Så blev Madeleine av med sitt sockerberoende

Så länge hon kan minnas har Madeleine Midenstrand, 61, haft ett komplicerat förhållande till sötsaker.  

– Det kunde hända att jag åt upp hela smeten om jag skulle baka en sockerkaka och jag frossade alltid i min ensamhet. Godis, kaffebröd och glass var min hemlighet, säger Madeleine.

Första tecknet på att allt inte stod rätt till var när Madeleine var i 10-årsåldern och hennes mamma hade bakat kanelbullar hemma i Upplands Väsby, norr om Stockholm. På bara ett nafs hade Madeleine satt i sig allt som stod uppdukat på kaffebordet. Hon förstod det inte då, men det visade sig bara vara det allra första tecknet på att hon drabbats av ett begär som skulle komma att ta över hennes liv. 

– Jag var så ung men vet att jag undrade över det här enorma suget, varför kunde jag inte bara ta en liten godsak och vara nöjd som alla andra? När jag var i farten länsade jag faten och alla förråd och frossade, det fanns ingen botten i mig.

Uppväxten i ett frireligiöst hem väckte tidigt rädsla och ångest. Långt upp i vuxen ålder plågades hon av mardrömmar. Sötsakerna hade en lugnande inverkan. Att hetsäta blev tidigt en vana.

– Jag var överspänd och livrädd för allt. Så länge jag kan minnas har det vilat ett dödshot över mitt huvud. Man målade upp det här skräckscenariot att jorden när som helst skulle gå under, och de utvalda bli hämtade av Jesus och resten skulle hamna i helvetet för evigt. Jag, som inombords var så fylld av hat och uppror, skulle säkert hamna där också. Jag dövade ångesten med godis och mådde bättre när jag åt.

Direkt efter gymnasiet började Madeleine arbeta som översättare av tv- och videoprogram, tidningar och böcker. Under många år bodde hon i Finland och Tyskland och arbetade hemifrån. Hon såg alltid till att ha ett förråd hemma av choklad, smågodis, kaffebröd och glass.

– Hela dagarna fantiserade jag om vad jag skulle äta på kvällen. Att äta tillsammans med andra var otänkbart, då tackade jag hellre nej. Det kändes skämmigt, jag ville helst vara ifred när jag åt och frossade. 

Efteråt blev hon dåsig, fick huvudvärk, som en baksmälla efter en fylla, och hon drabbades även av bakfylleångest. Ibland svimmade hon av en kort stund.

– Jag mådde illa, fick hjärtklappning och svettades. Ofta vaknade jag på morgonen och tänkte: “Nu ska jag sluta!” 

Drack litervis med saft

En kväll när hon smuttat på ett litet glas söt likör reste hon sig och gick ut med brickan till köket. Där föll hon ihop och allt blev svart.

– Jag blev blind och jag blev fullständigt livrädd. Jag vet inte hur länge jag blev liggandes avsvimmad på golvet innan jag lyckades kravla mig in till sängen. Jag tänkte att om jag inte slutar äta så här, så tar jag livet av mig.

Under flera år gick Madeleine i terapi där hon talade om sina ätstörningar. Som mest pendlade hon 20 kilo i vikt. 

– Efter en frossarperiod blev jag alltid kraftigt sjuk. Jag kollapsade, fick hög feber och sov ofta flera dygn i sträck och tvingades sluta. Då började jag istället träna och endorfiner ersatte sockerkickarna. 

Periodvis lyckades hon upphöra helt med hetsätningen, för att istället träna och äta sunt. Men sedan föll hon tillbaka i sina gamla vanor. Hennes sociala liv och umgänge med vänner och bekanta tog stryk. 

– Problemet var att jag fortsatte äta socker som finns dolt i maten, som ketchup, senap, flingor och smaksatt yoghurt.

Hetsätningen triggades inte bara igång av godis och bröd, utan också av tillsatser. Salt och andra kryddor gjorde henne speedad, splittrad och okoncentrerad, ständigt hungrig och sugen.

– Jag kunde ofta inte tänka på annat än mat och klättrade på väggarna om jag inte fick äta hela tiden. 

Fun Light var en storfavorit. Madeleine arbetade även som språklärare i Tyskland och såg till att hennes elever fick köpa en årsförbrukning av saften när de bilade till Sverige eftersom den inte fanns i Tyskland.

– Under åtta år fullständigt bälgade jag i mig den dryck som författaren Mats-Eric Nilsson, i boken Den hemliga kocken, beskriver som riktigt otäck i sin kemiska sammansättning. 

Vändningen kom 2005 då hon fick syn på en bok med en härlig grön marsipantårta på omslaget, Sockerbomben av Bitten Jonsson. 

– Alla pusselbitar föll på plats. Äntligen förstod jag varför kroppen värkte och sömnen var urusel. Jag var 50 men kände mig som en 80-åring. Tårarna forsade av lättnad. 

Sockerbomben blev som en bibel för Madeleine. Hon rensade skafferiet och gav bort fyra kassar fyllda med vitt mjöl, strösocker, juicer och ljust bröd.  

– Jag läste allt jag kom över om sockerberoende men fortsatte äta mig hög på pizza, piroger och pajer. Det tog ett år för mig att förstå hur mycket jag måste utesluta som faktiskt innehöll socker och triggade igång mig.

Hon lyckades trappa ner på egen hand och mådde allt bättre. Krämporna försvann liksom suget.

– Jag hör till dem som inte kan äta bara lite, utan måste avstå helt. 

Ett enda återfall

Idag har Madeleine varit sockerfri i tio år. Hon har träffat sin stora kärlek Lars och de lever idag tillsammans i Bromma, strax utanför Stockholm. 

– Det tog bara några veckor så försvann suget efter socker och fett. Kroppen hämtade sig långsamt och fick ett slags lugn och ro. Jag kom igång med träningen och mådde bättre än på många år.  

Sockerberoendet har hon ersatt med kärlek, både till sig själv och till andra. Madeleine utvecklar och lär känna nya sidor hos sig själv idag när hon inte behöver gömma sig för att få frossa ifred.

– Jag älskar våra två katter och har lärt mig att kommunicera med djur och annan medial träning, reiki, hypnos och astrologi. Min man och jag reser mycket och jag känner mig friare och lyckligare än på länge.

För Madeleine gäller noll-tolerans mot socker, kaffebröd och annat som kan trigga igång sötsuget. Men hon älskar att baka och sötar då med agavesirap och kokossocker.

– Mitt godis är mjölk- och sockerfritt. Jag klarar av det utan att det slår slint i hjärnan, men bara en enda bit. Äter jag för mycket skulle alla hämningar släppa, och dit vill jag inte igen.

För snart fyra år sedan hade hon sitt enda återfall. Det pågick från våren till hösten 2013, då hon på bara några månader gick upp 25 kilo.

– Det var så fruktansvärt att det vill varken jag eller Lars någonsin uppleva igen. Jag frossade i socker och fett och det slutade med en enorm krasch. Men jag fick en psykisk insikt som var bra för mig.

Trots återfallet är Madeleine en fanatisk “sockermotståndare” och tycker att socker är en drog som borde förbjudas. Hennes smaklökar har förändrats sedan hon slutat med socker. Sådant som inte alls smakade sött förut kan nu smaka väldigt sött. 

– Jag är inte bara sockerfri, utan en fri människa idag. Sockret har tappat sin makt över mig, mina tankar och mina känslor. Nu är det jag som bestämmer över mitt liv och jag har aldrig mått så bra som nu.