Sarah Sjöström: “Jag är en sån som ser problemen – det tror jag är bra”

Hon är en av världens hetaste idrottsstjärnor och världens bästa kvinnliga simmare. 24-åriga Sarah Sjöström var bäst redan för tio år sedan men hon har inte kommit till toppen genom att vara snäll. Att ifrågasätta och våga tänka negativt har istället varit vägen till framgång.

Sarah Sjöström var endast 14 år gammal då hon slog igenom år 2008 på Europamästerskapen. Hon tog då hem guld i 100 meter fjärilsim. Därefter skrev hon historia.

– Visst hade mina föräldrar tyckt att jag hade talang för simningen, men de blev nog chockade när jag vann det där guldet, säger Sarah när vi slår oss ner på ett av hennes stammisfik strax intill hennes lägenhet på söder i Stockholm. Hon tar en croissant med sylt och en kopp kaffe.

Lite blygt kommer folk fram och gratulerar till de senaste medaljerna. Precis som vi är vana att se henne i tv-rutan är Sarah glad och trevlig. Hon ger snabbt svar på frågor, men skippar gärna mellansnacket. Klok med integritet och full av ödmjukhet. Hon är ung, men känns redan drillad i ­mediasammanhang och
vid plåtningen poserar hon hemtamt framför kameran.

Sarah berättar att hon just har vaknat upp efter en tupplur på två timmar.

– Jag började dagen med att simma 5000 meter och när jag kom hem var jag så trött. Hade lätt kunnat fortsätta sova, konstaterar Sarah.

Sover och äter sötsaker – skönt, hon fungerar som oss andra med behov och laster. Men samtidigt, det är inte många som kan skryta med att vara bäst i världen på något.

– Att vara bäst på att simma i världen är ju inget som direkt känns. Men visst är jag stolt. Ibland kan jag komma på mig själv att tänka “Hur gick det där till, varför just jag?”

Sarah Sjöström

Ålder: 24 år.
Familj: Pojkvännen Johan de Jong Skierus. Mamma, pappa och tre syskon.
Bor: I lägenhet på Södermalm i Stockholm.
Gör: Är världens bästa ­kvinnliga simmare med just nu sex aktuella världsrekord.

Inga pokaler framme

Det är lätt att tro att världsstjärnans hem är överbelamrat med priser och pokaler, men de enda pokaler som syns i hemmet är pojkvännens, som han erövrat inom fäktning.

– Jag tycker det förstör ­inredningen med en massa pokaler och ärligt talat, oftast är de väldigt fula så jag gömmer undan en hel del. Eller så har mamma och pappa dem framme hemma hos sig, säger Sarah och berättar om sina föräldrar som så klart är väldigt stolta över sin dotters framgångar.

– Detta har varit en rolig resa för hela familjen. Semest-rar har planerats utifrån var och när jag tävlar, menar hon.

Sarah är inte uppvuxen i en klassisk idrottsfamilj där alla sysslar med sport.

– Jag började simma i samband med att jag bytte skola i årskurs 3. Jag träffade en tjej som simmade och hängde med henne. Andra sporter hade jag haft ganska svårt för, men jag insåg snabbt att jag var duktig på att simma. Samtidigt var jag som vissa andra barn, en tjej som tröttnade ganska fort. Jag var för less eller tyckte det var jobbigt eller så ville jag hellre basta och stå länge i ­duschen.

Sarahs mamma sa då till sin dotter att de faktiskt betalat pengar och därför skulle hon gå klart terminen innan hon fick sluta simma.

– Mamma och pappa har alltid varit så där lagom tuffa. Jag gick klart den där terminen och mamma sa till mig att om jag ville så kunde jag nu hoppa av. Men efter den där terminen hade jag fått mersmak. Som 12-åring simmade jag varje dag, ofta innan skolan började. Då simmade jag ungefär 5000 meter åt gången precis som jag gör idag, men då tyckte jag inte det var vidare jobbigt. Det tycker jag däremot numera. Det är mycket lättare att träna när man är liten. Barn orkar så mycket mer än oss vuxna och vad vi själva tror att barnen orkar med. Men man ska inte dalta för mycket med barn, det är ett stort misstag föräldrar gör, menar Sarah och fortsätter engagerat:

– Att de är trötta och tycker det är jobbigt är bara bra. Så länge de inte har ont kan de träna hur mycket som helst. Det finns träningspass då jag verkligen bara vill sjunka ner på botten för jag tycker det är så tråkigt. Men vid dessa tillfällen har jag tänkt att jag ju faktiskt inget annat bättre
har för mig så jag kan lika väl simma vidare.

Sarah har aldrig haft problem med att träna hårt då hon haft de rätta förutsättningarna rent kroppsligt. Aldrig haft problem med förslitningsskador eller liknande. Men hon menar att det är som tonåring, när kroppen blir större, som det börjar bli kämpigt.

– Det var då det blev en utmaning.

Men det var inget som stoppade Sarah. Istället fortsatte hon att erövra medalj efter medalj. Idag är hon världens bästa kvinnliga simmare med just nu sex aktuella världsrekord.

Sarah Sjöström:
Sarah med familj och pojkvännen.
Foto: Peter Wixtröm/Aftonbladet

“Negativa personer behövs”

Sarah pratar gärna om barn och idrottande och föräldrars syn på det. Hon ser att så många föräldrar låter sina barns känslor styra idrottandet.

– Alltså, det kan ju inte vara roligt att åka på träning varje gång. Barnen måste få vara trötta och det måste få kännas tråkigt utan att man måste sluta och hoppa runt mellan olika sporter. Det kan inte alltid kännas superkul. Sedan finns det ju vuxna som menar att tävlingsmomentet inte är bra för barn, men jag håller inte med om det. Att tävla är faktiskt också en del av livet och att lära sig den delen inom idrotten tycker jag är jättebra. Men med det sagt tycker jag inte man ska ta tävlandet på för stort allvar.

Sarah berättar hur hon vid ett tillfälle pratade med sin mentala tränare om att hon hamnat i negativa tankebanor och fastnat lite där.

– Han sa då att tänka negativt inte alltid måste vara dåligt. Jag har nog alltid fungerat så, att jag tänker negativt snarare än positivt. Då blir jag inte lika besviken de gånger det går dåligt. Och jag tror att negativa personer behövs. Tänk på ett möte, alla kan ju inte sitta och bara vara positiva till allt som sägs. Någon måste se problemen och ifrågasätta för att kunna gå vidare och utveckla. Sådan är jag. Ofta har mina förväntningar varit lägre än de resultat jag sedan uppnått. Då blir jag inte lika besviken när det går dåligt. Och i slutänden använder jag alltid mina motgångar till något positivt, den ilska jag har fun-gerar som en drivkraft och motivation som jag tar med mig till nästa tävling.

Vanligt liv

Sarah kan bli väldigt sur efter en motgång eller en dålig tävling, men det går ganska fort över.

– Jag har nog alltid tagit ganska lätt på saker och ting, även på min karriär som elit-idrottare. Därför kan jag, när ilskan lagt sig, istället skratta åt det. Man måste ha lite perspektiv och se vad det handlar om.

Vid sidan av all träning och kringresande kring tävlingar och mästerskap lever Sarah ett helt vanligt liv.

– Jag hänger med min pojkvän, familjens hundar och vänner. Jag tycker om att gå ut och fika eller äta god mat. Och bara vara ute och promenera. Jag börjar allt mer intressera mig för mode och inredning. Men det är faktiskt en inredare som gjort iordning vår lägenhet. Det är så fint, men vi kan alltså inte ta åt oss äran, Johan och jag. Vi båda har lite olika stilar och vi är båda väldigt envisa, därför hade det tagit alldeles för lång tid att själva få till vårt boende.

Sarah och pojkvännen Johan träffades för sex år sedan genom en gemensam vän som fäktades.

– Ja, Johan är min bästa vän. Det är nog det som är kärnan att vi hållit ihop så länge, menar Sarah på frågan hur det går att hållit ihop så länge när den ena tränar och tävlar på elitnivå.

– Han har alltid tagit mina resultat väldigt lättsamt och efter en viktig tävling är han självklart glad och stolt, men kan kort säga: “Bra simmat!”. Det är ganska befriande.

Sarah Sjöström:
Sarah slår världsrekord i semifinalen i 50m fritt i Budapest.
Foto: Christine Olsson/TT

Kommer du vilja ha barn, tro?

– Ja, absolut. Jag vill ha familj. Jag tycker det är häftigt med de idrottskvinnor som tävlar på elitnivå, får barn och sedan gör comeback på samma höga nivå som innan. Men sådant där vet man ju inte. Kroppar återhämtar ju sig olika.

Hur känns det att ha blivit en förebild för så många unga tjejer?

– Det är ju jättekul, men jag gör inget speciellt. Jag är bara mig själv och gör det jag tycker om att göra.

Vad tycker du om det kropps-ideal som råder idag?

– Nu verkar ju idealet handla om muskler och magrutor i stället för att vara spinkig ­eller smal, vilket ju är bra. Att träna för att vara stark och inte bli smalare är mer hälsosamt för kroppen. Men det krävs otroligt mycket jobb.

– Jag älskar och äter väldigt mycket mat. Det är mitt bränsle som jag behöver för att kunna prestera och må bra. Det är ett problem som många idrottskvinnor har, att de äter för lite. Vill man bygga muskler måste man äta mycket bra mat och styrketräna.

Du har redan uppnått dina drömmar, vilka mål har du nu?

– Till en början handlade det mycket om att vinna priser. Numera ser jag det mer som just ett jobb där jag hela tiden kan förbättra mina tider.

Kan du tänka dig att jobba med något annat?

– Nej, inte just nu. Simning-en är mitt jobb men jag är medveten om att jag inte kommer jobba som elitidrottare hela livet och just därför njuter jag enormt mycket just nu. Att hålla på som Therese Alshammar som slutade vid 38 års ålder är unikt. Det där är ju väldigt olika, men jag kan inte sluta nu för jag tycker det är så kul och håller därför gärna på 15 år till.

Vad har du för framtids-drömmar?

– Just nu vill jag fortsätta med simningen. Men senare skulle jag vilja föreläsa eller kommentera andras simning i tv till exempel. Jag vill gärna vara min egen chef och jag kommer garanterat aldrig ha ett kontorsjobb.

Vad är det som är så bra och roligt med att simma?

– Det är en individuell sport samtidigt som det är en lagsport. Man får resa mycket. Det är skonsamt för kroppen. Man känner inte att man svettas. Det ger kondition och styrka på samma gång. Och det är inte, som många verkar tro, farligt för håret. Jag har ju fortfarande fint hår, så det är bara att hoppa i.

Bästa råd någon gett dig?

– Att det är en del av idrottande och livet självt att kunna hantera motgångar. Känslan när man gått igenom motgången och är vidare är oslagbar. 

Scroll to Top