Kristina och David hade varit tillsammans i sju år och deras dotter Ella hade hunnit bli två. David drev eget företag inom kommunikation på nätet och Kristina arbetade på ett it-företag. Deras drömhus i Österåker, som de själva varit med att utforma, var precis färdigritat. Framtiden såg ljus ut och de kände att det var dags att gifta sig.
Varken Kristina eller David ville ha ett stor kyrkbröllop och bestämde sig därför för att åka till Las Vegas och gifta sig på egen hand.
Kristina visste att Davids kompisar planerade en svensexa, men David själv anade ingenting. Så kom den där dagen som skulle förändra de bådas liv på många sätt. På svensexan hade man ordnat en brottningsmatch med alla kompisarna. David berättar att alla grabbar var klädda i sumodräkter och vid ett tillfälle körde han huvudet rakt i motståndarens tunga plastdräkt.
– Smällen kändes i nacken på en gång. Varje dag därefter hade jag ont i huvud och nacke.
Trots smärtan fullföljde paret sina planer och reste till Las Vegas och gifte sig.
– Det blev en fin dag. Men värken höll sig kvar efter bröllopet och efter ett besök hos husläkaren blev jag rekommenderad att söka upp en naprapat för att få hjälp.
I ilfart till sjukhus
Besöket hos naprapaten blev dramatiskt. En blodpropp, som troligen skapats av en skada på artären vid sumobrottningen, frigjordes av naprapaten behandling och satte sig i hjärnstammen. David förlorade medvetandet. Han fördes med ambulans i ilfart till Karolinska universitetssjukhuset.
Kristina berättar om telefonsamtalet från sjukhuset.
– Läkarna sa att jag och Davids mamma, som var på besök hos oss just då, skulle komma in till sjukhuset så fort vi kunde. Vi lämnade Ella till våra grannar och kastade oss in i bilen. På sjukhuset förklarade läkarna för oss att David hade fått en stroke, men att läget var under kontroll. Han fick blodförtunnande medicin och han skulle vara helt återställd inom tre månader.
Men redan senare samma dag drabbas David av ännu en propp. En allvarligare sådan. David lades nu in för operation.
– Operationen varade i åtta timmar. De längsta i mitt liv, berättar Kristina. Jag tyckte hela situationen var jättejobbig. Väntrummet var fullt av människor som brydde sig om David, familj och vänner. De var ett bra stöd för Davids mamma, men jag ville bara därifrån. Jag kände att jag behövde vara ensam med min oro. Senare kom läkarna ut och såg allvarliga ut. De pratade med en massa svåra termer och det enda jag ville veta var om han levde. Det gjorde han. Men läget var kritiskt.
Aldrig rädd att dö
David låg i koma i flera dagar och därefter, när han vaknade upp, befann han sig i det ovanliga tillstånd som kallas för locked-in syndrome, där den drabbade bara kan röra ögonen. Ibland inte ens det. Intellektet fungerar som tidigare, men kroppen är förlamad och talet borta.
– Jag minns att jag bara kunde röra mina ögon, men inte åt sidorna utan bara upp och ner eller blinka. Inget annat. Jag kunde varken tala eller röra mig. Många beskriver tillståndet som att bli levande begravd. Och jag minns att jag hade en massa hallucinationer.
David kommunicerar via Kristina på det speciella sätt de tillsammans utvecklat sedan han fick sin stroke.
– Jag upplevde att hjärnan skapade en massa nya endorfiner till mig som hjälpte till att hålla mig vid liv. Jag var faktiskt inte så rädd för att dö, men däremot att förlora mina två tjejer, säger David.
Han minns när Ella kom upp på sjukhuset för att träffa honom.
– Det var hemskt att inte kunna lyfta upp henne i min famn. Och hon tyckte nog det var obehagligt med alla slangar och pipande maskiner. Men just då var Ella mer fascinerad av helikopterplattan utanför än rädd för att se sin pappa i det tillstånd han befann sig i.
– Det var först senare, när jag kom hem, som Ella tyckte att min förändring var läskig. Jag dreglade, lät konstigt och varje gång jag hostade hoppade hela kroppen. Redan då började hon ta avstånd från mig och det är just det här, att inte längre kunna nå fram till sin dotter som man tidigare kunnat, som är den värsta biten.
Tangentbord på armen
I samma stund som Kristina fick veta att hennes man var vid liv drabbades hon av en enorm handlingskraft. Hon såg till att David blev sjukskriven och började tänka på hur de skulle göra med Ella.
– I sju månader befann sig David på sjukhuset och ganska snart började vi kommunicera med varandra på vårt eget lilla vis. En blinkning för ja och två för nej. Efter en tid läste jag upp bokstäverna i vanlighetsordning. David blinkade då till vid rätt bokstav och jag kunde läsa orden som bildades.
– Jag oroade mig länge för om David verkligen skulle kunna överleva. I det tillstånd som David befann sig i från början, menade läkarna att det var tio procents chans att han skulle leva längre än fyra månader.
Men så började det hända saker. Efter några veckor på sjukhuset började David vicka på sina tår och eftersom det är så ovanligt att personer som hamnat i locked-in syndrome kan återfå någon rörlighet alls, började läkarna som befann sig i rummet att gråta av glädje.
Idag har det gått åtta år sedan olyckan.
– När jag väl kom hem till huset och familjen var det stumheten som var det mest frustrerande. Nu sitter jag i rullstol, kan röra händer och armar och under det senaste halvåret har jag återfått delar av talet. Orden kommer med ansträngning, men Kristina har tålamod. Hon lyssnar uppmärksamt, tittar på mina läppar och tolkar det jag säger.
– När Kristina inte förstår vad jag menar kan jag peka på ett ark med bokstäver. Nyligen lät jag tatuera ett tangentbord över ena armen, vilket gjort det lättare för oss att kommunicera. Och för att kunna kommunicera med min dotter har jag fått hitta på ett språk med tecken och bilder. Om jag pekar på en bild som föreställer en tandborste vet hon att det är dags att borsta tänderna. Men Ella är ett barn och har inte samma tålamod att försöka förstå vad jag säger.
Starkare relation
David tycker det är sorgligt att inte ha närheten med sin egen dotter. Hon har aldrig, under dessa år, suttit i sin pappas knä.
– Kanske var det dumt att hon var med på sjukhuset i början, att bilderna av mig där finns kvar i hennes minne? Men läkarna sa att man ska göra sina barn delaktiga och vi tror någonstans att det var det bästa där och då.
Kristina tycker också att avståndet mellan David och Ella är det som varit allra tuffast under åren sedan olyckan inträffade. Men hon ser också att deras dotter närmar sig sin pappa allt mer.
Något positivt som kommit ur det familjen drabbats av, är att de numera har mycket mer tid för varandra.
– David är ju alltid hemma. Förut jobbade han över jämt och vi hann sällan ses. Självklart har vår relation förändrats rent praktiskt, men känslomässigt har den bara blivit starkare. Att gå igenom en sådan här upplevelse tillsammans knyter starka band. David och jag är så enormt sammansvetsade och lever fortfarande efter det vi lovade varandra i Las Vegas – att vi ska finnas där för varandra “i nöd och lust”.
Parets vänner har reagerat på helt olika vis. En av Davids bästa vänner försvann helt och hållet. Han klarade inte av att se sin vän så hjälplös. Och David kan förstå honom.
– Jag tror att jag hade reagerat på samma sätt. Min andra bästa kompis gjorde tvärtom. Han satt hos mig på sjukhuset varje dag. Vår vänskapskrets har blivit mindre, men det har samtidigt tillkommit vänner. Jag tycker det är skönt med assistenterna till exempel. De har aldrig sett mig på ett annat sätt än i rullstol.
Fått nytt tålamod
Paret gör numera stort sett allt de vill.
– Vi har släktingar i USA och har alltid rest mycket dit, och har vi inte slutat med det efter olyckan.
Idag sköter Kristina redovisningen för flera företag så hon arbetar både borta och hemma. Men framför allt driver Kristina ett bolag där Davids assistenter är anställda.
– Till en början var jag lite väl involverad. Jag har fått backa och låta assistenterna sköta sitt jobb.
Assistenterna är hos David all vaken tid. Det han får hjälp med idag är alla förflyttningar, att ta sig i och ur sängen, klä av och på sig och gå på toaletten.
– Emellanåt har jag tyckt att det är jobbigt att ständigt ha andra människor i huset, men vi har hittat fina personer som känner av situationer och som vi tycker mycket om, säger David.
Kristina är imponerad av Davids ork och tålamod.
– Före olyckan hade han inget tålamod, men nu sitter han länge och koncentrerar sig på att lära sig nya saker.
David tror inte man kan undvika helt och hållet frågan varför just de har drabbats. Men det är en ganska löjlig fråga, för det kommer inget gott ur det.
– Vi ser det som att vi också haft ganska mycket tur i vårt liv, till exempel genom att vi får så mycket tid tillsammans som familj. Jag försöker att inte se några hinder. Idag drömmer jag om att försörja mig som fotograf. Tidigare hade jag aldrig fotograferat, men under de senaste två åren har jag gett ut fotoböcker och skrivit romaner. Jag blev frustrerad av min stumhet, men genom text och bild känner jag mig idag fri och kan jag uttrycka mig som jag vill.
