Piggare och mer vital (snart) 80-åring får man leta efter. Knepet sägs vara att “ta hand om sig och röra sig i ett skönt klimat”, menar Christina Schollin som bott här i Nerja i södra Spanien, mer eller mindre långa perioder sedan år 2000.
– När man blir äldre är det plötsligt väldigt bråttom att hinna med att ta det lugnt. Här njuter vi av livet utan stress och jag skriver just nu på mina memoarer, säger Christina – en av Sveriges största skådespelerskor – när Hemmets Journal hälsar på henne i det spanska huset.
Under våren och sommaren har hon tillsammans med sin dotter Pernilla och barnbarnen spelat in en ny säsong av Wahlgrens värld. Produktionen för den populära tv-serien tyckte att det var värdefullt med tre generationer tjejer: Pernilla, Bianca och mormor Christina. Därför ombads hon att medverka lite mer i denna omgång, som sänds i Kanal 5 i höst.
– Det blev några bra samtal som handlade om livet, om kärlek och hjärtesorg. Där jag kunde, i egenskap av den äldre generationen, bidra med lite klokskap och goda råd till dotter och dotterdotter. Mycket humor och skratt blandat med allvarliga samtal.
Hur skulle du beskriva din livsväg?
– Länge samlade jag på änglar och med tiden även på fjärilar. Nu har jag slutat samla, men jag är fortfarande intresserad av änglavärlden. Änglarna är en kontakt mellan himmel och jord. Jag tror på andlighet och ser änglarna som Guds budbärare på jorden. I 18 år drev jag en presentbutik i Gamla stan i Stockholm, som stängdes för något år sedan. Även i denna butik stod änglarna i fokus. Mina egna “Christinaänglar” såldes till förmån för behövande barn och samlade in 650 000 kronor, som gick direkt till bland annat Astrid Lindgrens barnsjukhus, Barnens ö, samt ett barnhem i Thailand för tsunamidrabbade barn. Detta är jag jättestolt över. Att dela med mig av mina inkomster och mitt välmående är en livsstil jag har. Jag föreläser om Hemligheten och Möjligheten, där jag avslöjar min hemlighet om hur man ska kunna uppnå optimal hälsa och välbefinnande: Min vision och väg i livet är att vara en god kraft i världen.
– Jag försöker också alltid att tänka positivt. För att tycka om andra, måste man börja med sig själv. Varje morgon försöker jag ställa mig framför spegeln och säga “Jag älskar dig”. Det kan låta löjligt, men jag tror man ska ta det som en vana, för jag tror det fungerar.
Vilken väg var den första du gick på?
– Jag har alltid lidit av mitt dåliga självförtroende. Förmodligen var det därför som jag redan i 9-årsåldern drömde om ett jobb som skådespelerska. Jag ville spela roller, ville vara någon annan. Känslan grundade sig i en slags blyghet, jag trodde aldrig på mig själv.
Som 11-åring hamnade Christina i Radiotjänsts flickkör och hon sjöng i både tv och radio, men främst ville hon ju spela teater.
– Det dröjde några år och som 17-åring valde jag att gå på en privat teaterskola. Men året därpå hade jag mina första roller, både på teatern och på film.
Har du någonsin tagit en omväg?
– Vissa val har varit livsavgörande och valda av mig själv, vissa saker i livet kan man inte välja – det kommer in i ens liv när man behöver det.
– Jag har en stark intuition, som ofta lett mig rätt och nästan aldrig på några villovägar. Även om min väg aldrig varit spikrak, utan lite småsnårig, så har allt som hänt mig haft en mening.
Vem har funnit vägen till ditt hjärta?
– Att Hans var den rätta var till exempel en sådan intuition. Jag var 19 år och Hans höll också på inom skådespelarbranschen.
– Jag föll för hans charm och humor. Sedan tror jag det var det gemensamma intresset för teatern som sammansvetsade oss. Det fanns en slags självklar samhörighet redan från början. Fullständigt självklar kärlek. Tänk att redan vid 19 års ålder veta vem man ska tillbringa resten av sitt liv med!
Endast efter en vecka som par bestämde Christina och Hans att de skulle gifta sig, men inte förrän efter fem år, då de båda hade gått klart sina utbildningar. Och så blev det.
– Visst har det inte enbart varit passion, det har funnits kriser då jag varit på väg att gå, men det viktiga är vad vi har gjort med dessa kriser. Vi har gått till botten med dem och utvecklat relationen istället för att gå skilda vägar.
Efter en vecka bestämde de att de skulle gifta sig – så småningom.
Det bästa som hänt dig på livets väg?
– Efter ett år som gifta föddes Peter. Därefter kom Niclas, Pernilla och Linus. Att bli mamma var helt livsomvälvande, en fantastisk chock och absolut det bästa jag fått vara med om. Hela min värld fick en helt annan betydelse. Jag har överöst dem med min kärlek, men jag slets mellan att vara med dem 100 procent och vara skådespelerska 100 procent.
– Jag tycker att det har varit intressant att sätta mig in i varje barns tankevärld och försöka förstå hur de resonerar. Under åren har jag skapat en bok till var och en, full med bilder och nedskrivna, roliga citat de sagt. Hela mitt liv har jag gått runt med papper och penna i fickan och varit beredd, annars glömmer man ju så lätt de där underbara uttrycken.
– Folk säger att barnbarn är livets efterrätt och jag kan hålla med till viss del. Att få vara mamma och vara sina barn så nära var så otroligt fantastiskt, tycker jag. Jag har älskat att bli mormor och farmor, men barnbarnen har man mer till låns och dem har man inte möjlighet att följa på samma nära håll.
När har du stått i en vägkorsning?
– Skådespelandet har för det mesta känts självklart, men visst har det funnits tider då jag undrat om jag skulle byta yrke. Den dramatiska teatern, som jag är utbildad inom, är den viktigaste för mig. Men när jag blev mamma stod jag inför ett avgörande livsval. Under samma period som Peter kom spelade jag stora, tunga roller på Dramaten. Framtiden såg spikrak ut, men plötsligt handlade inte mitt liv om endast teater längre. Jag gick upp till Ingmar Bergman, som då var chef, och frågade om jag kunde få tjänstledigt ett tag. Det fick jag inte, han bad mig välja mellan att fortsätta eller säga upp mig. Det var faktiskt inget svårt val, jag sa upp mig. Att vara mamma betydde mer för mig. Dessutom fick jag ett anbud att spela komedi mot Jan Malmsjö på Scalateatern i samma veva. Då kunde jag få del av både teater- och mammalivet samtidigt.
När har du känt att du varit på av- eller omväg?
– Från stora kriser i mitt liv har jag, i jämförelse med många andra, varit förskonad. Största traumat inträffade först år 2012, då jag drabbades av cancer. Jag genomgick starka strålbehandlingar i sex veckor som gav mig svåra biverkningar och jag kunde knappt gå. Det var tufft. Än idag går jag på efterkontroller en gång varje halvår.
Vart är du på väg i livet nu?
– Inför min 80-årsdag i december drömmer jag om att bjuda alla barn, respektive och barnbarn på en kryssning i Karibien. Men jag har just kollat upp priserna och det är inte billigt precis, så vi får se hur det blir. Men fira ska vi absolut göra. Pernilla fyller dessutom 50 på julafton i år.
– När man närmar sig 80 funderar man mycket på livet. Jag kommer inte att ge upp livet i första taget, men jag kommer att vara mer rädd och försiktig om mig, se till att inte stressa och bara njuta av livet. Det är enklare här nere, livet är inte så märkvärdigt.
– Jag har hållit på med gymnastik så länge jag kan minnas. Nuförtiden promenerar Hans och jag för att hålla oss i form och varje morgon tar vi en simtur i poolen här. Jag bestämde mig tidigt för att njuta av det jag har i livet och är tacksam varje dag av allt som erbjudits mig, att jag fortfarande är så kreativ och pigg i huvudet.
Hans har suttit och läst en bok uppe på balkongen, men kommer nu ner i trädgården i ett par randiga badbyxor och med en handduk slängd över axlarna.
– Jag går och simmar, förklarar han och Christina hojtar att hon snart kommer.
– Som sagt, välbefinnande, det är vårt ledord, säger Christina och sträcker upp ansiktet mot solen och blundar.
