Följ trenden – träna på semestern

Bara för sportdårar? Nej, på många av de populära träningsresorna åker allt från barnfamiljer till kompisgäng. Vi skickade vår reporter Oskar Ekman för att testa den nya restrenden.

Hela anläggningen går i vitt och Club La Santa liknar på avstånd en jättelik snöfläck i Lanzarotes rödbruna vulkanlandskap. Taxin glider in på området samtidigt med en lång rad landsvägscyklister i åtsmitande kläder fulla med logo­typer.  
Tjugofem minuter senare sitter jag uppkravlad med kamera och  anteckningsblock på en låg mur i arenan “Vulcano” och ser deltagarna till 18-passet i pilates skynda in på den gröna utomhusmattan. Jag är här för att skriva en betraktelse om träningsresor och ångrar bittert att jag tackade ja till uppdraget. Det vill säga, jag skulle gärna hörsamma instruktörens uppmaning att andas in och sträcka armarna mot den djupblå Atlanthimlen – om jag bara kunde. Jag skulle till och med kunna tänka mig att bära den engelske farbrorns turkosa tights om jag fick känna mig lika frisk som han ser ut att vara. Men jag har förkylningen från Mordor. Insidan av bröstkorgen är klädd med cement och för varje smärtsam hostning hotar hela konstruktionen att rämna. Huvudet känns – ironiskt nog – som en medicinboll.

Enormt träningsutbud

På Club La Santa arbetar 40 sportinstruktörer på heltid. Här finns två olympiska bassänger, en friidrottsstadion, tennisbanor, utomhusarenor, driving range för golf, inomhushallar för basket, yoga, squash och dans, samt beachvolley- och fotbollsplan. För att ta ett urval. Veckoprogrammet skickades i förväg via mejl och hemmaskrivaren tuggade ur sig nio finstilta sidor med de hundratals programpunkter som utgör träningsutbudet. Sporta på egen hand, delta i “sociala turneringar” eller träna med gruppinstruktör. På måndag klockan 10 kan jag exempelvis välja mellan step, vindsurfing-instruktion, bordtennis, 12 kilometer mountainbike eller “warm water stretch & relax”. Hade jag varit tonåring kunde jag dessutom ha gått på passet “Dance Teens”.
Jag tänkte vid första anblicken att överflödet gränsade till galenskap. Gymnastiserar gör man för att orka vardagen och man gör det på gymmet på lunchen. På semestern vill man väl dricka vin och läsa Håkan Nesser? Inte ägna hela dagen åt träning.
Jo, det är precis vad många vill, förstår jag nästa förmiddag. Formtoppad på acetyl­salicylsyra stapplar jag runt i området och iakttar människor som joggar, simmar och spelar “padel” (en märklig blandning av strandracket och äkta tennis som spelas på en mindre plan med squash-väggar, vilket visar sig vara riktigt kul när jag förmår spela en match några dagar senare). Här finns familjer med barn, medelålders mödrar och vuxna döttrar, kompisgäng och kärlekspar. Ett brett spektrum av kroppstyper finns också representerade, men ganska få av den där senigt muskulösa sorten som påminner om vinthund och vittnar om att man är elitmotionär.
– Ja, hit kommer alla sorter, bekräftar Kim Edwards-Buarque och hugger med bestick in på hamburgaren framför sig.
Kim är anläggningens marknadschef och är klädd i Club La Santa-skjorta (av funktions­material). Hon har återvänt till det sommarjobb hon hade på Club La Santa för 20 år sedan – nu som chef – och bor i den närliggande byn med några av Europas bästa surfvågor utanför fönstret.
– När vi gjorde en uppföljning bland ett antal gäster som varit här svarade de att de kom tillbaka till jobbet och var mycket mer produktiva, forsätter Kim. 
Jag förstår vad hon menar. Men kanske är det ännu effektivare att komma hit i mitt skick och inte kunna träna. Kontrasten som ensam vrakspillra i ett sjudande hav av 1 200 endorfinstinna motionärer blir enorm. Jag har aldrig i mitt liv känt mig så ynklig och avundsjuk. (När jag väl är frisk ska jag visa dom…)
– Och om man äter och dricker för mycket i restaurangen på kvällen kan man alltid bränna bort kalorierna dagen efter, säger Kim och skrattar. Man får inte glömma bort att njuta.

Fortfarande smal nisch

Träningsresor förefaller vara en jättetrend. Men turismanalytikern Hans Remvig håller inte med när jag ringer upp honom några veckor senare. Hans konsultföretag intervjuar 24 000 svenskar årligen om deras resvanor.
– Media vill gärna peka ut trender. På sin höjd vill jag kalla träningsresor för en fluga. Jag tror att det framför allt handlar om en marknadsföringsgrej, att charterbolagen vill få in nya grupper bland sina kunder.
Jag protesterar, för enligt mitt Facebookflöde åker horder av gamla klasskamrater på Marathonresor till Berlin och New York eller på yogaretreat till Kroatien. Mitt gym vill i nya numret av medlemstidningen locka med mig på “running week” i österrikiska alperna.
– Okej, medger Hans Remvig. Totalt sett har träningsresorna ökat från kanske 1 promille till 2 promille de senaste åren. I den meningen är det en kraftig ökning, men siffrorna är fortfarande oerhört små. På ett genomsnittligt charterflyg ner till Kanarieöarna är det max tio av passagerarna som tänker träna på semestern. Och tänk på filmen Sällskapsresan, där hade man ju också morgongympa vid poolen.
Hans Remvig drar ett gäng jämförande siffror. Vi svenskar gör 15 miljoner utlandsresor med övernattning varje år. Av dessa görs 5,1 miljoner med huvudsyftet att “komma bort, komma ifrån”. 3,8 miljoner görs med sikte på “sol & bad” och hela 1,7 miljoner resor vill framför allt uppleva lokal “mat & dryck”. Lika många drar i väg för att spela golf, medan renodlade träningsresor kvalar in under kategorin “friskvård, spa & kurresa” och stannar på blygsamma 163 000 stycken under 2013.
– Men helt säkert är att aktiva semestrar överlag ökar stort, säger Hans Remvig. Vi vill något mer med resan, allt färre nöjer sig med att bara ligga vid en pool för att sedan gå ut och äta på kvällen.
Det håller resenären Helena Aldén-Nieminen med om.
– Vi ville ha en aktiv semester. Vi brukar åka till Kanarie­öarna på våren och vi gillar att röra på oss. Det här stället hittade jag av en slump när jag googlade.
Hon strosar runt ett nästan folktomt poolområde. Helena är finlandssvenska från Borgå öster om Helsingfors och har tagit med sig familjen och pensionerade mamma Ritva.
– Jo, min man och min son var lite tveksamma att åka hit, medger Helena. De är intresserade av fjärilar och fjärilar är det inte så gott om här. Men nu verkar de väldigt pigga på alltihop.
Hon pekar upp mot friidrottsstadion.
– Just nu testar de höjdhopp. Det är verkligen roligt att kunna prova mycket nytt.
Mamma Ritva tänker hålla sig mest till simning och yoga, förklarar hon.
– Ett glas vin blir det kanske till maten, funderar Helena på en direkt fråga. Men inte mer än ett.
Middagsbuffén visar sig en kort stund senare vara allt annat än inspirerande. Kvällens tema är mexikanskt. Som bevis för det anför man ett aluminiumtråg med torra burritos och en skål nachochips. I övrigt bjuds ett standard­urval all inclusive-rätter – fullt ätbara, mycket smaklösa. Men medan jag funderar på att diskret smyga ut ur lokalen till förmån för pizzerian vid poolen äter alla andra… kopiöst. Folk ser friska ut. Solkyssta, nöjda och nyduschade. Men med glasartade blickar och något robotlikt i stegen där de kommer med dignande tallrikar. Möjligen njuter de, men snarare av att lasta in bränsle i kroppen än mat i munnen.
Inget av de tre barnen vid bordet bredvid mitt har ett enda tics eller trotsbeteende för sig. De är troligen inte mer väluppfostrade än mina egna, bara så där maximalt och underbart utmattade och loja (vilket tyvärr annars bara förekommer vid höga febertillstånd).
Jag noterar att det står en öl eller en halvflaska husets på några av de övriga borden. Men de är definitivt i minoritet.

Följ trenden - träna på semestern
Familjen Penney älskar sport och har köpt andelslägenhet i området.

En social upplevelse

Nästa dag hittar jag familjen Penney från London på en perfekt konstgjord golfgreen med utsikt över La Santa och över havet. De turas om att öva puttar, men tar gärna en paus för att prata.
– Vi gillar att det är så socialt här, att man alltid träffar nytt folk, säger mamma Julie. Det är fjärde året vi är här, vi äger en “time share” som vi köpte osedd.
Förlåt? Jag undrar om jag hört fel eller om min engelska är otillräcklig. Men nej. Pappa Stewart, som till vardags äger en byggfirma, förklarar att familjen helt enkelt slog till på en andelslägenhet utan att ens ha varit på plats.
– Vi är en sportig familj och när vi läste om La Santa förstod vi direkt att vi skulle älska det, säger han och lämnar över golfbagen till dottern Ruby.
– Första gången kändes utbudet lite överväldigande, säger Julie. Var skulle man börja? Men det ändrade sig snabbt.
Själv har jag några dagar senare kryat på mig tillräckligt för att våga mig ner till “Sports Booking”-kontoret. Pass som “Ab Attack” och “Bodycombat” känns emellertid fortfarande orimliga. Det får bli  vindsurfing.
Den visar sig ske nere i en skyddad lagun på stranden. Det är i princip vindstilla och jag har en nybörjarbräda med centerbord – ändå är det vansinnigt svårt till en början.
– Alltid vinden i ryggen!
Instruktören Anders ropar från sin egen bräda 50 meter bort.
– Vänd tillbaka nu! Kom ihåg ramsan! “Hands, sail, hands, sail”.
Det är otroligt kul. Jag vill inte att de 90 minuterna ska ta slut. Och efteråt känner jag mig mycket stolt och upplivad i min fortfarande torra våtdräkt. Jag hänger kvar en stund och pratar med Anders. Han är precis som de flesta av instruktörerna – det så kallade “green team”, från Danmark. Jag frågar om barn också får testa vindsurfing.
– Selvfølgelig, säger Anders. Från 8–10 år brukar det gå fint.
Samtidigt inser jag vad som håller på att ske. Min skepsis börjar vittra sönder. Jag har börjat leka med tanken att återvända med familjen nästa gång. Barnen skulle älska det här.

Ett extra löppass

Sista dagen. Jag har hyrt en bil för att utforska resten av Lanzarote och återvänder framåt kvällen. Men medan jag kör den sista biten fram mot Club La Santa upptäcker jag något märkligt. Ett pärlband av människor springer mot mig, bort från anläggningen. De ser sammanbitna och fullständigt slutkörda ut. Jag inser vad de håller på med. De kör ett löppass när det ordinarie schemat är slut för dagen, en sista prestation på egen hand. Somliga har fortfarande cykelkläder och har uppenbarligen bara snabbt bytt om till löparskor efter att ha tuggat mil hela dagen runt ön.
Jag tänker att det här är en plats där välmående och vansinne existerar sida vid sida. Som överallt annars dit det kommer västerländska turister. En träningsresa hänger inte på vad kroppen måste prestera – utan på vad huvudet vill. Och varför.

 

Text och foto Oskar Ekman

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top