Jonathan Ljungberg: “Livet kändes hopplöst – men allt vände när jag mötte Frida”

Jonathan Ljungberg råkade ut för en allvarlig olycka när han var 11 år.

– För min del är det då mitt liv började, för jag kommer inte ihåg det som var innan, berättar Jonathan och klappar hunden Ziloh som vill få plats mellan soffan och soffbordet i lägenheten där Jonathan bor med sin sambo Frida Björn.

Olyckan inträffade en sommar när Jonathans familj var på semester i Stockholm. När Jonathan skulle bada halkade han och föll fyra meter rakt ner i asfalten. Han fick tre hjärnblödningar och låg i koma.

– Det var högst tveksamt om jag skulle överleva, berättar Jonathan.

När Jonathan vaknade första gången på sjukhuset efter olyckan hade han ingen aning om vad som hänt eller var han befann sig.

– Jag trodde jag var i Japan och pratade på engelska. Jag vet inte varför.

Han kände igen sin familj men minnena från tiden innan olyckan var borta.

– Jag var väldigt arg, skrek, hatade allt och alla. Hjärnan blev rubbad och jag vet nu efter alla operationer att jag blir aggressiv av morfin.

Balansen var påverkad och han var tvungen att lära sig gå på nytt. Han blev döv på ett öra och fick operera ett skelande öga. Han fick också genomgå flera skalloperationer.

Först efter flera månader fick Jonathan komma hem. Till en början satt han i rullstol. Efter en tid skulle han börja skolan igen.

– Det var väldigt hemskt. Jag hade tydligen varit populär, bra i fotboll och kom tillbaka och var ett freak.

Jonathan drogs med aggressioner och fick raseriutbrott. Han upplevde sig mobbad och utstött.

– Det är förståeligt att man inte är så omtyckt när man är aggressiv, men det var inte det roligaste.

Kände sig värdelös

Efter olyckan hade han koncentrationssvårigheter, epilepsi, blev lätt stressad och trött. Han hade koordinations- och balansproblem. Alla förkunskaper i skolan var som bortblåsta.

– Jag kunde inte springa eller spela fotboll och det var svårt att hänga med i skolan. Det blev som ett helt annat språk.

Jonathans storebror Linus och barndomsvännen Anton var viktiga för honom. De stöttade och fanns där för honom men han missade mycket i skolan och mådde dåligt inombords.

– Jag började dricka, snusa, röka och umgås med äldre. Jag blev deprimerad och försökte ta livet av mig några gånger. Första gången var jag 14 år.

Jonathan blev inlagd och vårdad inom psykiatrin. Han kände sig värdelös.

– Jag tänkte att jag hade lika gärna kunnat dö. Det var så mycket som var krångligt, så mycket som blev fel och mycket jag inte kunde göra längre. Jag kände mig värdelös.

När han blev utskriven åkte han på semester till Thailand med sin syster och hennes nuvarande man. Där upplevde han en lättnad.

– Jag fick vara någon som ingen visste vem han var och det var ganska skönt. Men sedan kom jag tillbaka och då var jag på ruta ett igen. Då var det ut med kompisarna och dricka.

Jonathan flyttade med sin mamma från Trollhättan till Kalmar. Han var delvis sjukskriven, och hade svårt att arbeta heltid på grund av trötthet, stresskänslighet och epilepsi. Han drack mycket alkohol och åt mycket snabbmat för att döva sin inre oro. Ett tag vägde han 150 kilo.

En radikal förändring

– Livet vände egentligen inte förrän jag mötte Frida 2015, säger Jonathan och tittar med värme på flickvännen Frida Björn som sitter bredvid honom i soffan.

– När jag träffade Jonathan var han en väldigt vilsen person. Han hade inget hopp, berättar Frida.

Frida fick honom att göra en radikal förändring. Hon tjatade nämligen med honom till gymmet.

– Jag tränade mycket när jag träffade Jonathan. Då skulle han aldrig sätta sin fot på gymmet och han hade en massa ursäkter, säger Frida.

Jonathan blev intresserad av träning och mat, anlitade en personlig tränare och gick ner i vikt.

– Nu kan jag orka gå ut med hunden en timme utan att det känns som jag håller på att kvävas, och knäna håller. Det är sjukt stor skillnad.

Jonathan har utbildat sig till spa-terapeut och arbetar deltid som massör. Han bloggar om sitt liv och berättar om upp- och nedgångar, för att pusha andra att våga göra förändringar i livet, även om det kan kännas tufft.

– Jag vill nå ut till andra som mår dåligt. Jag vet ju själv hur det var. Man orkar inte kämpa och tycker inte att det är värt det för det kommer ändå att skita sig i slutändan. Saker går om man bara bestämmer sig och alla har ju olika förutsättningar.

Jonathan kämpar mot att falla tillbaka i ett alkohol- och matmissbruk och han hamnar stundtals i svackor när han känner sig orolig.

– Det är inte så att jag ångrar mig. Det ledde till något bra till slut och kanske var det något som jag behövde på den tiden.

Samtidigt finns det mycket i livet som gör honom lycklig och får honom att må bra. Han känner att livet är på väg åt rätt håll.

– Saker börjar falla på plats. Jag har Frida och djuren. Vi har inga barn men det kanske kommer det med. Jag har äntligen fått ett jobb som jag orkar med. Jag är så himla tacksam för min personliga tränare Mikael Yen. Även om jag har Frida hade jag inte klarat det utan honom, säger Jonathan och ler.