Vaggan hjälper barnen till ett bättre liv

Icakuriren är huvudsponsor för stiftelsen Vaggan, som hjälper utsatta barn i Lettland och Litauen. Vi besökte barnhemmen i Kaunas och Riga.

Vaggan hjälper barnen till ett bättre liv
Barnhemmet i Riga
En av tonåringarna på barnhemmet i Riga blev uppspelt när Icakuriren kom på besök.

“Vissa kan bli lite aggressiva ibland, så det är inte säkert att vi kan gå in”, förklarar sköterskan medan hon låser upp de dubbla låsen.
Vi är en grupp från Icakuriren som är på studiebesök på de barnhem som Vaggan stöder i Lettland och Litauen. Nu har vi kommit till de äldre barnens hemvist, här bor flickor och pojkar för sig.
Sköterskan gläntar försiktigt på dörren till tonårspojkarnas avdelning. Jag märker att jag är lite spänd, kan inte låta bli att undra över hur aggressivt det kan bli. Riskerar man att bli överfallen?
I första rummet sitter en pojke vid ett bord, hans huvud djupt nersjunket mellan uppdragna knän. 
En av tonåringarna i rummet innanför blir dock helt till sig av vårt besök. Han rusar ivrigt fram mot mig, säger något och tar min hand. Fortfarande på spänn blir jag lite osäker, vad vill han? “Han vill visa dig var han sover”, förklarar sköterskan. Pojken drar med mig in i sovsalen och pekar stolt på sin säng. Den sängen är det enda som är bara hans, det enda som kan likna en privat zon.
Så börjar han dansa mitt på golvet, ett spontant uppträdande. Vi applåderar, och han ser lycklig ut. Samtidigt, helt oberörda av hans dans, ligger några av tonårspojkarna raklånga i sina sängar, apatiskt stirrande in i väggen. Kontrasten mellan dem och den uppspelta pojken skär i hjärtat. Innan vi lämnar avdelningen får jag en lång och hård kram av min nya kavaljer, han vill nästan inte släppa taget.

Barnen ska få komma hem

Vaggan är en stiftelse som startades för tio år sedan, och som arbetar för att sjuka och skadade barn i Litauen och Lettland ska få den vård och hjälp de behöver. Vaggans mål är, förutom att stötta barnhemmens personal, att också utbilda och hjälpa föräldrar, så att de kan ta hem sina barn.
För det spelar ingen roll hur proffsig personalen än är och hur bra utrustning man än har på barnhemmen. Det går förstås inte att jämföra barnhemsmiljön med att få bo hemma hos sina föräldrar.
Under vår rundvandring på barnhemmen får vi många bevis på Vaggans närvaro. Barnvagnar så att barnen kommer ut. Tippbräda så att barn som bara legat i sina sängar plötsligt kan få se världen upprätt. Stora rum för sjukgymnastik och träningslek, med mattor, bollar och annan utrustning.
I konstterapin sitter en grupp barn och målar på dukar. De är så djupt försjunkna i sitt skapande att de knappt tittar upp när vi kommer in. All utrustning i rummet är skänkt via Vaggan.
När jag frågar personalen på ett av barnhemmen om stödet från Vaggan varit viktig för dem, utbrister föreståndaren bestämt:
– Viktigt, det ordet räcker inte, stödet har betytt allt för oss! Vi får träffa kolleger från andra länder, vi byter erfarenheter och kan utveckla vårt arbete.
För även om Vaggans mål är att så många föräldrar som möjligt ska kunna ta hem sina barn, så kommer många av barnen att leva hela sin uppväxt här på barnhemmen. Alkoholism är ett utbrett problem i de baltiska staterna, och många av barnen på barnhemmen är födda med fetalt alkoholsyndrom, så kallat fas. Andra skadas indirekt av missbruket.

Ont om personal

Vi tittar in i den fina lilla övningsbassängen där rörelsehindrade barn får träna muskler och stela leder. En sköterska tar hand om en pojke som ligger och flyter. Rummet är fuktigt och varmt. Pojken kan inte röra sig själv, hans blick är frånvänd och han verkar inte ta någon notis om oss.
– Det här är en så sorglig historia, säger vår guide. Pojken föddes helt frisk, men hans föräldrar är alkoholister. En dag blev han inslängd i en vägg och fick en kraftig hjärnskada. Sedan dess bor han här på barnhemmet.
På småbarnsavdelningen kommer vi precis när eftermiddagsvilan pågår, så det är tyst och stilla i korridorerna. Men i ett av rummen ligger en tvåmånaders bebis och gråter. Säkert är han hungrig, men han tystnar när jag tar upp honom och hans kroppsvärme dröjer kvar på mig när vi lämnar avdelningen.
Ändå är det nog den tonåriga pojkens kram jag bär med mig längst. Så hård, så lång. Det är nog inte varje dag han kramar en kvinna. Snart ska han flyttas över till ålderdomshemmet, där de flesta ungdomar hamnar direkt efter barnhemmet.
Hemma i Sverige står mina ungdomar framför spegeln och väljer kläder inför en utekväll. Friska, mätta, med tak över huvudet och egna, lugna rum.
Vi väljer inte vilka förutsättningar vi föds med. Men oj, vad det känns bra att vara en del av Vaggan

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top