Havet som förbinder kontinenter, men också människor, glittrar nedanför terrassen när vi träffar de båda flickorna från Hittarp som är upphovet till den här berättelsen.
Eva Malmros och Eva Nilsson har hunnit bli mogna kvinnor, men de är fortfarande lika goda väninnor och bor nästan lika nära varandra som för 50 år sedan.
– Det är egentligen vår skolfröken som är upphov till allt. Hon berättade för oss hur man gjorde när man skickar flaskpost och de första vi skrev kastade vi i från bryggan här nere, säger Eva Nilsson och pekar ner mot stranden längs Öresund.
Under sommarlovet mellan tredje och fjärde klass 1967 åkte de båda evorna på semesterresa till Swinoujscie. Mitt på havet mellan Sverige och Polen kastade de i sina flaskor som de hade förberett i förväg.
– Vi skrev på tre språk och fick hjälp att översätta till tyska och engelska. Det var inget avancerat utan bara i stil med “My name is Eva. I am ten years old. How old are you?” minns Eva Nilsson och skrattar.
Flaskposten hade nästan fallit i glömska när det flera månader senare plötsligt kom ett brev från den polska textilindustristaden Lodz till Eva Nilssons föräldrahem.
Brevet var skrivet på tyska och skickat av den då 35-årige familjefadern och farmakologen Michal Oginski.
Han berättade att han hittat flaskan när han simmade i havet utanför den polska semesterorten Miedzyzdroje som ligger knappt två mil öster om Swinoujscie.
– Först befarade han att det var senapsgas i flaskan och simmade snabbt därifrån, men hans hustru Elisabeth trodde inte det utan bad honom simma ut igen och hämta den så att de kunde undersöka vad det var i den, berättar Eva Nilsson.
Första besöket
Utan att någon av dem då kunde ana det innebar det starten på en livslång vänskap som i grunden skulle förändra deras liv och ge dem möjligheter som de bara kunnat drömma om.
– Michal skickade med ett vykort från stranden där har han ritat en pil för att visa var han hittade flaskposten, säger Eva Nilsson och tar fram och visar det första brevet Michal skickade.
När Michal skrev brevet bodde han och Elisabeth med sin lilla dotter Joanna i en enrumslägenhet i Lodz. Han var doktor i farmakologi och hade precis startat en affärsverksamhet med att tillverka olika typer av gel, i början hårgel.
– Vi kunde ju ingen tyska, men min mamma började brevväxla med honom och två år senare kom han för första gången på besök till oss här i Hittarp.
På den tiden var det ingen enkel match för någon från andra sidan järnridån att åka på besök i väst. Michal var tvungen att ha en formell inbjudan som han kunde visa upp för myndigheterna.
– Dessutom fick inte hela familjen åka samtidigt. Minst en familjemedlem var tvungen att stanna kvar hemma. De bodde hos oss, eftersom vi hade mer plats, medan Evas mamma stod för all matlagning, berättar Eva Malmros.
– Det var nervöst första gången vi skulle träffa honom, säger hennes väninna och skrattar. Framför allt för det här med kindpussar när man hälsade. Vi visste inte hur det gick till och på vilken sida man började.
Byggde kontaktnät
Det första besöket följdes av flera och en djup vänskap mellan de båda evornas föräldrar och Michal och hans familj utvecklades.
– Michal var en riktig entreprenör, men det gick inte så bra för honom med geltillverkningen i början på grund av statsskicket i Polen. Därför hade han med sig polska varor, bland annat bärnstenssmycken, som han kunde sälja här och han tog med sig tekniska prylar från Sverige som var mycket eftertraktade i Polen.
– Det kunde ibland vara trasiga saker som hade slängts här, men som han reparerade och sålde vidare, berättar Eva Malmros.
Under åren som följde åkte även Evas och Evas föräldrar till Polen och hälsade på Michal och hans familj. Jul och nyår 1972–73 tillbringade Eva N och hennes föräldrar i Lodz för att få vara med om hur man firade vinterns högtider i Polen.
– Jag minns att de hade karp på julbordet. Det var ingen höjdare, säger hon och skrattar.
Michal kunde tack vare sina svenska vänner bygga upp ett kontaktnät utanför Polen och hans affärer gick bättre och bättre. Hans hårgel utvecklades till ett kontaktgel som används vid ultraljudsundersökningar och så småningom även till ett kommersiellt framgångsrikt antimyggmedel.
För några år sedan sålde Michal sitt farmakologiska företag. Det hade då 110 anställda. Flaskposten som de båda flickorna en gång för ett halvt sekel sedan kastade i från färjan har lett till ett både vetenskapligt och kulturellt utbyte mellan Sverige och Polen.
Fyra gånger har Michal blivit inbjuden att gästforska inom farmakologi vid Lunds universitet och konsertmusik av hans farfar, som var kompositör, har spelats i Helsingborg.
– Det blir många ringar på vattnet när man kastar i en flaskpost, säger Eva Nilsson filosofiskt.
Polska pappan
I början av augusti i somras träffades de tre familjerna i Miedzyzdroje vid den polska Östersjökusten för att fira att det var här Michal för femtio år sedan hittade flaskposten som förenade dem och förändrade deras liv.
– Vi passade även på att fira Michals 85-årsdag. Varken Evas eller mina föräldrar lever längre, men jag sa till Michal att han är min polska pappa. Det gjorde honom glad, berättar Eva Nilsson.
– Genom kontakten med Michal och hans familj har vi fått en inblick i ett Europa som vi inte kunde föreställa oss, säger Eva Malmlros. Dels hur det var att leva bakom järnridån, men även hur det var under kriget.
Michal visade oss Auschwitz där hans svärfar, som var motståndsman, dödades.
Nu hoppas de båda väninnorna från Hittarp att vänskapen går i arv till nästa generation och att deras fem barn ska fortsätta hålla kontakten med Michals båda barnbarn Carolina, 26, och Pavel, 22.
– De är i ungefär samma ålder och har redan tillbringat ett antal semestrar tillsammans, säger Eva Malmros.
Fotnot: Även Eva Malmros fick ett svar från Polen från en ung man som hittat hennes flaskpost. Men den kontakten rann ut i sanden efter några brev.
