Kenneth Gärdestad öppnar ytterdörren med en svart keps på huvudet. Under den sitter ett bandage. Han har hudcancer och har opererats tre gånger. Två av dem har han transplanterat hud från underarmen till skallen, berättar han.
– Jag har väl varit dålig på att skydda mig mot solen. När jag var liten och gick på stranden och i skogen hade jag aldrig mössa. Vi har en lägenhet i Spanien, där jag har solat för att få bort min psoriasis.
Förutom hudcancern har Kenneth haft lymfom, en cancersjukdom som drabbar lymfsystemet.
– Men de säger att jag är frisk från den nu.
Förra året skulle hans lillebror Ted Gärdestad ha fyllt 60. Den 22 juni i sommar är det 20 år sedan Ted tog sitt liv. Hur minnet av honom ska hedras vet Kenneth inte ännu.
Ingen diagnos
När Ted dog hade han länge hört röster, onda andar som hela tiden hotade honom.
– Han fick aldrig någon tydlig diagnos men förmodligen var han schizofren.
Kenneth sätter sig i bilen för att köra till Silverdals kapell, där Ted är begravd. Här låg tidigare en gammal garnisonskyrkogård, där bröderna lekte som små. Kenneth går genom en allé med höga björkar, innan han viker av.
– Ja, du ser. Det är inte bara vi som kommer hit, utan också många fans. De kommer med blommor på bemärkelsedagar.
Snön är upptrampad framför familjegraven, där Ted vilar bredvid storebror Kjell, mamma Margit och pappa Arne, som gick bort förra året. Ljungen och de svarta lyktorna är översnöade. Kenneth borstar bort lite snö från gravstenen, där någon lagt ett vitt stenhjärta.
Han har vant sig vid att besöka graven.
– Jag går hit med ett allvar. Det är inte så lätt att handskas med döden. När jag är här kommer minnena till liv igen.
Hoppade framför tåget
Teds sista dag i livet putsade Kenneth på sin bil, när mamma ringde. Ted skulle ta en promenad men det hade gått flera timmar utan att han kommit tillbaka. Kenneth hämtade hans golden retriever Higgins och började söka efter brodern i skogen och vid sjöarna.
– När jag kom tillbaka hörde jag helikoptrar flyga, men jag tänkte att det bara var en tillfällighet.
Kvällen därpå åkte Kenneth till polisstationen.
– De hade ett allvarligt besked: “Din bror är död.” Det var overkligt.
Ted hade hoppat framför tåget vid Häggviks station.
– Första månaderna var allting spöklikt. När träden vajade i vinden och det blev skuggor, kändes det som om Ted talade till mig. Jag upplevde att han var en andlig varelse, som försökte nå mig.
På vägen hem stannar Kenneth till vid några tennisbanor vid Edsviken, där Ted spelade. Som junior var han rankad tvåa i Sverige efter Björn Borg.
– Björn var väldigt tyst på banan. Han var fokuserad, precis som Ted.
Familjen Gärdestad var en idrottsfamilj. Äldste sonen Kjell var friidrottare och tävlade bland annat mot Anders Gärderud. Själv spelade Kenneth basket och kvalade till Allsvenskan med Turebergs IF.
Låtarna handlade om Ted
I familjen fanns högra krav på att prestera. Pappa Arne var kronofogdeassistent. När Kenneth kom hem med högsta betyg, var hans kommentar: “Var det några fler som fick stort A”?
– Vad jag än gjorde dög jag aldrig riktigt. Det har gjort mig till en kämpe. Jag blev ju basketspelare, trots att jag bara är 173 centimeter.
Kenneth passerar Sollentuna centrum, där bröderna uppträdde första gången. Då var de fyra och tolv, och var stand-in för Lill-Babs. Texten Jag är Ted och jag har mina bröder hade pappa skrivit till melodin Jag är lapp och jag har mina renar.
– Ted tyckte det var väldigt kul, då var han inte blyg ännu. Jag spelade gitarr med tummen.
Redan som treåring sjöng Ted klockrent och vid åtta fick han sitt första dragspel. Kenneth blev hans ständige följeslagare.
– Ted ville inte bära, så antingen bar jag dragspelet eller tennisväskan.
Kenneth stannar bilen utanför tegelvillan på Åkervägen i Sollentuna, som pappa byggde. Där kom många låtar till och de flesta handlade om Ted.
Som den gången han inte kom hem från skolan.
– Ted hade blivit nedslagen av några ungar. De hade slängt honom i ett dike och där hittade jag honom, blåslagen och skitig. Då sa han: “Tack för att du kom. Jag vet inte vad som skulle ha hänt
annars.”
Han blev retad för sina fräknar.
Som tröst skrev Kenneth en lustig låt om hur han fick fräken efter fräken när han gick i öknen.
I hobbyrummet kom även Sol, vind och vatten till. Ted, som var 16, hade sjungit tre ord – sol, vin och vatten.
– Det där med vin kommer farsan aldrig tillåta, sa jag. Det var en fredslåt, som jag gjorde färdig när jag gick vakt på regementet i Södertälje.
Skivkontraktet skaffade de sig efter en titt i telefonkatalogen. När de ringde på hos skivbolaget Polar music öppnades bara en springa. Ted tog kommandot: “Antingen lyssnar du nu eller så går vi till ett annat skivbolag”.
– Då slogs dörren upp och den lurviga figuren som stod där var Benny Andersson.
Kenneth parkerar utanför den arkitektritade funkisvillan, där hela familjen bott sedan 1976. I källaren byggde Ted och Kenneth en ljudisolerad studio som fortfarande finns kvar.
– Pappa ville ha hela familjen samlad. På 1950-talet träffade han en annan kvinna och våra föräldrar skilde sig. Men pappa ångrade sig djupt och han och mamma gifte sig igen. Det var så Ted kom till.
Bor kvar i villan
Idag bor Kenneth, hustrun Kicki och de två vuxna sönerna i villan, medan dottern har flyttat till staden.
I studion står två pianon kvar. Där finns också statyetten, som Ted och Kenneth fick när de vann Melodifestivalen med låten Satellit 1979.
På övervåningen fungerar ett blått piano som “altare” med artistbilder på Ted, guldskivor och en inramad krönika där Göran Greider geniförklarar bröderna. Där finns också Musikförläggarnas hederspris, som Kenneth tilldelades förra året.
Första gången Kenneth märkte att livet inte längre lekte för Ted, var när han besökte honom i Boston, där Kenneth gick en masterutbildning i arkitektur. Under den här perioden åkte Ted ofta till Bhagwan camp i Oregon.
– Jag märkte direkt att han inte var den gamla Ted, när han kom inbakad i plasthandskar och handsprit för att hålla sig fri från smitta. Den gamle, vanlige Ted skrämdes inte av något och hans rädsla skrämde mig.
När Olof Palme sköts 1986 spreds rykten att Ted var den eftersökte 33-åringen.
– Vänner berättade att de hörde folk prata på bussen. Trots att Ted satt på ett tåg mellan Rumänien och Italien när det hände.
Anklagelserna gjorde Ted, som nu hörde röster, ännu sjukare, menar Kenneth.
– Det måste ha gnagt ordentligt att folk ville göra honom illa.
De onda andarna i huvudet fick Ted att banka i väggar och kasta saker. Vid ett tillfälle slog han sönder barnens våningssäng i Kenneths lägenhet och gav sig på tv:n.
Blev bara värre
Varken Ted eller pappan ville erkänna sjukdomen och situationen blev allt värre. När Kenneth kom hem en dag väntade poliser på honom. Det gick ett rykte att Ted var Lasermannen och nu ville de fråga ut Kenneth.
– Det värsta var att när jag satt där, gnagde det hela tiden i huvudet. Tänk om det är sant? Jag är så ledsen att det här kunde hända. Ted som varit älskad av alla och fått utmärkelsen århundradets bästa artist.
Kenneth tror att Ted kanske begick självmord för att han inte orkade längre. Han ville ingen något ont, till skillnad från rösterna som hotade honom.
I sjukdomen nådde Kenneth inte Ted.
– Det gjorde ont. Jag blev väldigt tagen när Ted inte sa emot när jag skrev Den stora sorgens famn på sista skivan. Jag var rädd att han skulle säga nej, för att den handlade så tydligt om oss.
Varje gång Kenneth hör en bra version av den blir han berörd.
– Det är en läkande sorg, eftersom man känner kärleken mellan mig och Ted.
