”Det går att åstadkomma förändring”

Det som etsat sig fast på min näthinna är de många tomma blickarna och de vaggande små kropparna. Men också de glada och livliga sprången i korridorerna, tillgivenheten hos vissa när man lyfter upp dem i famnen och glädjen när ett barn får upptäcka vad en selfie är.
Att besöka barnhemmen i Lettland och Litauen är en resa som ger många starka intryck och känslorna går rakt in i magen. Jag har aldrig sett något barnhem inifrån tidigare i mitt liv. Här möter vi både sjuka och övergivna barn – vad har de för framtid?

Liten grupp resenärer

Vi är fyra personer som åker runt med Vaggans representant Pia Bolinder som ciceron. Vi inser ändå snabbt att hjälpen från Vaggan har förändrat många barns tillvaro till det bättre på dessa barnhem. De flesta barnen är funktionshindrade, men det finns också friska barn som lämnats av sina föräldrar.
Allt handlar heller inte om ekonomiskt utsatta familjer. Vi träffar en liten söt flicka som har downs syndrom. Hennes föräldrar valde bort henne trots att de har en bra ställning både yrkesmässigt och ekonomiskt. Ett handikappat barn passade inte in i deras liv.
Vi besöker totalt fyra barnhem, ett rehabiliteringscenter och en hjälpmedelscentral. Vi ser mycket sjuka och döende små barn på en palliativ avdelning, autistiska halvvuxna grabbar, små nyfödda bebisar, alkoholskadade och gravt funktionshindrade barn. Vi träffar också personal med mycket olika nivåer av engagemang och kunskaper. Det smärtar att se mångas trötta ansiktsuttryck.
En tydlig skiljelinje går mellan de olika länderna. I Litauens andra stad Kaunas har man nått en betydligt högre nivå på verksamheterna än vad kollegerna i Lettlands huvudstad Riga har lyckats med hittills.

Små skor saknas

På Lopselis i Kaunas finns en varm känsla och en högre materiell standard. Det är Vaggans stöd som gjort detta möjligt, även om vi förstår att det fortfarande finns en stor förbättringspotential. Det känns bra att få höra konkreta saker som att man har ett nästan outtömligt behov av mixers. Många barn kan inte äta vanlig mat utan behöver få den finfördelad och slitaget är stort på mixrarna. Riktigt små skor i storlek 16–21 är också en bristvara, liksom en sådan enkel sak som de breda skyddspappersrullar man använder när ett barn ska undersökas på en brits.
Det blir tydligt hur svårt det kan vara med hjälpverksamhet. Många skänker utrustning som inte funkar. Att få en rullstol är förstås jättebra, men om inte fotplattorna finns med så blir den bara ett skrymmande problem. På hjälpmedelscentralen i Riga görs ändå ett fantastiskt jobb med att härbärgera och fixa till all utrustning som skänkts. Här har företaget Microsoft bidragit med ett system och tack vare detta kan man nu hålla ordning på varenda liten mutter och skruv.

Går att förändra

På hemmet för de äldre ungdomarna blir vi bestörta över att säkerhetsnivån är så låg. En person lämnas ensam från klockan 17 med ett gäng tonårskillar som ibland får aggressiva utbrott och kan bitas. En fara för både andra ungdomar och personalen. Här skulle mer utbildning och en högre personaltäthet verkligen behövas.
Vaggans Pia Bolinder plockar alert upp varje behov som blottläggs under vår rundresa. Behövs nappar i ministorlek så noterar hon det. Kanske finns det en lämplig sponsor i Sverige.
– Men sedan behöver vi också lära dem när och hur de kan användas, konstaterar hon.
Trots de svåra situationer vi får se lämnar vi ändå Baltikum med en positiv känsla. Det går att åstadkomma förändring! Projektet Vaggan har gjort stor skillnad för de här utsatta barnen. Men nya utmaningar väntar, hålen är fortfarande många att fylla.
Vill du göra något gott är min varmaste rekommendation att du stödjer Vaggan. Det bästa är att sätta in en slant, eftersom det är kostsamt och knepigt att transportera saker. Det tänker jag göra.