Att öppna en dörr till den stora världen

Det jag minns bäst från min språkresa till England är att hela vår värdfamilj använde samma badvatten. Pappan badade först, sedan mamman, sist de två barnen. I allt smutsigare vatten. Jag hade aldrig hört talas om något liknande, och var glad att det inte gällde oss två svenska studenter. Vi fick eget badvatten (även om det kändes mer självklart än lyxigt för oss).

Givetvis berättade vi för alla kompisar om det här när vi kom hem, och vi beskrev också utförligt allt annorlunda vi hade ätit. De trekantiga dubbelsmörgåsarna vi fick med oss som lunch till skolan, de exotiska vinägerchipsen och godiset som ingen hemma hade hört talas om.
För det här var på den tiden utbudet i affärerna inte såg likadant ut vart man än i världen vände sig. Numera kan man resa till en liten håla på andra sidan jordklotet, men nog sjutton hittar man exakt samma glasspinnar som i Borås eller Säffle.

För mig som knappt 14 år (jag fattar fortfarande inte hur mamma och pappa vågade släppa iväg mig) var det här ett äventyr. Det var första gången i mitt liv som jag flög, och också första gången jag var utomlands, om man inte räknar den sommar familjen hyrde stuga i Värmland och tog bilen över gränsen till Norge.
Vi var borta i tre veckor, och så länge hade jag aldrig varit hemifrån förut. Eftersom det här var före mobiltelefonernas och mejlens tid, och det var dyrt att ringa “collect call”, så var vår enda kontakt med dem där hemma att göra precis som Karl Oskar och Kristina i Utvandrarna, skriva brev. Och jag hann skriva flera stycken om allt nytt och spännande som jag upplevde.

I det här numret av Icakuriren har vi träffat Jesper Jolma, som åkte som utbytesstudent till USA i ett år. Han beskriver känslan av att världen öppnade sig. Det var pirrigt och nervöst i början, kanske både för mamma Kirsti och honom, men det var ett år att växa och utvecklas av. Men för alla blir inte utlandsstudierna lika lyckade. Moa Herngren har skrivit en bok om sina minnen från året på high school.

Inte vet jag hur mycket engelska vi lärde oss på de blygsamma veckor jag och min kompis var borta, vi fokuserade på annat än lektionerna. Fast vi var nog för unga för de riktigt vågade äventyren, eftersom det mest crazy vi berättade efteråt var det där om badvattnet och chipsen. Men de var trots allt kryddade med vinäger.