“Jag har aldrig känt mig så uppskattad som nu”

När Kajsa Pettersson går genom skolkorridorerna vid Redbergsplatsen i Göteborg märks det tydligt att hon är i sin rätta miljö.

Med en säkerhet och en självklarhet som man bara kan få genom lång yrkeserfarenhet hejar hon på eleverna och de betydligt yngre lärarkollegorna och småpratar med dem en liten stund.

– Jag tänker jobba så länge jag kan, säger hon. Det passar inte mig alls att sitta stilla och ta det lugnt. Dessutom måste jag jobba för att ha råd att unna mig det jag tycker är roligt.

Kajsa, som fyller 70 år senare i höst, är inne på sitt fyrtionde år som lärare. Hon har arbetat på mellanstadiet, i förberedelseklass och med sfi, svenska för invandrare, för vuxna och flyktingar.

– Jag är utbildad till lärare med svenska som andraspråk och det är just den kompetensen man efterlyser.

Det är stor brist på behöriga lärare inom sfi.

Och att lära nya medborgare sitt nya språk är något som Kajsa har blivit specialist på genom åren. När hon tröttnade på sitt gamla jobb på vuxengymnasiet i Angered för sjutton år sedan startade hon tillsammans med fem kollegor skolan Sveas, som lär ut svenska till invandrare, och som har sina lokaler vid Redbergsplatsen.

– Jag satt med i styrelsen för Sveas och tyvärr upptogs mycket av min tid av möten och byråkrati. Jag tröttnade på alla möten så när jag fyllde 65 år hoppade jag av.

Min ålder är en tillgång

Då fick hon av en slump veta av en bekant att en gymnasieskola i Göteborg sökte med ljus och lykta efter kompetenta sfi-lärare. Hon gick dit och frågade om hon kunde hjälpa dem och de bokstavligt talat bönade och bad henne om att börja hos henne eftersom de skulle ta emot många ensamkommande ungdomar och var inte vana vid att arbeta med analfabeter.

– Men det är något jag kan så jag blev snabbt tillsvidareanställd och fick den bästa lön och de bästa villkor jag någonsin haft. Eftersom det ibland är ett psykiskt tungt och påfrestande arbete att jobba med elever som har avvisningshot hängande över sig ville jag bara arbeta 60 procent och det fick jag, berättar Kajsa.

Äntligen kände hon att hon fick bra lön för all sin erfarenhet och utbildning som lärare som hon önskat att hon fått tidigare i yrkeslivet.

– Man kan tycka att det är lite märkligt att jag som 67-åring fick den högsta lönen jag någonsin haft. Men min ålder sågs inte som ett problem. Snarare tvärtom.

– Det är billigare att anställa mig eftersom arbetsgivaren bara betalar 10 procent i sociala avgifter för anställda över 65 år och jag behöver inte längre vara hemma för vård av sjukt barn och det är ingen risk att jag ska vara mammaledig, säger Kajsa med ett skratt.

Men jobbet med de ensamkommande ungdomarna var som sagt psykiskt tungt. Kajsa var inte bara deras svenskalärare. Hon fick dessutom hjälpa dem i kontakten med deras goda män och försöka trösta dem när de fått avslag av Migrationsverket.

Efter ett och ett halvt år orkade hon inte längre utan sa upp sig, men hon hade inte en tanke på att sluta jobba och slå sig till ro som pensionär. Hon började söka nytt jobb och fick ett vikariat på Hyllie folkhögskola i Malmö.

– Jag hade bara varit en gång tidigare i Malmö för massor av år sedan och kände inte alls staden. Men jag tyckte det lät spännande och när jag på nytt erbjöds en bra lön och bra villkor tackade jag ja.

Upptäckt en ny stad

Under våren som har gått har Kajsa arbetat som sfi-lärare på folkhögskolan tre dagar i veckan.

– Jag har lärt mig hitta i Malmö, skrattar Kajsa och berättar att hon bott på vandrarhem och billigare hotell under de dagar hon varit i Skåne.

Men mer än tre dygn i sträck vill hon inte vara borta från Göteborg. Hon vill nämligen inte missa stunderna med sin ögonsten – femåriga barnbarnet Elvin.

– Jag passar honom så fort jag är ledig. Han är i den åldern nu då det händer väldigt mycket i hans utveckling och det vill jag inte missa.

– Dessutom tycker jag det räcker med att jobba tre dagar i veckan i min ålder. Men jobba måste jag. Jag skulle bli tokig om jag bara skulle sitta hemma. Jag fick nämligen tinnitus för fyra år sedan och måste ha liv och rörelse runt mig för att inte störas av suset i mina öron.

I somras hoppade Kajsa in som lärarvikarie på sin gamla arbetsplats på Sveas. Hon har erbjudande om att fortsätta arbeta där i höst, men när vi träffade henne hade hon ännu inte bestämt sig.

– Jag är lite sugen på att prova på något annat i en ny stad, som jag gjorde i Malmö. Det kanske kan bli något i Karlstad, eller varför inte i Stockholm. Det hade varit roligt att bo där under några månader.

Frihet att bo var jag vill

Hon har inget, förutom barnbarnet Elvin, som gör att hon inte kan lämna Göteborg. Hon bor ensam i lägenheten i närheten av Linnéplatsen. Sonen Kalle, 41, har egen familj och dottern Maja, 27, bor och arbetar i New York.

– Det gör att jag har frihet att göra vad jag känner för. Jag har dessutom friheten att kunna säga upp mig från ett jobb om jag inte trivs eftersom jag har en bra pension.

Lönen från lärarjobben hjälper till att finansiera hennes stora hobby – vandringsresor. Hon har rest på guidade vandringar till bland annat Wales, Österrike, Korsika och Mallorca.

– Nu i höst ska vi resa till Italien för att vandra i Dolomiterna. Det är något jag verkligen ser fram mot.
Kajsa känner många lärarkollegor som liksom hon arbetar vidare efter pensionen. Hon tycker det är en ynnest att kunna göra det, men är samtidigt medveten om att hon är lyckligt lottad som kan göra det.

– Det är många med tunga jobb som knappt orkar jobba till de går i pension, som till exempel undersköterskor. Jag har dessutom haft turen att få vara så pass frisk att jag kan fortsätta jobba.