Jag trodde aldrig jag skulle bli glad igen – men livet är magiskt!

Vi träffas hemma i Delicia Ferris underbara lägenhet på det nedlagda regementsområdet i Hässleholm. De tre barnen Hannah, 27, Zack, 20 och Joel, 17 är hemma och hennes nya kärlek Pontus, 54, likaså.
Delicias, 48 år, sprudlar av energi och ser ut som en indianska med sitt korpsvarta hår och glittrande ögon.

Så var det inte för sex år sedan. Lars som hon träffade när hon var 23 år hade varit flåsig en längre tid och började bli gul i hyn.

– Han dolde länge hur dåligt han mådde för att skona oss. Men när vi väl fick kontakt med sjukhuset blev det bråttom. Hans lever och lungor höll på att kollapsa.

– Vi fick aldrig någon diagnos men han hamnade på väntelistan för nya organ den 21 oktober 2010 och samma dag började jag blogga. Det var en i personalen som sa att jag skulle skriva dagbok för att komma ihåg allt som hände men Hannah bara fnös och sa: Idag bloggar man – så då gjorde jag det. 

Och det är bloggen En kamp om att andas som nu har blivit en bok på L.C. Förlag.

– Jag var rädd för att ta kontakt med förlaget men då sa Zack “man måste våga för att lyckas” och när Hannah gav mig länken så skickade jag iväg ett mejl.

– Jag skrev boken tillsammans med Nicole Löv. Jag ville berätta hur det är att drabbas av en stor sorg men också att komma ur den, trots att man inte ett ögonblick tror det är möjligt när man är som längst nere. Och att kunna gå vidare i livet och träffa en ny kärlek, säger hon och kramar Pontus hand.

– Det är många änkor som har fastnat i sin sorg som hör av sig till mig. Jag hoppas jag kan inspirera dem genom min bok och blogg. Jag har varit nere i mörkret och vänt – nu är jag kär och stortrivs med livet.

Pratade på nätterna
Delicia och Pontus hittade varandra på nätet för tre år sedan. Han har också bott i USA och fångade henne med meningen “I am not just a typical boring swedish guy”. De är särbos men ses ofta och som
Delicia säger:
– Jag njuter av att göra vad jag vill och alla behöver inte bo ihop för att vara lyckliga.

Och Lars är inte bortglömd. Tvärtom, Delicia och barnen pratar om hur mycket roligt de gjorde tillsammans.

– Jag är född i South Carolina och ibland åkte vi till USA på semester. I flera år hade jag tjatat om att jag ville tatuera mig och plötsligt stod vi utanför en tatueringsstudio när Lars sa: Gör det nu. Skjut inte upp allting! Så jag tatuerade in en sol i min nacke.

Även Hannah har en tatuering med sitt namn och Zack en G-klav eftersom musiken är hans sätt att komma över sorgen. Joel ska göra två lejon.

– Jag vet inte var på kroppen men pappa och jag är födda på samma dag – den 20 augusti i lejonets tecken – så det ska bli två lejon har jag bestämt. 

Barnen minns Lars sjukdomstid väl. Hannah berättar om en natt när hon vaknade för att gå på toa och hörde mamma och pappa prata.

– Jag fattade att det var allvar och satte mig tyst i trappan. Då hör jag pappa säga till mamma att det var okej att hon gick vidare om han skulle dö. Det var så hemskt, berättar Hannah med tårar i ögonen.

Delicia nickar.

– Jag försökte fly när han började prata om det men då sa han med hög röst “nu sätter du dig ner!” Och trots att det var så sorgligt att lyssna så var det så bra och modigt att han sa så. Jag visste att han inte ville att jag skulle fastna i sorg resten av mitt liv.

Strax därefter blev Lars sämre och fick tillbringa massor med tid på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Han fick vänta 85 dagar på nya organ.

– Det är en lång tid om varje andetag är en plåga, säger Delicia. Min räddning var att skriva ner allt precis som det var.

På nyårsafton när han låg kopplad till livsuppehållande apparater i väntan på nya organ köpte Delicia en godisklubba till Lars så han åtminstone skulle kunna känna smaken av något gott. Och skrev på bloggen att det var första gången de var barnlediga på alla år.

Lars hann få en ny lever och en ny lunga. Men bara kort efter pratar läkarna med Delicia och berättar att tillståndet är kritiskt.

– Jag ringde efter barnen som var hemma i Skåne och när de kom samlades vi hos Lars. Jag kröp upp hos honom och viskade i hans öra “du får gå vidare nu”. Och det var som i en film. Monitorn som övervakade Lars hjärta blev till ett streck och när jag vrålade NEEEJ kom hjärtat tillbaka några sekunder och försvann igen. Lars dog den 1 februari 2011 och Delicia blev ensam med tre barn.

Gick ner 42 kilo
Delicia bjuder på frallor och kaffe och berättar att hon var helt förlamad av sorg.

– De tre första månaderna var en ren chock. Även om man förstår att det kan hända så är det helt ofattbart när någon dör oavsett om han eller hon är svårt sjuk. Jag trodde inte jag skulle kunna klara av att leva, men jag var tvungen. Jag hade mina tre underbara barn.

Att det är en tight familj är inte svårt att se. Killarna och Hannah fyller i med minnen om pappa som att han var oerhört snäll och extremt duktig med djur.

– Det var så vi träffades. Jag skulle köpa hundfoder och han hade en stor djuraffär i Hässleholm, säger Delicia.

Efter de första totalt förlamande åren började Delicias livskraft sakta återvända. Hon som länge varit överviktig bestämde sig för att göra en gastric bypass operation.

– Det bästa jag någonsin gjort. Jag kunde börja träna – först powerwalka och sedan springa och har gått ner 42 kilo. Jag vägde nästan hundra kilo till mina 153 centimeter. Det är en sådan frihet att kunna röra sig utan att bli flåsig och att gå en snabb promenad när man känner för det.

– Livet kan bli otroligt bra. Ibland slår livet ner en men sedan vaknar man starkare än någonsin och ser på livet med andra ögon.