Ska jag våga träffa nätdejten?
Jag är en tjej på 25 år som aldrig har haft en pojkvän (inte ens något tillfälligt umgänge). Jag har trivts med mitt liv och haft mycket att göra både under och efter skolan, det har inte riktigt funnits tid till något mer. Men nu börjar jag längta efter att få vara med någon, som älskar mig och som jag kan älska tillbaka.
Jag har träffat en kille på en dejtingsida på nätet och vi har chattat och smsat en hel del. Det känns verkligen bra, men jag går från att i ena stunden älska det till att i nästa känna mig osäker. Vill jag verkligen detta? Vad har han för förväntningar?
Jag kan inget om relationer, vad man gör och hur man ska bete sig. Sen har jag svårt att släppa någon inpå livet. Hur kan jag våga släppa taget? Jag vill ha en relation, vill inte gå ensam hela livet. Jag är lite överviktig och tror det spelar en stor roll också, att jag inte tror att han kommer gilla mig för hur jag ser ut.
Ska annars tillägga att jag har haft en jättebra och trygg uppväxt, mina föräldrar lever ihop och mina syskon har förhållanden. Men jag har nästan börjat förlika mig med att jag är en sådan person som kanske ska leva singel hela livet, det är “enklast så”. Jag är en framåt person, men känner mig inte bekväm när det vankas fester med massa okänt folk.
Ensam
Svar:
“Det blir nog bra med kyssen – bara han kommer som ska ha den”, lyder ett gammalt ordspråk. Med det menas att problemet är sällan hur man ska bete sig, utan att hitta någon att göra det med. Jag tror att det är ett bra sätt att tänka för din del. Du har ju nu lyckats komma ända fram till att hitta någon att komma nära och resten kommer att lösa sig på ett eller annat sätt.
Människan verkar må som bäst när hon ingår i en väv med andra, och inget tyder på att ensam är stark. Familjebildningar har sett olika ut genom historien, men trots det verkar tvåsamheten vara central i de flesta människors liv. Genom hela historien har vi letat efter någon speciell, någon att vara mer nära än andra.
Så till slut, nej, din övervikt har ingenting med någonting att göra, mer än i ditt huvud. Se dig omkring – det finns alla möjliga tjejer som håller en kille i handen.
Tänk dig istället att du har klättrat upp till tremetersnivån på badets hopptorn. Alternativen är nu bara två – hoppa eller inte, och inget mitt emellan. Men att klättra ned igen, utan att ha gjort det du hade tänkt dig, är riktigt plågsamt och inget som kännetecknar en “framåt person”.
Vad kan hända egentligen? Det kan svida litet i skinnet om du glömmer att hålla armarna intill kroppen och på samma sätt kan det göra om den här killen inte är “den rätte”. Men det går över, det gör det alltid, och då är det dags att försöka igen. Det är med relationer som allting annat, ju mer du övar desto skickligare blir du.
Nu har du bestämt dig för att du inte vill vara ensam mer och då finns det egentligen ingen återvändo och inga genvägar. Så som du nu våndas har människor gjort i alla tider. Lycka till!
