Anna fick följa med Operation Smile till Filippinerna

Jane Rose Amoro provar det nya halsbandet, med en lyckoglimt i ögonen. De färggranna träpärlorna lyser upp det lilla, dunkla rummet. Skjulet i kåkstaden utanför Cebu, Filippinernas näst största stad, rymmer en familj på sju. Livet är slitsamt och maten aldrig tillräcklig för att mätta. Men blicken som Jane Rose ger Anna Kristensson, 51, innehåller en värld av glädje. Halsbandet är magiskt.

Tillsammans har de försiktigt trätt pärlorna på tråden. Jane Rose är först blyg, men intresset för pysslet tar över. Hon drömmer om att bli lärare, och lär Anna några räkneord. Sen får Anna en stor kram.

Det var Anna Kristensson, arkeolog på länsstyrelsen i Jönköping, som vann den fantastiska tävlingen och fick resa med Operation Smile till Filippinerna som volontär. Juryn föll pladask för Annas välskrivna motivering.

Anna reste ut i världen som ung och längtan hade väckts till liv igen nu när de två sönerna blivit vuxna. Men hon drömde om en resa med mening, ville hjälpa till att göra världen bättre. Hennes pojkar är båda födda med gomspalt och har fått all möjlig hjälp av den svenska vården. Anna kände att hon som förälder kanske kunde stötta andra, bidra med något.

– När jag fick veta att jag vunnit blev jag så lycklig! Den känslan sitter i. Jag hade stora förväntningar på resan och den överträffade allt! berättar Anna, med känsla i rösten, efter den minnesvärda resan.

En glad flicka numera
Då Anna kom till flygplatsen i Cebu väntade en taxi som körde till hotellet. Det låg intill universitetssjukhuset, där över hundra barn skulle komma att opereras under veckan. Anna togs väl omhand av det svenska teamet, med Susanne Edmark, som arbetar med organisationen både i Sverige och globalt, i spetsen.

Annas första uppgift blev att följa med fotograf Jörgen Hildebrandt till kåkstaden i området Lapu Lapu för att hälsa på Jane Rose. Hon var ett av barnen som HJ skrev om i en serie förra hösten, i samarbete med Operation Smile.

Innan Jane Rose opererades var hon en ensam flicka, som trakasserades av barnen i skolan och grannskapet, och fick stryk av sina egna halvsyskon. Men Jane Rose gick tappert till skolan varje dag och även hennes plågoandar erkände att hon hade skolans vackraste handstil.

– Pappan var så tacksam att vi kom. Han säger att Jane Rose är en glad flicka nu. Operationen har förändrat hennes liv, berättar Anna.

 

Anna fick också träffa lilla Joseph Mira som vägrade gå i skolan för att skolkamraterna kastade sten. Efter fjolårets operation av läppen var det nu dags för Joseph att få gommen opererad. Anna visade bilder på sina egna barn i mobiltelefonen och tillsammans räknade de på fingrarna hur gammal Joseph är.

– En fantastisk liten kille, smart och rolig. Vi kunde inte prata med varandra, men han använde ögonen och ett härligt minspel för att uttrycka sig.

 

50 från tio länder
Första dagen på sjukhuset väntade barn och föräldrar under ett skärmtak utomhus på de noggranna undersökningarna. Anna engagerade sig helhjärtat.

– Jag följde två av barnen hela vägen från undersökningarna till uppvaket efter operationerna. En var en liten flicka, som övergivits av sin mamma. Nu bor hon med sin mormor, tvätterska till yrket. Flickan dansade och var glad, älskade uppmärksamheten. Jag hade med mig såpbubblor och bollar och det var flera andra små barn som blev helt ifrån sig av lycka.

 

I Operation Smiles operationslag på Filippinerna fanns denna gång 50 personer från tio länder. Några svenska volontärer var inte med, däremot många från Filippinerna.

– Vid en middag satt jag och pratade med en kirurg från Filippinerna, en kinesisk narkosläkare och en vietnamesisk kirurg. Och det bara slog mig – så fantastiskt att just jag får umgås med de här kvinnorna och vara med i det här sammanhanget.

Anna är djupt imponerad av volontärernas arbete.

– Det fanns de som rest iväg på många uppdrag. De tar nog inte ledigt efteråt och ser sig omkring, som jag gjorde. Då är det viktigaste att få träffa andra likasinnade, fortsätter Anna.

– Jag fick se volontärer som omtänksamma och kärleksfulla människor. De samlas och månar om varje liten individ, som de aldrig träffat förr. De är människor som inte får betalt, mer än med tacksamhet och den hade de säkert kunnat operera utan. De ger av sig själva och det är stor kärlek.

 

Minnen för livet
Efter de omtumlande upplevelserna tog Anna semester några dagar, på paradisön Malapascua. Hon snorklade flitigt och dök en gång. Undervattensvärlden var som ett stort akvarium.

Nu är Anna tillbaka i vardagen igen. Men äventyret på Filippinerna kommer hon aldrig att glömma.

– Jag har svårt att släppa det, pratar om Operation Smile hela tiden. Det är bra om organisationen får stor uppmärksamhet. Om man känner till namnet och vet vad de gör, känns det säkert lättare att ge ett bidrag, slår Anna fast.

– Mitt starkaste minne är barnen. Inte ett, utan flera. Eller alla. Sen tillbringade jag ju mer tid med några och de har jag minnen tillsammans med. Det är de starka mötena jag värdesätter mest. De kommer jag att ha med mig hela livet.

Hur gick det då med halsbandet, Annas present till Jane Rose? Jo, när Jane Rose trätt det över halsen med Annas hjälp, gick de ut från skjulet och togs emot av ett helt gäng med barn. Alla ville titta på pärlorna: Vad fint det är! Är det ditt? Har ni gjort det?

Jane Rose, som före operationen inte kunde le, sträckte på sig och visade stolt fram smycket. En kamrat kände försiktigt på en pärla med drömmande min. Jane Rose strålade som en sol.