Förr eller senare kommer frågan oundvikligen upp. Är det dags för den demenssjuka att flytta till ett boende?
– Nästan alla anhöriga till demenssjuka ställs inför frågan om en flytt. Ytterst få sjuka bor hemma hela sjukdomstiden. Det krävs helt enkelt för mycket att vårda en person med demenssjukdom, säger Liselott Björk.
Hon är demensvårdsutvecklare i grunden och har jobbat med demensvård i många år. Inom ramen för Vardaga Demensakademi och Lära utbildar hon personal och anhöriga bland annat i bemötande av personer med demenssjukdom. Hon träffar ofta anhöriga som ska organisera en flytt av en släkting, förälder, eller livskamrat.
– Flytten innebär stor stress för nästan alla jag träffar. Vi fokuserar gärna på den som ska flytta, men flytten innebär en stor livsomställning också för de anhöriga, säger Liselott Björk.
Viktigt med rutiner
Tidigt i sjukdomsförloppet är dagverksamhet, till exempel mellan klockan 9 och 15, vanligt. Där umgås man i grupp: äter lunch och mellanmål och ägnar sig åt aktiviteter som att promenera, läsa, gå på museum och bio, lyssna på musik – allt för att dagen ska få en tydlig struktur och innehålla rutiner.
– Det är oändligt viktigt att ta tillvara de funktioner som finns kvar hos den sjuka. Isolering är det allra sämsta. Den sjuka behöver stimulans, och de anhöriga behöver avlastning. Dagverksamheten brukar fungera bra både för den sjuka och för anhöriga, säger Liselott Björk.
Alla kommuner erbjuder dagverksamhet, i några kommuner finns dessutom dagverksamhet som särskilt riktar sig till yngre. Det är viktigt att den demenssjuke är i ett sammanhang där han eller hon kan känna igen sig.
Kommunen kan också ordna med växelvård, som innebär att den med demenssjukdom bor växelvis hemma, växelvis på ett vårdboende. Växelvård är framför allt en avlastning för anhöriga som drar ett tungt lass i att vårda en demenssjuk person.
Ett av de svåraste besluten
– I teorin låter det bra med växelboende, i praktiken fungerar det ibland sämre. För den anhöriga är växelboende ett sätt att ha den demenssjuka boende hemma så länge det går. Men det är inte alltid optimalt för den som är sjuk. Varje förändring innebär en belastning för den sjuka. Växelboendet kan göra den sjuka orolig och ännu mer förvirrad – ska jag vara hemma eller är jag på väg till boendet nu?
Då kan ett traditionellt äldreboende – att den demenssjuka flyttar för gott – vara att föredra, menar Liselott Björk.
– Även om det är en permanent flytt kan ju den sjuka åka hem över dagen, eller stanna några nätter då anhöriga kan och orkar, säger hon.
Det är inte ovanligt att anhöriga upplever att den demenssjuka blir lite sämre i samband med flytten. Apatisk, orolig eller trött…
– Det gäller att ge flytten lite tid. Det kan vara rörigt runt själva flytten, men när allt har satt sig brukar det vara en bra lösning.
Du säger att beslutet om flytt väcker starka känslor?
– O ja. Att flytta på en anhörig – en förälder, eller en livspartner – är bland det svåraste beslut man har att fatta under sin livstid. Det väcker ofta känslor som skuld, ångest, oro och ledsamhet. Men de flesta har kommit till en punkt då de känner: “Nej, nu går det inte mer.” Beslutet om flytt måste man för det mesta fatta på egen hand, och det upplever många anhöriga är jobbigt. Därför är det jätteviktigt att få prata med andra som befinner sig i samma situation, det underlättar att veta att man inte är ensam.
