraterna. Det var fruktansvärt! Vi fick polisbevakning i nästan ett helt år, och vår barnflicka hade Säpovakter i hasorna vart hon än gick. Till slut ringde polisen och sa att nu kunde vi vara lugna. De hade gripit mannen och han hade erkänt hotet mot oss.
Samma sommar som familjen levde under hot dog Ann-Louise pappa Ove, bara 57 år gammal.
– Det var jättejobbigt att mista pappa så tidigt. Han missade så mycket av min karriär. Exempelvis fick han aldrig se mina krogshower. Det var pappa som fick mig och min bror att bli intresserade av musik. Han köpte grammofonskivor och instrument till oss och skjutsade runt oss när vi skulle uppträda. Under lång tid var jag så nervös inför mina framträdanden att jag ofta kräktes innan. “Men snälla du, ska du verkligen hålla på med det här?” undrade pappa oroligt, men jag torkade mig bara om munnen och gick in på scenen och sjöng.
Stora framgångar
Tillsammans med Brunos brorsbarn Karin och Anders bildade Ann-Louise och Bruno sånggruppen Glenmarks som under några år skördade stora framgångar på Svensktoppen.
Under sina turnéer stötte Glenmarks då och då ihop med bandet Festfolket. I 1974 års Melodifestival fick de sig slagna av samma grupp, som då hade bytt namn till Abba. De två grupperna var dock mer vänner än konkurrenter. Faktum är att Abba spelade in en del av sina första låtar i Brunos och Ann-Louise egna skivstudio, som till en början var inrymd i deras dåvarande villa i Åkersberga.
– När vår tredje dotter, Josefin, föddes kom Agneta och Frida upp till mig i köket med ett stort fång rosor för att gratulera. “Abborna” älskade min mamma Annas kanelbullar. Varje gång de kom till studion bad de att få “mormors bullar”, minns Ann-Louise.
Att leva familjeliv med tre små barn samtidigt som det på våningen under skapades popmusik var inte alltid så lätt.
– Bastonerna i Abbas Does your mother know fick badrumsskåpets dörrar att öppna sig så att alla flaskorna föll ner. Studion låg precis under sovrumsavdelningen. Ibland vaknade våra tvillingar av musiken och kom upp och beklagade sig över det höga ljudet. “Kan de inte sluta spela så att vi får sova?” undrade de. Jag kan se flickorna framför mig där de stod i sina små röda pyjamaser med vita prickar, bara fyra fem år gamla, säger Ann-Louise leende.
Under åren med eget skivbolag kontrakterade Bruno och Ann-Louise artister som Eva Dahlgren, Pernilla Wahlgren och Christer Björkman. Verksamheten var också en plantskola för Brunos brorsson Anders Glenmark som skrev alla låtarna till Ann-Louise två countryskivor. Albumen belönades med guldskivor och var en hårsmån från att ge Ann-Louise en internationell karriär.
Svansen mellan benen
– Vi åkte runt i Europa och USA och marknadsförde plattorna. I Nashville fick vi audiens till countrystjärnan Tammy Wynettes stroppiga manager som bjöd oss på vitt vin i plastmuggar. När han hade lyssnat på några låtar sa han: “Ja, det var ju ganska bra det här, men Tammys senaste lp har inte getts ut i Europa, så varför skulle då jag ge ut en europeisk artist?”
Vi förstod att vi inte hade något att hämta och lämnade hans kontor med svansen mellan benen, påminner sig Bruno skrattande.
De åkte vidare till Los Angeles där Ann-Louise intervjuades av fem grammofonbolagspampar på CBS Records.
– Om albumet skulle ges ut i USA måste alla fem ge sitt bifall, men en av dem röstade nej. Bolaget valde istället att satsa på den andra kandidaten som var Julio Iglesias, så det blev inget USA för min del. Men det är verkligen inget som jag har sörjt, tillägger Ann-Louise.
Tillbaka hemma i Sverige fortsatte hon att turnera i folkparkerna. Varken trafikolyckor på väg till spelställena eller sjukdomar har hindrat Ann-Louise från att ställa sig på scenen och ge publiken det som de betalat för. Många gånger har hon uppträtt under minst sagt primitiva förhållanden.
Vi ses i Ann-Louise och Brunos mysiga taklägenhet. Dagen innan har Bruno skickat ett meddelande och bett mig att inte ta på mig parfym inför besöket. Ann-Louise har haft några besvärliga dagar med sin astma. Andningsbesvären, som kom för ett par år sedan, har en tendens att utlösas av starka parfymdofter.
Fortfarande roligt
– Sjukdomen är genetisk. Min mamma dog av den, och även en av mina döttrar och ett barnbarn har astma. Men det går att leva ett bra liv ändå, så länge man sköter sig. Trots astman tycker jag faktiskt att det känns lättare att sjunga idag än vad det gjorde för fyra, fem år sedan. Familjen har lovat mig att de ska tala om för mig när jag inte låter bra längre, men ännu är det ingen som har sagt något. Även om jag gärna hade sluppit resandet, packande och allting annat runt omkring tycker jag fortfarande att det är roligt att stå på scenen.
Ann-Louise är en av deltagarna i den tolfte säsongen av Stjärnorna på slottet.
– Jag ångrar inte för en sekund att jag medverkade i programmet. Det var en bra sammansättning av människor. Vi kom varandra väldigt nära. Bosse Parnevik var den enda i gänget som jag var bekant med sedan tidigare. Bruno och jag lärde känna Bosse redan 1966 då vi bodde på samma gata i Åkersberga, bara några hus ifrån varandra. Sedan dess har våra familjer umgåtts flitigt. Under inspelningen av Stjärnorna på slottet blev det både många skratt och många tårar. Jag ser fram emot att se det färdiga resultatet. Ibland kommer jag nog att behöva en skämskudde, men det får man bjuda på.
