Dominika Peczynski: Anders bara fnissar åt mina galenskaper

Dominika Peczynski har gjort en verklig klassresa. Från polsk flykting till popdiva och de fina salongerna på Östermalm. Och hon är fortfarande nykär i maken Anders Borg som hon tycker är en på miljonen.

När Dominika Peczynski fyller 50 år nu i september vill hon inte fira sin födelsedag. Nej, hon vill fira självbiografin Jag gör som jag vill som hon släpper samma dag.

– Syftet med boken är att visa att man kan göra som man vill och gå sin egen väg i livet. Det har kostat en del men det har varit värt priset, säger Dominika.

Hon erkänner att hennes liv bestått av många deppiga perioder, men hon har lärt sig att det mesta ordnar sig.

– Jag skrev boken för att roa och underhålla människor på min egen bekostnad, något som jag tycker saknas i många självbiografier. Jag vill inte att det ska vara en “tycka synd om mig-bok”, den där gamla offerkoftan är redan alltför använd, säger Dominika när vi ses i hennes och maken Anders Borgs våning på Östermalm.

Dominika var bara 7 år när hon kom till Sverige med mamma och pappa från Polen. Landet var då en politisk diktatur och Dominika berättar att familjen levde ganska farligt.

– Antisemitismen var väldigt framträdande och folk försvann och hamnade i fängelse. Mamma är judinna, men eftersom hon inte har ett judiskt efternamn klarade vi oss undan förföljelserna.

Föräldrarna packade luftmadrasser, hinkar och spadar i bilen och Dominika trodde att de skulle på solsemester till Grekland. Men turen gick till Sverige i hopp om en ny framtid.

Eftersom hennes mamma och pappa inte hade uppehållstillstånd var stämningen spänd. Dominika beskriver hur hon höll tyst för att hon kunde känna föräldrarnas ångest.

Familjen hamnade sedan i förorten Bredäng i Stockholm och Dominika började på judiska skolan på Östermalm.

– Det var först när jag kom till Sverige som jag fick veta att jag är judinna, berättar Dominika när vi slår oss ner med kaffe och bullar i en blå sammetssoffa som är placerad framför en gigantisk bokhylla.

 

Dominika Peczynski: Anders bara fnissar åt mina galenskaper
Den vackra våningen på Östermalm är långt från förortslägenheten där Dominika Peczynski växte upp.

En liten prinsessa
Med polska mått mätt hade familjen, innan flytten till Sverige, en ekonomisk stabilitet. Där gick Dominika på balettskola och var familjens lilla prinsessa. Hon var enda barnet och hade egen barnflicka som gav henne all sin tid och bekräftelse. Hon blev sedd och älskad av alla.

Men efter familjens flytt och inte minst efter lillebrors ankomst förändrades villkoren. Dominikas mamma hamnade på psyket och hotet om utvisning påverkade familjen mycket.

– Plötsligt blev jag åsidosatt och hamnade i skymundan.

På gott och ont. Jag fick klara mig på egen hand och blev tidigt självständig, säger Dominika som beskriver hur hon egentligen alltid haft en pågående konflikt med sin mamma sedan dess. Pappan har
varit lättare att förlåta, kanske mest för att han inte lever längre.

– Självklart älskar och saknar jag min mamma om vi är ifrån varandra längre perioder. Hon är beläst och intelligent, både kulturhistoriskt och matematiskt. Vi kan ha bra samtal. Men det är komplicerat. Till exempel slutar nästan varje samtal med att någon av oss slänger på luren. Vi kan ha pratat i flera timmar med varandra för att sedan avsluta med ett bråk.

Det är samma visa varje gång. Men med tiden har Dominika börjat förstå sin mamma alltmer och ser alla hennes positiva egenskaper.

– Men att förlåta att hon inte såg mig under min uppväxt är svårt, säger Dominika och berättar att hon ofta revolterade mot sina föräldrar.

– Jag tatuerade mig för att få en reaktion av mamma, men när hon sa att den var fin var det inte kul. Jag gjorde inte fler tatueringar.

Dominika erkänner att hon var allt annat än lätthanterlig. Hon gillade att gå sin mamma på nerverna.
– Det roade mig. Jag var hemsk. Som 14-åring rymde jag hemifrån med en kompis. Vi tog oss ända till Danmark, men där blev vi tagna av polisen och fick poliseskort till Göteborg.

 

Dominika Peczynski: Anders bara fnissar åt mina galenskaper
Army of Lovers: Alexander Bard, Dominika Peczynski och Jean-Pierre Barda uppträder fortfarande ibland. (Foto: TT)

Misshandlades svårt
På högstadiet blev Dominika tillsammans med Andy. Och när han som 17-åring fick en egen lägenhet flyttade hon in med honom.

– Ganska omedelbart började han slå mig.

I halvannat år utsattes hon för grov misshandel. Hon slutade att vara kär efter första slaget men vågade inte lämna. Än mindre polisanmäla. Det handlade dessutom om prestige. Hon ville inte ge sina föräldrar rätt i att hon faktiskt var för ung för att flytta hemifrån.

– Jag föraktade honom kopiöst, han slog mig med hammare och spritflaskor i huvudet och sparkade mig i magen. Om nätterna väcktes jag av att han våldtog mig.

När Dominika stod blodig och i bara trosorna ute en kall vinternatt ringde hon till slut polisen. De frågade henne om hon ville anmäla pojkvännen men hon vågade inte.

Dominika återvände till sina föräldrar och tillsammans gjorde de upp en plan. Hon flydde från Andy genom att i hemlighet åka till Aten för att arbeta som modell.

Dominika var borta i nästan två år. Hon reste runt till olika länder i Europa och gjorde diverse modelljobb.
– Till skillnad från många andra upplevde jag modellvärlden som trygg och härlig.

Tiden som modell summerar Dominika som en praktisk och bra flyktväg från den kille som misshandlade henne. Men det var även en rolig tid, en ögonöppnare som ­visade på andra möjligheter.

Tillbaka i Sverige blev Dominika god vän med Camilla Thulin och genom henne kom hon i kontakt med Alexander Bard och Jean-Pierre Barda.

Så blev hon en del av bandet Army of Lovers och turnerade i hela världen.

– Jag blev popstjärna utan att kunna sjunga. För många låter det nog som högmod men jag trodde aldrig att jag var Mariah Carey, jag bara tog tillvara en möjlighet som erbjöds mig. Och än idag får vi bokningar.

Alla gäster grät
I början av sin bok beskriver Dominika sin 30-årsfest. Hur hon, som fattig polsk invandrartjej från miljonprogrammen hunnit bocka av allt hon drömt om. Hon hade gjort allt, fattade allt och kunde precis allt.

– Vid 30 drabbades jag av hybris och kände mig bättre än alla andra. Tuffast i stan.

Men högmod går före fall.

I boken skriver hon: Man kan lätt tro att högmod och självförtroende är samma sak, men det finns en viktig skillnad, högmod är inte förankrat i verkligheten. Det är en slags psykos där ens egen betydelse och förmåga överdrivs och ska inte förväxlas med ett gott självförtroende. Varje gång jag har drabbats av högmod i mitt liv har det lett till katastrof. Nu känner jag igen signalerna: när jag börjar tro att jag kan och vet bättre än alla andra så gäller det att hålla tillbaka.

– Bara för att det är bra nu behöver det ju inte vara för alltid. Numera är jag ständigt beredd på katastrofer.

Idag, nästan på dagen 20 år efter “hybris-festen”, sitter vi här i en våning på Östermalm. Anders steker kycklingburgare till Dominikas son Harry och stämningen i hemmet är lättsam och ­familjär.

Dominikas dotter bor just nu hos sin pappa och Anders tre barn är för tillfället inte hemma. Dominika tar mig med på en husesyn och påvisar att varje barn har fått sitt eget rum.

– Det är bara två som delar rum och det är de som betalar för hela kalaset, haha!

Du har ju sagt att du inte vill gifta dig.

– Ja, vad ska man säga. Jag har alltid tyckt det verkat töntigt att gifta sig. Men för Anders var det viktigt. Han menar att genom ett giftermål manifesterar man att relationen är seriös, det är en viktig symbolik för honom. Och gissa vad, jag var helt galen månaderna innan bröllopet. Jag var en helt hysterisk blivande fru. Och även om jag fortfarande inte förstår poängen med äktenskapet måste jag medge att bröllopsfesten var magisk. Alla gäster grät och vi grät.

Det har knappt gått två år sedan bröllopet och du är fortfarande nykär.
– Anders är en på miljonen. Han ser bra ut, månar om mig, är otroligt intelligent, generös och glad. Han är alltid på gång i livet och har inga synpunkter på hur jag är eller vad jag gör. Han bara fnissar åt mina galenskaper.

 

Dominika Peczynski: Anders bara fnissar åt mina galenskaper
Jag är nog ganska slapp som mamma, säger Dominika. Här med yngsta barnet Harry.

Låter ju fantastiskt, men ni kan bråka också?
– Absolut, vi kan ha stormiga bråk då vi skriker och har oss. Främst om ordningen här hemma. För inte så länge sedan ställde han plötsligt alla soppåsar i hallen. Han skulle testa mig och se hur länge de kunde stå där innan jag gick ner och slängde sopor. Till slut frågade han mig om jag ens vet var soprummet ligger. Där blev jag rejält avslöjad. Han gick då ner med soporna och jag vet fortfarande inte var soprummet är.

– Vi har även tjafsat om att jag dröjer för länge med att betala mina räkningar och drar på mig en massa betalningsanmärkningar. Det har gått så långt att Anders står bakom mig och ser till att jag betalar så fort jag får räkningen. Efter sex år med Anders bakom ryggen har jag börjat öppna breven själv.

Du mår bra med Anders.
– Ja, jag upplever att jag mognar och utvecklas i expressfart tillsammans med honom. Jag känner mig nöjd och tacksam och just med honom vill och kan jag kompromissa.

Och Andy, pojkvännen som gjorde dig så illa. Hur påverkar den perioden dig nu?
– Jag har fortfarande sår och kommer nog bära med mig dem för alltid. Andy dog senare av en heroinöverdos. Jag blev inte skadeglad men jag kände en lättnad efter hans bortgång.

Hur är du som mamma?
– Ungefär som jag är som städerska, ganska slapp alltså. Jag är rätt dålig på gränssättning och ger efter för tjat. Mina exmän får ta de tråkiga bitarna, haha! Och båda mina barn har riktiga hyvens pappor.

Vad har du för framtidsdrömmar?
– Jag skulle vilja skriva fiktion. Och så vill jag bli skitrik också.

Men med tanke på var vi sitter skulle nog de flesta säga att du är rätt förmögen?
– Ja, jag skäms när jag säger det och vet att vi har en bra standard men jag skulle vilja bli sådär snuskigt rik, några hundra miljoner på banken.

Dominika har aldrig längtat efter ordning i sitt liv, snarare dragits till lite äventyr. Hon har blivit bedömd av sina föräldrar, lärare och även i media. Men det faktum att människors dömande stundtals gjort Dominika både ledsen och arg har det lett till att hon själv inte dömer andra.

– Jag försöker bemöta människor nyfiket och öppet, utan att låta mig begränsas av fördomar om omoral. Visst har jag brytt mig om vad andra tycker, blivit sårad och känt mig utanför många gånger men jag har valt ett liv i min egen smak.

Dominika menar att andra, de som vill, kan följa strömmen, blekna och rätta in sig i ledet. Men själv gör hon som hon vill.

Scroll to Top