Solja Krapu-Kallio: "En bild som fick mig att skämmas"

Icakurirens krönikör skriver om hur den konstnärliga bilden av en förfallande husvägg blev något skamligt när hon insåg att bilden föreställde huset hon själv bodde i.

Min väninna, Helen, var ute på en promenad och tog en väldigt fin bild på en pittoresk brandvägg på en gammal träkåk. Skiftningar i vitt och grått. Rappning som fallit av. Mörka tegelstenar som kommit fram i dagen. Skönheten i förfallet. Hon la ut den på Instagram.

Det var verkligen en talande bild, tyckte jag, stämningsfull och vacker i allt det som höll på att gå förlorat i gamla miljöer i en stad. Jag hade velat ta den själv. Men så insåg jag till min fasa att väggen som hon fotograferat tillhörde huset där jag bodde.

Plötsligt kändes det inte lika fint längre. Istället blev det lite skamligt. Från någonting allmängiltigt, konstnärligt och estetiskt hade bilden för mig förvandlats till någonting privat. Jag försökte förklara att de visst försökt laga väggen flera gånger. Och att det ju inte var mitt hus, jag var bara hyresgäst. Jag försökte bortförklara.

Om jag kände så, hur ska då inte de människor känna som bor i skjul av korrugerad plåt som hamnar på en turistbild. Eller de som filmas vid sina nerbrunna hus där de förlorat allt de äger. Eller de som får se bilder av sin egen kära och bekanta nöjespark i Tjernobyl. Gungorna och karusellerna. Övergivna och övervuxna efter katastrofen. Känner de också skam, fast det inte är deras fel? Vill de också försvara, förklara? För det är ju deras hem. Det gör för ont att se.

Och nu förstår jag precis varför min mamma aldrig ville besöka Karelska näset trots att det arrangerades guidade bussresor dit. Hon ville inte se sin hemby, hon var rädd för att se sitt barndomshem i förfall.

Det slog mig med sådan tydlighet att vi faktiskt bor i en del av världen där man lagar husväggar. Där man slår det höga gräset i vägdikena. Där man planterar träd längs trottoarer och klär sprängda klippväggar med nät så att lösa stenar inte ska falla på trafikanterna. Vi har råd att ta hand om det yttre, vår offentliga miljö, vår säkerhet. Den vittrade väggen är bara ett övergående problem. Vi kan kosta på oss att se det förfallna som någonting vackert och intressant.

Jag tycker fortfarande att bilden som min väninna tog på min vägg är vacker. Och på ett sätt är jag tacksam för att hon tog den och visade för mig. Min egen reaktion överraskade mig. Och kanske gav den mig lite perspektiv. Så när jag såg hantverkarna som rev ner det trasiga och murade om, som lagade och rappade väggen, kändes det nästan lite vemodigt att den inte längre skulle få finnas där och påminna oss om hur bra vi har det.