Sveriges bästa undersköterska: Lena är kandidat 3!

Det ska vara lika fint när en gammal människa dör, som när en ny människa kommer till världen.
Med de orden som ledstjärna har Lena Berglund i Örebro i över 20 år vakat hos människor i livets slutskede. Hon har sett många, många människor ta sitt sista andetag. Ofta varit den sista som de mötte i livet, eftersom hon arbetar på natten.

Lena är anställd som undersköterska i hemtjänsten vid Norrcitys nattorganisation i Örebro. Hennes ordinarie arbete består i att besöka äldre människor som bor kvar hemma, men behöver hjälp och tillsyn men hon tillbringar också en stor del av sin tid åt att nattetid vaka hos döende patienter. Då kan hon bli kallad med kort varsel och någon annan får rycka in på hennes vanliga tjänst.

Det lyser om henne när hon berättar om kärleken till sina patienter. Man inser snart att hon ser det som en förmån att få vara med ända till slutet. Det som de flesta av oss tycker borde vara det allra svåraste och där hon inte sällan möts av att patienter uttalar en förhoppning:

“Hoppas jag får dö i natt.”

– Det är ofta en kort tid jag möter patienterna, men det blir många givande samtal, säger Lena. Alla är äldre och jag är förstås medveten om att det är lättare att vara med när någon som är gammal och levt ett helt liv ska lämna det och jag arbetar ju bara med äldre patienter. Men också hos dem möter jag ångest, alla vill inte dö och då finns jag där för att hjälpa, lindra. Att ge ett fint avslut, det ser jag som min viktigaste uppgift.

Trivs med äldre
Lenas tre barn har växt upp med en mamma som ofta gick till arbetet för att möta döden och i familjen har man alltid talat med stor naturlighet om ämnet.

Själv är hon inte rädd för att dö.

– Jag har själv pratat med mina föräldrar, som båda fortfarande är i livet, om att det är viktigt att tala om hur man vill ha det innan man ligger på sitt yttersta och kanske inte är vid medvetande eller har blivit dement, säger Lena.

– Bara en sådan sak som vilka kläder man vill begravas i är viktig. Kanske vill man ha någon speciell färg eller något älsklingsplagg.

Att klä den avlidne när det oundvikliga slutet kommer är sådant som Lena tar hand om. Och innan dess: prata, lyssna. Lugna den som är orolig, lindra smärta med morfin. Att fukta läpparna hos den som inte längre orkar äta och dricka. Att sköta hygienen och se till att den döende är ren och fin in i det sista. Och har det bekvämt.

Lena återkommer också hela tiden till det viktiga att bara hålla en hand.

– Jag har fått lyssna till så många fina livsberättelser genom åren, säger Lena. Och jag tycker så mycket om gamla människor, det har jag gjort ända sedan jag var barn. När jag var försvunnen, då kunde mamma och pappa nästan räkna med att jag hade rymt till den gamla grannen i trappuppgången. Jag hade dessutom en mycket fin och kärleksfull kontakt med min farmor. När hon var döende satt jag hos henne tills hon tog sitt sista andetag.

– När det handlar om att vaka hos döende patienter så är det just detta att finnas där på natten som gör det speciellt. De anhöriga som ofta funnits på plats under dagen har gått hem för att få lite sömn och lämnat över till mig.

Starka minnen
– Det är mycket märkligt man får ta del av och jag förundras ständigt över hur vanligt det är att människor känner på sig att slutet närmar sig. Talar jag om i övermorgon så kan jag få det tvärsäkra beskedet: “Men då lever inte jag”. Och det visar sig ofta att de har fått rätt.

Finns det något alldeles oförglömligt minne?

– Det är många av dem jag mött som jag aldrig kommer att glömma, säger Lena allvarligt. Man bär med sig minnena för alltid.

– Jag tänker ibland på det gamla paret som känt varandra sedan elva års ålder, men som snart skulle skiljas åt eftersom kvinnan var döende. Då la sig mannen bredvid sin fru, tog hennes hand i sin och så låg de där bredvid varandra i sängen tills hon hade somnat in.

– Ett starkt minne, trots att jag själv den gången inte behövde hålla den döendes hand!