Jag växte upp under kalla kriget. Ibland tycks vi ha glömt, säkert har vi förträngt, hur stor skräcken var. Det tredje världskriget väntade ständigt på att få bryta ut, ett totalt kärnvapenkrig skulle ödelägga allt, vilka som skulle få överleva hade de som planerade kriget också redan bestämt.
De som eventuellt fick se dagens ljus igen skulle mötas av den nya atomvintern, en av strålning förstörd jord.
Det finns belägg för att vi vid några enstaka tillfällen under 70- och 80-talet bara var sekunder ifrån en fullbordad katastrof. På både den amerikanska och den sovjetiska sidan fumlades det med avtryckarna, ett samtal i sista sekund innebar att en rad fruktansvärda feltolkningar kunde röjas ur vägen.
Jag tror jag växte upp med en levande förkrigskänsla. Det är konstigt att vi så sällan talar om den skräcken.
Men viktigare, just nu: Den är här igen, 30–40 år senare, samma känsla. Samma påträngande känsla av förkrigstid.
(Ja, god fortsättning själv, förresten, och Gott Nytt År…)
Det är inte bara de europeiska politiska partierna som kollektivt dragit sig ut mot den extrema högerkanten, flera europeiska stater har vindkantrat i samma riktning, det enade Europa som skulle garantera freden står svårt splittrat – spänningarna mellan Ryssland och väst är påtagliga, och obehagliga. Nordkorea, Mellanösternkonflikten som ingen verkligen seriöst tycks vilja lösa – det är mer låst än någonsin, krutdurken vi sitter på vibrerar under oss.
Mellanöstern: Nej, ingen tror längre att fred är möjligt.
Internationella domstolen i Haag har jobbat på frenetiskt, och på högtryck – militärer, politiker, extremister som brutit mot de mänskliga rättigheterna fortsätter att ställas inför skranket. Många år efter det att de fruktansvärda brotten uppdagats. Lite hopp alltså!
En av de värsta krigsförbrytarna heter förresten Henry Kissinger, han, personligen, och USA, låg bakom flera blodiga militärkupper i Syd- och Mellanamerika på 70-talet, tusentals unga försvann och slogs ihjäl, kuppen mot Chiles president Allende, det som många av oss betraktade som ett folkmord i Vietnam. Honom satt svensken Jan Eliasson och gullade med i en bedrövlig “intervju” som SVT sände i höst.
Det är också förkrigskänsla, man skall vänja sig, på bästa sändningstid. Och ett löfte: Kissinger menade att någon måste ta de obehagliga, men nödvändiga, besluten. Han delar den uppfattningen med många obehagliga män i historien, Heinrich Himmler till exempel. Historiens dom blir hård, Henry.
