Likt många andra småkillar drömde Axel Schylström om att bli fotbollsproffs och han tränade på målgester framför spegeln.
– Jag hade två stora intressen, fotbollen och musiken. Min pappa är musiknörd, spelar i ett band och har extremt många instrument. Så jag tror att mitt intresse för musiken kommer från honom.
Axel var mittfältare och tillhörde fotbollslaget Sleipners A-lagstrupp i division 1.
– Efter studenten hade jag tänkt spela fotboll, jobba och fundera ett år på vad jag ville fortsätta med. Att bli artist var nog en dröm som kom till mig senare i livet, berättar Axel när vi ses på hans skivbolag ett tag innan han ska vara med i årets Melodifestival. Han fortsätter:
– Och att få vara med i Melodifestivalen har jag nog bara drömt om sedan ett par år tillbaka. Men när jag väl vågade drömma den drömmen gick jag “all-in”.
Axel berättar att han skrev en massa potentiella låtar som skulle kunna passa Melodifestivalen.
– Jag skickade sedan in tre låtar och den jag trodde mest på var den låt de ville ha. När ingen ser handlar om att man alltid ska våga bete sig som man gör när man är helt ensam, våga vara konstig och våga fuldansa, till exempel. Axel lovar att det blir dans och party på scenen.
Ödesdigert busstreck
Men länge trodde många i Axels omgivning att “dans och party” var en omöjlighet. Fem år har nu gått sedan Axel, några dagar innan sin student, tog det ödesdigra beslutet att tillsammans med en kompis klättra upp på ett tåg.
– Det var ett sådant där riktigt busstreck. Vi var ute nattetid och passerade järnvägsstationen i Norrköping där jag bodde då. Men, tack och lov minns jag inte riktigt varför vi gjorde denna dumhet och jag minns inte heller hur olyckan gick till, berättar Axel, som blev träffad av strömförande ledningar och fick 16 000 volt genom kroppen.
Axel minns bara hur han halvvaken ligger tvärs över rälsen och en man pratar lugnande med honom.
– Ganska snart kom ambulansen och jag -pendlade mellan att vara medvetslös och vid medvetande.
Familjen mer eller -mindre bodde på sjukhuset de följande fyra månaderna som han låg inlagd.
– De var ett otroligt stöd för mig.
Läkarna gjorde hudskrubbningar, genomförde över 20 operationer och efter nästan ett halvår på sjukhuset fick Axel fortsätta att åka dit under dagarna i ytterligare sju månader. I början var Axel kopplad till en respirator och kunde inte tala, och kroppen smärtade så fruktansvärt att han inte kunde kommunicera
ens genom kroppsspråk med sin -omgivning.
– Men det som gjorde mest ont var nog ångesten över vad jag hade gjort, menar Axel som snabbt gick ner
20 kilo.
– Den första tiden handlade det bara om att överleva och att på nytt lära mig att andas. Men ganska tidigt satte jag upp en målbild att jag skulle komma tillbaka till fotbollsplanen igen.
Som en mumie
Tiden efter olyckan såg han ut som en mumie med hela kroppen inlindad i bandage. Det var egentligen först när han kom hem som nästa prövning tog vid.
– Det var oerhört tufft att se mig själv i spegeln för första gången. Jag var en rätt fåfäng 19-åring vars kropp plötsligt var fylld med tredje gradens brännskador på sjuttio procent av kroppen. Det var klart att man ifrågasatte om någon tjej verkligen skulle vilja vara tillsammans med mig och om man överhuvudtaget skulle vänja sig vid sitt nya utseende.
Axel beskriver ett specifikt tillfälle som blev en rejäl vändpunkt i hans liv och synen på sig själv.
– Det var sommar och jag var vid en badstrand med några kompisar. Jag minns att jag tog av mig kläderna och hoppade i och badade som alla andra. Det var det bästa beslutet jag någonsin tagit. Folk tittade, men från den dagen bestämde jag mig att jag inte skulle skämmas över min kropp. Idag tycker jag om mig själv lika mycket som innan olyckan. Och att jag valt ett yrke som minst sagt är blottande säger en hel del om mitt självförtroende idag, menar Axel som nu alltså helhjärtat satsar på musiken.
Återfann passionen
Axel tog på allvar tag i musikskrivandet och återfann passionen.
– Visst kan det låta klyschigt, men olyckan har verk-ligen lärt mig att fånga dagen. Jag kunde lika gärna mist livet och kände istället hur viktigt det är att ta vara på det.
Det var just den känslan, tävlingsinstinkten och att våga misslyckas som gjorde att han sökte till tv-programmet Idol 2015, där han slutade på fjärde plats.
Sedan drygt ett år tillbaka är Axel tillsammans med Malin.
– Det är skönt att vi träffades efter olyckan. Hon har bara känt mig så här. Strax innan Idol-resan hade jag precis börjat plugga till sjukgymnast och det var under den utbildningen som vi träffades. Det blev ett sidospår och jag hoppade av efter ett halvår på grund av Idol, men Malin fortsatte plugga och hon är nu snart klar sjukgymnast.
– Hon har bara känt mig så här.
Hur känner du när folk på stan tittar på dig idag?
– Man märker på blickarna om de tittar på mig för att jag ser ut som jag gör eller om det är för att de känner igen mig från Idol. Men jag fokuserar inte på hur andra ser på mig utan hur jag ser på mig själv.
Vilka är dina bästa tips för att ta sig igenom en jobbig period i livet?
– Att se framåt på sina målsättningar och inte blicka bakåt. Men samtidigt måste man orka gå igenom de dåliga dagarna, för det ska man komma ihåg, att de där dagarna kommer alltid.
Vad har du för framtidsdrömmar?
– Att det ska gå bra för mig i Melodifestivalen och att den ska möjliggöra en turné och att jag förhoppningsvis blir en etablerad artist som får uppträda för den stora publiken. År 2012 låg jag i sjukhussängen och tränade på att andas. I år står jag på Melloscenen. Jag menar att den resan visar att precis allting i den här världen är möjligt.
