Jag har varit på konferens med Icakurirens redaktion nere i Malmö, och Farah – som ju bor utanför Malmö – ska åka till Stockholm för att jobba med ett UR-program. Vi bestämmer oss för att resa till Stockholm tillsammans. Vi ses på flygplatsen Sturup och tar en fika. Farah har precis sagt hej då till sin familj. Farah lever ihop med Johan, som är polis i Malmö. Han är “Tunna blå linjen” på riktigt, konstaterar Farah och syftar på den hyllade tv-serien om Malmöpolisen. De har varit ihop i fem år nu, och bor i Klagshamn, ett stabilt villaområde utanför Malmö, med sina två barn. Hela gänget följde med till flygplatsen och vinkade hej då.
– Jag älskar det goa familjelivet. När Johans föräldrar kommer och äter korvstroganoff en tisdag, och när vi spontanåker till syrran och fikar. Mitt vardagsliv är så härligt och stabilt. Det finns inget drama, ingen är sur på någon, barnen är underbara, mina svärföräldrar är fantastiska och behöver vi barnvakt så löser det sig. När jag drömde om ett vuxet liv så såg det ut precis så här.
Vi pratar oss igenom ombordstigning och säkerhetsgenomgång. Vi byter platser med andra passagerare så att vi kan sitta bredvid varandra, sen fortsätter vi att oavbrutet samtala under den en och en halv timme långa flygresan.
De andra passagerarna sneglar mot Farah.
Farah Abadi
Ålder34 år.
Bor I hus i Klagshamn utanför Malmö.
Familj Sambon Johan, barnen Zacharias, 4 år, och Juni, 1,5 år.
Yrke Programledare i radio och tv.
Läser Jag har knappt läst sedan jag fick barn, men nu har jag faktiskt plöjt ”När kräftorna sjunger”. Jag gillade den.
Tittar på Just nu – tv-serien ”Vikings”. Jag har sett den förut, men när jag behöver slappna av är det skönt att dumkolla på något där jag vet vad som ska hända.
Det gör mig glad När folk är snälla och ställer upp, trots att de kanske inte ens känner varandra.
Det gör mig arg Sura människor. Allt blir lättare om man är glad.
Aktuell Som programledare för Sveriges Radio-programmen ”Karlavagnen”, ”Kvällspasset” och ”Ring så spelar vi”.
– Det är det där klassiska, folk känner igen mig, men de fattar inte varför. Nyligen träffade jag en kvinna som sa: “Ah, vad du är bekant. Just det! Du sitter i kassan på banken”. “Nej, jag jobbar på tv, du kanske har sett mig där”, försökte jag. Men kvinnan envisades: “Nej nej, jag känner igen dig från SEB”.
Tog fel på Farah och kollega
Eller ta kvinnan som Farah träffade på en Miriam Bryant-konsert nyligen: ”Heeej”, utbrast hon glatt.
– Förlåt, men varför känner jag igen dig?, undrade Farah (som inte alls kände igen kvinnan, hon försökte bara vara artig).
– Vi jobbade ju ihop på Migrationsverket, minns du inte?, sa kvinnan tvärsäkert.
Exemplen ringar in det som är Farah. Som tv-tittare tycker man att man känner henne trots att man aldrig har träffats. När jag berättar för omgivningen att jag ska intervjua Farah lyser folk upp: “Åååh, min favorit” och “Hon är härlig” brukar det heta. Vad är det egentligen som gör Farah Abadi så populär?
– Jag vet inte, jag är själv förvånad över att jag får så lite kritik. Inför Mello stålsatte jag mig. Jag var inte nervös för själva jobbet, däremot för allt som skulle sägas om mig. Att jag är skrikig, gapig och pratar för mycket skånska. Eller att jag skulle få kommentarer om utseendet. Men det hände aldrig. Alla tyckte att jag var bra och jättehärlig. Det är förstås inte en helt och hållet en sann bild. Jag har också dagar då jag är kort i tonen och skriker på min sambo och mina barn i trädgården.
Att tala dialekt kan också vara en fördel, påpekar Farah, som ju talar bred skånska.
– Man framstår som lite bonnig när man pratar dialekt. Folklig och vanlig. Man är liksom inte förmer. Jag är dessutom lite bonnig. Min redaktör som jag jobbade med under Mello skrattade när jag sa “jeansbyxa”. “Man säger bara jeans”, sa hon.
Är hundra procent sig själv
När Farah fick sitt första radiojobb för något decennium sedan var hon mån om att framstå som smart och rolig. Hon upptäckte snart att det är hämmande att hela tiden anstränga sig, och hon började tänka: “Jag har fått det här jobbet för att jag är jag, så nu bara kör jag”. Sedan dess har hon varit ett hundra procent sig själv.
– Ibland får jag frågan vilka som är mina förebilder? Jag har inga! Det finns jättemånga bra programledare, men det gör ju inte mig sämre. Jag är bra på det jag gör, varför ska jag försöka efterlikna Carina Bergfeldt? Jag har blivit en person som inte bryr mig jättemycket om vad andra tycker. Om Anders i Sjöbo skriver att jag är skrikig. Jaha? Jag är ju skrikig.
När vindarna griper tag i propellerplanet klamrar sig Farah fast i armstödet, hon är lite flygrädd och blir dessutom lätt åksjuk. Egentligen borde hon vara van vid flygresorna, hon reser ofta till Stockholm, under Mello blev det minst en resa i veckan. För Farah älskar att jobba, hon är livrädd för att reduceras till bara mamma. Att redaktörerna ska tänka att hon, som har två små barn, nog inte passar för jobbet.
– Jag vet inte om jag är så unik där. Jag har inte träffat någon mamma som bara vill vara mamma. Däremot har jag träffat många som bara ser en mamma. Som tänker att mamman nog bara vill vara mamma.
Med det sagt så är inte arbetet hela hennes liv. Farah har visserligen jobbat länge och känner sig trygg i yrkesrollen, samtidigt vet hon att uppdragen när som helst kan försvinna. Det har ju hänt många andra programledare.
– Jag insåg tidigt att om jag låter jobbet få ta för mycket plats så kommer jag att bli helt förstörd om det tas ifrån mig. Därför måste jag ha bra kompisar som tycker att jag är härlig, och ett familjeliv där jag inte missar varenda släktmiddag och fest. Det måste vara mitt riktiga liv, för det betyder mest. Om jag förlorar jobbet så kanske femtio procent av mitt liv försvinner, men det är i alla fall inte nittio procent. Dessutom känner jag att jag skulle kunna jobba med något annat och trivas med det också. Varför inte lärare? Eller samtalsterapeut?
Föräldrarna växte upp i krig
Hon har däremot ingen längtan att jobba med kommersiella medier eller att vara influencer. Farah brukar säga att hon älskar public service.
– Hade jag inte jobbat med det här hade jag varit på en statlig myndighet eller en skola. Det är fint att kunna leva ett liv i allmänhetens tjänst. Att få ge tillbaka. Jag och mina kompisar brukar prata om det. Tänk vad mycket vi har fått av samhället. Förlossningarna – gratis. Utbildningen – gratis. Vägarna jag kör på – gratis. Jag hade inga lysande förutsättningar. Jag växte upp i ett miljonprogramsområde, jag gick på stökiga skolor, jag har föräldrar som växte upp i krig och som hade noll kontakter i det svenska samhället. Ändå fick jag, när jag tog studenten, en lista över alla utbildningar över hela Sverige. Fritt fram att söka, allt är gratis. Fatta att man bor i ett sådant land.
